Guds omsorg

Mitt namn är Marcus Hammarberg och jag bor i Stockholm, eller är faktiskt i Indonesien när detta skrivs. Mer om det senare. Min familj består av min fru Elin och våra tre barn Albert, 5 år och tvillingarna Arvid och Gustav, 3 år.

 Jag jobbar som IT-konsult och mer specifikt som coach av systemutvecklingsteam. Det betyder att jag ofta byter arbetsplats, att jag är mycket intresserad av de områden som jag jobbar med och att jag trivs med att hjälpa andra att bli bättre. Det är då jag försöker lära någon annan som jag lär mig bäst själv.

 Då jag inte jobbar så lägger jag den mesta tiden på Frälsningsarmén och har gjort det så länge jag kan minnas. Jag har haft olika funktioner i den kår jag tillhör, Vasakåren i Stockholm, men har, av förklarliga skäl, bantat ner dessa ett tag nu. Just nu spelar jag bara eufonium i Vasa Band.

 Min uppväxt i Frälsningsarmén skedde i Södertälje men från 2005 tillhör jag Vasakåren och stortrivs. Den har verkligen blivit mitt andliga hem och jag är stolt över att vara en del av ”Vasa”.

Musiken och mitt instrument

Mitt instrument och att spela eufonium är väldigt viktigt för mig. Faktum är att jag förknippar många andliga upplevelser med mitt instrument eftersom jag har gjort dessa upplevelser då jag spelat. För flera år sedan hade vi, i Södertälje musikkår som jag då tillhörde, besök av en kompositör som heter David Catherwood. Han sa en sak som jag försöker ta fasta på; ”Endast det bästa är gott nog för Herren”. Vad betyder det? Att Herren är krävande och inte uppskattar det som inte är bäst? Självklart inte.

Men jag brukar använda en bild för mitt inre då jag tappar inspiration att öva. Jag tänker mig att jag står inför Herren i en stor sal. Runt om finns änglar och många människor som varit viktiga i mitt liv. Herren ber mig att spela något för honom. Då vill jag självklart använda alla de gåvor, all den kapacitet och all den inspiration som Gud har lagt ner i mig och producera det vackraste och bästa jag kan. Så vill jag spela varje dag!

En startpunkt till något nytt

När jag tänker på viktiga händelser i mitt liv så finns det en vattendelare som jag har ett före och ett efter till. Tyvärr är det inte någon rolig sak eller något som jag ens skulle rekommendera någon annan, men för mig blev det startpunkten till något nytt. 2004 skilde jag mig och det gav mig en möjlighet att starta om i livet. Jag fick möjligheten att fundera över vad som var viktigt, vem jag ville vara och hur jag skulle bli det.

Utan att ha några vetenskapliga eller statistiska bevis för det är jag rätt säker på att alla som skiljer sig får en känsla av att livet krymper. Sak efter sak som förut verkade viktigt sållas bort. Till slut är det bara du kvar och då kan man börja bygga på nytt. Jag bodde i en liten lägenhet och hade bara en väska med kläder, eufoniumet, en bibel och lite noter. Det var allt. Så det jag gjorde var att jobba och så fort jag kom hem gick jag och övade på Söderkåren i Stockholm, tack för gästfriheten, tills jag inte orkade mer och sedan sov jag.

Jag orkade bara be ett enda ord: Jesus!

Just det, jag gjorde en sak till... Jag bad! Jag bad så fort jag inte övade. Jag bad för jag var ensam. Jag bad för jag var rädd för vart mitt liv var på väg. Och jag orkade bara be ett enda ord: Jesus! Jag vet inte hur många gånger jag sa det ordet under de där första månaderna. Jesus! ”I inget annat namn finns frälsning...”, sjunger vi i en gammal sång. Ibland är det det enda man orkar be och det räcker.

Från detta byggdes jag upp igen. Rätt fort gick det också när jag ser det så här i backspegeln. Det liv jag har idag var inget som jag i min vildaste fantasi kunde tänka ut vid den tiden jag nyss berättat om. Men jag blev upprättad från den spillra som jag var. Jesus. Det var han som gjorde det.

Då kom mitt andliga genombrott

Mitt andliga genombrott kom på en sommarmusikskola och jag har faktiskt inte det exakta årtalet, men jag tror att det var 1991. I backspegeln så låter det inte så stort men, det var det. Det var ett genombrott för mig.

Tillsammans med en kompis hade jag ansvar för en kvällsandakt och vi var rätt nervösa. Dels för att vi visste att andakterna brukade vara mäktiga och fyllda av Guds ande, dels för att vi inte hade en aning om hur vi skulle få det att bli så. Men det vi inte hade tänkt på var att andakterna inte blev bra för att någon människa var speciellt helig eller duktig. Det var Gud. Det är Gud som gör skillnaden.

Så vi gick in till andakten och var väldigt spända och höll, vad som måste ha varit en riktigt stapplande andakt. Men efter andakten fick de som ville stanna kvar och det var då jag för första gången fick känna Guds kraft. Det var som om något sköljde igenom mig och jag kunde inte annat än att kapitulera inför den kraften. Och jag blev helt övertygad om att denna kraft aldrig skulle svika mig.

Jag har tagit intryck och inspirerats av väldigt många människor som jag har kommit i kontakt med. Jag har massor med idoler och försöker att ta efter goda vanor och bra manér som jag ser runt om mig. Men jag har lite svårt att hitta en enda person som sticker ut. Någon beundrar jag för deras avslappnade sätt på scenen, en annan för hur de spelar eufonium, en tredje för deras vittnesbörd om Gud. Jag är jag och jag försöker inte längre att bli någon annan.

Jag hade aldrig blivit den jag är idag, med svagheter och styrkor, om det inte varit för att jag trodde på Gud. Och tillhörde Frälsningsarmén. Det har gett mig massor och utvecklat mig. Många saker som jag gör i mitt jobb har jag blivit tränad i tack vare mitt engagemang i Frälsningsarmen, som att tala framför folk till exempel.

Guds omsorg

Vårt stora äventyr i Indonesien ser jag som en liten möjlighet att betala tillbaka det jag fått och få chansen att göra något för dem som inte har det lika bra som vi.

Låt mig avsluta med att berätta om Guds omsorg. Innan vi for till Indonesien kom ett mail från våra chefer där. De frågade om jag kunde tänka mig att vara lite flexibel med vad jag skulle göra därnere. Några av de saker som de först ville att jag skulle göra var inte aktuella, andra hade tillkommit. Så de undrade om jag kunde dela min tid mellan att hjälpa sjukhusledningen med effektivisering, leda mini-brass på fem barnhem för föräldralösa pojkar i området och hjälpa en grupp som jobbade med Frälsningsarméns hemsida.

De där punkterna sammanfattar i princip vad jag är intresserad av. Jag skulle inte kunna ha satt ihop en bättre lista själv. Man kan kalla det slump, eller tur. Det gör inte jag; jag kallar det Guds omsorg.

Text: Marcus Hammarberg

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5 - 2014.