”Gud har överbevisat mig”

— Jag var levnadstrött och kände mig som en belastning för samhället. Mitt liv var ett helvete, säger Maud Granlöf om sitt tidigare liv. Hon är 49 år och stolt frälsningssoldat i kåren i Örnsköldsvik men vägen dit har varit brokig. Uppväxten var stökig och när hon var sex år placerades de fyra syskonen i familjehem, något som påverkade Maud mycket.

— Jag kände mig orolig och osäker och det var som om jag hade ett hål inombords. Jag blev utsatt för övergrepp, fick ingen kärlek och blev inte sedd, förklarar hon.

Hon rymde hem men blev varje gång tillbakaskickad till familjehemmet. När hon blev myndig fick hon slutligen bo hos sin mor och far. Ändå mådde hon inte bra och hennes läkare betraktade henne som kroniskt deprimerad då inga psykofarmaka hjälpte.

"Det räckte med en tablett så fastnade jag direkt"

Vid 16 års ålder var Maud med om en mopedolycka och drog på sig ryggproblem som förvärrades när hon körde omkull med cykeln 15 år senare. Hon fick då Tradolan utskrivet som innehåller det smärtstillande och beroendeframkallande ämnet Tramadol.

— Det räckte med en tablett så fastnade jag direkt. Jag kände en sådan eufori och sedan jagade jag den rushen. Men den första kicken kommer aldrig tillbaka och abstinensen var fruktansvärd, säger Maud.

— Att få någonting från sin läkare kan vara minst lika farligt som droger från annat håll, påpekar hon.

Hon köpte tabletter på svarta marknaden och drack även en del alkohol. Till en början skötte hon sitt arbete som undersköterska men så fick hon problem med sitt knä, opererades och var sjukskriven i perioder. Hon blev av med jobbet och fick skulder hos Kronofogden.

Maud kände sig väldigt ensam och när hon var 42 år dog hennes mor som hon stod väldigt nära och då rasade tillvaron helt. Pappan hade gått bort några år dessförinnan.

— Jag hittade mamma hemma i sängen efter att hon fått en hjärnblödning och tolv timmar senare blev hon dödförklarad. Då tog mitt missbruk skruv på riktigt och jag fick självmordstankar, berättar Maud som kunde sätta i sig 40 tabletter Tradolan om dagen.

Efter begravningen gjorde hon sitt första självmordsförsök genom en överdos. Sedan ett till då hon adderade alkohol. Hon överlevde men förlorade lägenheten och hennes boendesituation blev odräglig, vilket ledde till ett tredje självmordsförsök. Den här gången tänkte hon även lägga sig på järnvägsspåret men av någon anledning styrde hon skutan mot psyket istället.

— Läkaren sa att jag inte borde ha överlevt, men idag vet jag ju varför, Gud har varit med hela vägen, påpekar Maud även om hon då ännu inte hade tagit steget och blivit frälst.

Fick kontakt med Frälsningsarmén

Eftersom det inte fanns något hem att återvända till fick Maud bo kvar på sjukhuset under några månaders tid. När hon kom ut därifrån var hon fast besluten att inte dricka eller ta droger mer. En före detta granne hade mött Gud och blivit medlem i Frälsningsarmén i Örnsköldsvik och denne uppmanade henne att följa med dit.

— Jag förstod att det var en okej kyrka men jag tänkte Guuud, vad töntigt, så långt ner kan man ju inte sjunka, utbrister Maud.

Ändå gick hon dit till sist, kanske främst för att få en gratis matkasse. Detta var våren 2018.

— Men det kändes lite pinsamt att man behövde hjälp och inte kunde ta hand om sig själv och dessutom kände jag ingen där, säger Maud.

Hon fortsatte att hämta matkassar på kåren och snart började hon även delta i soppluncherna. Där lärde hon känna människor som efter en tid undrade om hon inte ville ta emot Jesus.

— För mig har Gud alltid funnits men jag såg kristna som bättre människor och jag svor så illa och hade inget ordnat liv, säger Maud som kände att hon inte var bra nog för att bli frälst.

— Men så sa jag till Gud: Okej, du får EN chans men jag tänkte att det bara skulle rinna ut i sanden och inte bli något av det för mitt liv har alltid varit så, att jag misslyckas med allt, fortsätter hon.

Överbevisad av Gud

Så våren 2019 blev hon trots allt frälst. Maud påpekar att hon vill se saker hända för att hon ska kunna tro och det har hon också gjort. Efter att ha skadat sig i armen och fått förbön i kyrkan insåg hon när gudstjänsten var slut att värken var helt borta.

Vid ett tillfälle när hon skulle hämta en matkasse på kåren bad hon Gud om att få äta hamburgare. Väl där så var det just hamburgare och bröd i påsarna till Mauds glädje. En annan gång ville hon fira sin födelsedag och sin dopdag med två tårtor, en med vanlig botten och en med maräng. Hennes ekonomi begränsade henne dock till att köpa endast en.

— Men när leveransen från Willys kom så fanns det marängbottnar i den så då kunde jag göra den tårtan med. Så fantastiskt, utbrister Maud tacksamt.

— Gud har verkligen överbevisat mig gång på gång att han finns och att han hör bön, fortsätter hon.

I oktober 2020 invigdes hon till soldat i kåren.

— Kåren och människorna där är mitt allt! När jag blev frälst försvann alla mörka tankar och hålet inombords och jag behöver ingen medicin längre. Läkarna är helt förundrade över det, säger hon entusiastiskt och tillägger att om hon känner sig lite nere ber hon Gud om styrka och glädje.

Att hon har värk i knä och rygg och trasslig ekonomi bekommer henne inte lika mycket idag. Dessutom har hon varit drogfri i fem år.

— Förr kämpade jag varje dag mot alkoholen och drogerna, men inte sedan jag blev frälst, förklarar Maud.

— Livet har skiftat från natt till dag när det gäller mitt psykiska mående och jag är inte orolig längre, utbrister hon.

På grund av skulden hos Kronofogden och att hon har försörjningsstöd hade hon inga stora förhoppningar om att få ett förstahandskontrakt på en lägenhet men idag har hon det.

— Jag bor i Själevad, den fina sidan av Örnsköldsvik där kyrkan blivit framröstad till Sveriges vackraste. Det är fantastiskt och hur fint som helst och jag är så tacksam, säger hon med eftertryck.

Hon har gått bibelskola på kåren och nu är hon volontär i soppköket, en uppgift hon brinner för. Hon leder även möten ibland och ansvarar för stickkaféet där. Idag känner hon sig betydelsefull och hon delar frikostigt med sig av sin tro till andra.

— Det bästa med Frälsningsarmén är sammanhållningen och värmen och att man alltid känner sig välkommen. Jag hjälper till mycket för jag vill ge tillbaka efter allt jag har fått, påpekar hon.

— Och den euforin jag förr fick av tabletterna får jag nu när jag är där, när jag tänker på Gud eller lyssnar på lovsång. Det har nästan blivit som ett beroende för mig för jag mår så bra av det, avslutar hon glatt.

Text och foto: Teresia Jansson
Film: Julia Adolfsson