”Gud knackade mig på axeln”

Eva Zetterlunds mamma blev en kristen medan hon väntade dottern och hon började hjälpa till som söndagsskolelärare på Frälsningsarmén i Skellefteå. När Eva var sju år blev hennes kompis juniorsoldat i kåren och det väckte även en längtan hos Eva. Hon minns en gudstjänst när kårledaren kom fram till henne och ställde frågan om hon ville ha Jesus som sin bästa vän.

- Jag svarade ja och så böjde vi knä och bad. Det är mitt minne från när jag blev frälst, berättar Eva.

Bibelskola på distans

Hon blev också juniorsoldat och senare även ungdomsledare. Som 18-åring flyttade hon till Stockholm för att arbeta och på en av Frälsningsarméns kårer där träffade hon den man hon senare gifte sig med. I unga år hade Eva en period då hon inte var så aktiv när det gällde att be och läsa Bibeln. När hon blev lite äldre kom hon på sig själv med att skämmas över att hon hade så lite kunskap om Bibeln och det växte fram en längtan att fördjupa sig i den kristna tron. Så hon bestämde sig för att gå Frälsningsarméns treåriga bibelskola på distans. Hon beskriver det som en bra tid med fantastiska lärare.

Kunde inte berätta om sin tro utan att gråta

Eva nämner att hon under den här tiden lätt blev rörd och hade nära till tårar.

- Varje gång jag skulle berätta om mitt liv med Gud på kåren där jag var aktiv, så började jag gråta. Jag vet inte varför jag blev så känslosam, säger hon.

En nyårsdag blev hon tillfrågad av kårledaren om den bara fick ställa några frågor till henne inför församlingen men även denna gång började Eva gråta. Där och då sade hon till både sig själv och Gud att hon aldrig mer skulle vittna om sin tro.

- Det var ju så pinsamt. Varför grät jag när jag talade om det allra bästa i livet?, menar hon.

”Är du redo Eva?”

Men Gud ville tydligen inte lyssna på det örat. En dag när Eva satt och studerade Bibeln så fastnade hon för versen i Matteusevangeliet 5:13 där det står: ”Ni är jordens salt…” och i samma stund upplevde hon det som om Gud knackade henne på axeln.

- Jag hörde honom säga: ”Är du redo Eva?” och jag kände att han kallade mig till att bli frälsningsofficer, något jag aldrig hade tänkt på tidigare, förklarar hon.

”Bli inte en sån där tråkig präst!”

Hon påpekar vikten av salt som ju höjer smaken och förhindrar förruttnelse. Även andra händelser förstärkte Eva i vissheten om att hon skulle byta bana i livet. Hon var utbildad barnskötare och arbetade i 13 år som elevassistent, tio av dessa till en blind flicka, och i och med det lärde hon känna även många andra barn på skolan. När hon jobbade i högstadiet var det en elev som ställde henne mot väggen genom att fråga Eva om hon verkligen hade sitt drömjobb med tanke på vilken stökig miljö det var. Eva svarade ”ja” men eleven gav sig inte utan frågade vad Eva skulle göra om hon inte var på skolan.

- Jag hörde mig själv svara: ”Jag kanske skulle bli präst”, berättar Eva.

Eleven uppmanade då Eva att inte bli ”en sån där tråkig präst” i så fall och Eva frågade om hon tyckte att hon var tråkig nu. Men det tyckte inte eleven så då svarade Eva att hon kommer att fortsätta vara samma Eva oavsett vad hon gör. Två år efter bibelskolan sökte Eva till Frälsningsarméns Officersskola och där kom hon att studera i två år.

- Utbildningen var både fantastisk, skrämmande och spännande. Det var härlig undervisning och god gemenskap med de andra kadetterna som gick utbildningen. Vi rustades för att i kommande dagar ta ansvar som kårledare, säger Eva.

Hon kom att ha flera kårledartjänster inom Frälsningsarmén; i Norrköping, Jönköping och numera i Umeå. Hon har även varit fanjunkare, det vill säga kårledarens högra hand, i Skelleftehamn. Eva blev officer ganska sent i livet men ser det ändå som Guds tajming då hon tror att det hade varit svårt när hennes barn var små. Idag har hon och maken fyra barn och åtta barnbarn.

- Det bästa med att vara kårledare är alla människor man möter och får kontakt med och att få dela Guds ord. Man lär av varandra och om vi bara lyssnar så talar Gud till oss, säger Eva.

Att prioritera Gud

Eva har inte långt kvar till pensionen men hon kommer att fortsätta vara aktiv i Frälsningsarmén i den stad där hon och maken kommer att bosätta sig efter pensioneringen. Eva påpekar att man som kristen behöver prioritera sin tid med vår himmelske far. Hon nämner att hon hört en pastor berätta om sin insikt angående hur mycket han såg på tv om nätterna. Han bestämde sig då för att kasta ut den för att umgås med Gud istället. Detta gjorde stort intryck på Eva.

- Du är så nära Gud som du vill vara. Det handlar om att läsa Bibeln, be och umgås med andra kristna. Innan jag läser morgontidningen och tar intryck av vad som står i den, så vill jag tanka mig med Guds ord. Därför läser jag Bibeln och ber först, säger Eva.

Med Guds hjälp

Hon ger exempel på ett tillfälle då hon tror att Gud hade ett finger med i spelet. Ena dottern skulle flytta hemifrån och behövde en bäddsoffa. Familjen hade det inte så gott ställt ekonomiskt utan bara 1500 kronor att spendera på denna möbel. Eva fick då idén att åka till Myrornas butik i Sundsvall.

- Där hittade vi en jättefin bäddsoffa som kostade 750 kronor och transporten kostade lika mycket så det blev exakt 1500 kronor, utbrister Eva.

”Ro vill ju alla ha”

När hon får frågan vad hon anser är det bästa med att vara en kristen hänvisar hon till Bibelordet i Psaltaren 62:2 som hon tycker mycket om: ”Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer min räddning.”

- Ro vill ju alla ha och Jesus är vår räddning, han kom för att öppna vägen till Gud. Jag talar med honom om allt och han svarar, ibland inte så som jag vill men han vet ju bäst, menar Eva.

- Han är med i glädje och sorg och meningen med livet är att tillhöra honom. Han går med oss varje dag här men en dag tar det slut och då får vi komma till honom i evigheten. Han ger en trygghet som bär oavsett vad som händer, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson