Gud uppenbarade sig mitt i smärtan

Lennart Fransson växte upp med fyra bröder, varav en biologisk, och alla fem var fosterhemsplacerade. Det var osämja mellan föräldrarna och strid­igheter mellan myndigheter om vad som skulle göras med barnen. Det hela har satt spår i Lennart.

— Det var väldigt jobbigt och jag fantise­rade mycket om mina föräldrar. Folk und­rade vad det var för fel på vår släkt och på oss barn som inte dög, fortsätter han.

Trygghet och kristna värderingar i fosterhemmet

Fosterföräldrarna skapade dock ett tryggt hem med kristna värderingar i skånska Fa­gerhult. Familjen besökte regelbundet kyr­korna i omnejden, även Frälsningsarmén. Lennart berättar om när han som fyraåring var med fadern som plöjde åkern med hjälp av en häst. Värmen från de nyplöjda fårorna steg uppåt och bildade en dimma i mötet med den svalare kvällsluften.

— Himlen var stjärnklar och pappa för­klarade skapelsen för mig. Det var nästan som ett möte mellan himmel och jord när vi gick där bredvid varandra, min första starka gudsupplevelse, säger Lennart.

Han deltog i söndagsskola, lät konfirme­ra sig och blev ungdoms- och scoutledare i Svenska kyrkan. Vid 25-års ålder träffade han Gunilla som han gifte sig med. I bör­jan av 2000-talet fick Lennart frågan om att väcka liv i scoutverksamheten i Fräls­ningsarméns kår i Ronneby. Trots låga förväntningar resulterade det i ett gäng på 35 scouter och Lennart lät sig invigas till soldat i kåren. Förra hösten såldes kår­byggnaden och verksamheten bedrivs nu i Pingstkyrkans lokaler. Församlingen leds idag av en kårnämnd där Lennart är sam­mankallande kontaktman.

Omkring 100 barn fick tag på sina föräldrar

Men om vi backar tillbaka till 80-talet igen så startade Lennart en grupp som hjälpte föräldrar och barn som separerats att hitta varandra igen. Människor över hela landet hörde av sig, till och med ett par från Kanada och USA med svenska rötter.

— Det var väldigt spännande och vi fick hjälpa omkring 100 barn att få tag på sina föräldrar, berättar Lennart.

Han bevittnade att den som inte vuxit upp med sin biologiska familj ofta drab­bas av en kris när det kommer egna barn in i bilden. Men efterforskningar i det förflutna ger upphov till nya svårigheter, såsom skuldkänslor från bägge håll.

— Barn kanske frågar sig om de sviker sina adoptivföräldrar när de letar efter de biologiska föräldrarna. Det var jobbigt även för oss, menar Lennart som själv fick kontakt med sin mamma och halvbror.

Uppenbarelsen hjälpte honom

I samma veva drabbades hans 14-åriga fosterbror Jan av cancer och snart även fadern.

— Man hade funnit cancertumörer i magen hos min far och de var så långt gångna så det gick inte att göra något åt dem. Det var ett väldigt svårt besked, säger Lennart.

Han var i bön vid faderns dödsbädd men den fjärde dagen kom hans storebror dit och tog över vaket, nästan med tvång. Lennart gick sorgsen ut till sin bil men när han satte sig i den fylldes kupén plötsligt av ett starkt ljussken.

— Det bländande mig så att jag inte kunde se någonting. Samtidigt fylldes jag av en oerhört stor glädje och började lovsjunga och prisa Herren. Jag tänkte på min far och bad för honom och jag grät av både sorg och glädje, utbrister Lennart.

Hur lång tid denna stund varade vet han inte, men så slocknade skenet och han kunde se igen. Då upptäckte han förundrat att bilen nu stod hemma på gårdsplanen, fyra mil från platsen utan­för sjukhuset där han hade klivit in i den. Hur det hela gått till förstår han än idag inte. Hans mor och bröder tog gråtande emot honom med beskedet att fadern nu hade gått bort. Men den omvälvande händelsen i bilen hade preparerat Len­nart inför detta.

— Den upplevelsen och den glädjen som fyllt mig bar mig igenom sorgen efter far och jag fick vara ett stöd för min mor och mina bröder, säger han.

Gud manade honom att besöka vännerna

Det skulle snart komma fler tillfällen när han hade anledning att hämta styrka ifrån Gud. I slutet av den sommaren vi­sade det sig att mamman hade cancertu­mörer i lungorna. Och på Luciadagen tog lillebror Jan sina sista andetag.

— Gudsmötet i bilen bar fortfarande genom sorgen och under begravningen, och jag fick återigen vara ett stöd för min familj, säger Lennart.

— Händelsen bar också när mor senare på vårkanten fick gå hem till Herren, fort­sätter han.

Lennart tror att dödsfallen i familjen fick hans mamma att själv ge upp. De överlevande fick genomlida tre begrav­ningar på nio månader. Vid jul gjorde Lennart ett försök att fira med bekanta men han klarade inte av att se glädjen i deras ögon. Han bestämde sig för att försöka sova sig igenom hela julhelgen. Men under juldagsnatten väcktes han av att någon ropade på honom. Han tänkte att han måste ha blivit galen men rösten tystnade inte så till slut klev han upp ur sängen.

— Jag kände en maning att klä på mig och gå ner till bilen. Där kom nästa be­sked; att köra till ett hus ute i skogen till ett par jag kände, berättar Lennart.

Klockan var två på natten men det lys­te där inne och frun som öppnade dörren slängde sig om halsen på Lennart. Det vi­sade sig att maken hade dött under julaf­tonen. Änkan och sonen hade varken bu­rit in ved eller ätit något sedan dess då de var förlamade av sorg. Det var 20 minus­grader ute och fem grader inomhus. Len­narts besök kom som en skänk från ovan.

— Jag fick bära ved, tända spisen och laga mat åt dem, berättar han.

”Det är ett spännande uppdrag”

Mitt i sin egen smärta fick han på det­ta vis bli till hjälp för någon annan. Med tiden blev det alltmer tydligt för honom att Gud vill använda honom till att upp­muntra andra genom att förmedla bud­skap från Fadern själv. Han kan känna sig manad att gå fram till en specifik person och inte förrän han gjort det förstår han vad han ska säga eller göra. I flera situa­tioner har han blivit ledd steg för steg tills han genomfört en uppgift.

— Det är ett spännande uppdrag. Ibland har jag mött personer som sagt: ”Hej Lennart, minns du de där orden du sa till mig den där gången för många år sedan? Det förvandlade mitt liv!”, säger Lennart.

— När jag tänker på alla händelser jag fått vara med om under livets gång så fylls jag av en sådan glädje. Och guds­mötet i bilen för länge sedan bär än idag, avslutar han.

Text: Teresia Jansson
Foto: Privat
Filmat och redigerat: Jonas Nimmersjö

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 5 - 2020