Hon försökte gömma sig för Gud

– Gliringarna jag fick tog musten ur mig och jag har sår än idag från den tiden som jag försöker bearbeta, säger 67-åriga Elisabeth Ulander.

Hon växte upp i Sollefteå i Västernorrland och i skolan blev hon utstött och retad för att hennes far var äldstebroder i pingstkyrkan.

Dolde gudstron och gick på krogen

Hon stortrivdes i kyrkan där hon var engagerad i sång och musik och i 11-årsåldern lät hon döpa sig även om hon idag inser att hon inte var redo för det där och då. På grund av plågoandarna i skolan tappade Elisabeth sin frimodighet och försökte bli någon annan än den hon var. Hon dolde därför sin gudstro och i 17-årsåldern började hon leva ett utsvävande liv som innefattade krogen och killar.

– Jag hade en fot i kyrkan och en i världen men Jesus fanns alltid där för mig, menar hon på.

Mamman låg på knä och bad för döttrarna

Elisabeth påpekar att vid den här tiden, på 60/70-talet, var det väldigt strikt i frikyrkan och man kunde bli utesluten ur församlingen för att man gjort något världsligt, som att gå på bio. Vissa kvällar när hon kom hem sent kunde hon hitta sin mor liggandes på knä i köket.

– Det var lite jobbigt för jag hörde hur hon bad för mig och min syster. Jag kände sådan skuld och skam över mitt liv så jag sa till pastorn att jag ville gå ur församlingen eftersom jag syndade mot den, berättar Elisabeth.

– Men han svarade att han tyckte att jag skulle vara kvar för att det skulle bli mycket jobbigare för mig att komma tillbaka sedan. Han förstod att jag skulle göra det, så jag stannade kvar även om jag kände ett tomrum inom mig, fortsätter hon.

Går inte att gömma sig för Gud

I sena tonåren träffade Elisabeth en man med liknande trosbakgrund som henne. De gifte sig och blev så småningom föräldrar till fyra barn. Paret besökte kyrkan regelbundet men inom Elisabeth pågick en kamp då hon inte kände sig bra nog som människa. När hon var i 20-årsåldern satt hon en dag längst bak i kyrkolokalen. Hon ville inte att folk skulle komma fram och prata och se att hon inte hade det rätt ställt med Gud så hon böjde ner sitt huvud för att dölja sitt ansikte. Då plötsligt hände någonting.

– Gud fyllde mig med sin ande, med frid och glädje, och jag fick verkligen uppleva hans kärlek. Det var himmelskt och Jesus blev så klar för mig. Jag fick en sådan kärlek till mina medmänniskor, även till dem jag känt agg emot, utbrister Elisabeth.

– Det var en så stark frälsningsupplevelse att människor knappt kunde vara runtomkring mig. Jag har varit avundsjuk på andra som har haft sådana gudsupplevelser, fortsätter hon.

Hon påpekar att man kan gömma sig för människor men inte för Gud och nämner att händelsen blev ett avstamp för henne. Efter en tid präglad av mörker kom ljuset in och hon började känna sig accepterad av Gud och förvissades om att han skulle vara med henne.

– Jag tog hans hand och jag håller i den fortfarande, påpekar hon och tillägger att det hela har gjort att hon fått förståelse för andra kristna som brottas med någonting eller som har svårt att vara kvar i en församling.

Utfryst av vännerna i kyrkan

Elisabeth har alltid velat ta hand om och peppa dem som har det tufft i tillvaron och nu började den delen av hennes personlighet att blomma ut. Hennes familj välkomnade en brokig skara människor till hemmet. Bland annat många unga och hon understryker vikten av att kyrkan tar väl hand om den yngre generationen och inte tar för givet att någon är frälst bara för att den har vuxit upp i en församling.

Elisabeth är noga med att alla ska känna sig inkluderade. Detta efter att hon själv, när hon var omkring 27 år, känt sig ensam och utfryst i det kristna sammanhanget hon tillhörde. Det cirkulerade elakt prat om kyrkans ledning inom en grupp med kvinnor och när Elisabeth gick emot detta blev följden att de flesta av hennes vänner tog avstånd från henne.

– Min man kunde bli inbjuden till middagar och nyårsfester men jag var inte välkommen och när jag var i kyrkan vände sig mina bekanta bort och slutade hälsa på mig. Jag kände mig så sviken, det var fruktansvärt, utbrister Elisabeth.

– Men jag tror att Gud lät det hända för att jag skulle förstå hur andra har det och han har lagt på mitt hjärta att se till att ingen ska känna sig utanför och att alla runt ett bord ska bjudas in i samtalet, fortsätter hon.

Ständigt blommande växt ledde till försoning

Situationen blev dock tillslut så ohållbar för Elisabeth att hon och familjen flyttade från orten. Trots det som hänt kände hon Guds maning att besöka en av dem som svikit henne och överlämna en blomma och ett bibelord. Motvilligt gjorde hon detta och när flera månader passerat blev Elisabeth uppringd av kvinnan.

– Hon storgrät och sa att hon inte visste vad det var men att den där växten aldrig upphörde att blomma trots att hon hade slutat vattna den. Vi förlät varandra och senare försonades resten av oss också, berättar Elisabeth.

”Den sången går rakt in”

Elisabeth nämner sången ”Jag hoppas” (”När trädkronor sjunger”) av Erik Jakobsson. Texten lyder: ”När hoppet jag bär på blir grusat ibland, när mitt hjärtas lovsång har svårt att nå fram, när själen är stängd, alla dörrar har gått i lås. Då tänker jag på han som skapade mig. Han gjorde sitt verk till en bild utav sig. Han tänkte att allt skulle va harmoni. I sonen har han gjort mig fri…” Under en av livets tuffa perioder för omkring 30 år sedan hörde hon en ungdomskör sjunga den fyrstämmigt på en gudstjänst.

– Jag blev så gripen av texten och det kändes som om den var till mig. Mitt hopp var väl grusat då och så fick jag höra de orden, förklarar Elisabeth.

För något år sedan när hennes mor var sjuk mörknade tillvaron för Elisabeth igen och när hon då var i kyrkan fick hon höra just den låten igen.

– Gud, du är rolig, tänkte jag. Den sången har burit mig så otroligt mycket, jag kan knappt prata om den för jag blir så tagen och den går rakt in fortfarande, säger hon.