"Gud finns med även när vägen är krokig"

Christine Roman Emanuel växte upp i Marieberg utanför Örebro. Pappan, Bert Gustafsson, spelade i Frälsningsarméns Musikkår, något som även Christine kom att göra längre fram. Hon lärde sig att spela kornett och gitarr. Hon och de två systrarna deltog i kårens barntimmar, söndagsskola och scouting.

När Christine som tioåring fick en egen Bibel var versen i Sefania 3:17 nedskriven i den: ”Herren din Gud bor i dig, en hjälte som frälser. Han gläder sig över dig med lust, han tiger stilla i sin kärlek, han fröjdas över dig med jubel.” Det är ord som har följt Christine genom livet.

”Då valde jag att tro på Gud”

I tonåren åkte hon på skidresor med Frälsningsarmén och hon konfirmerades på Frälsningsarméns konfirmationsläger på Dalarö 1987. Där kom hon att lära känna många inom samfundet och ledarna såg hon som förebilder.

- Det var tre fantastiska veckor som hade en stor betydelse för mig då jag valde att tro på Gud. Jag kände mig omfamnad och varm inombords, minns hon.

Känner sig hemma i musiken

Det var även där hon träffade sin make, Johan Emanuel, från Hisingskåren i Göteborg. De är idag gifta sedan 23 år tillbaka och har två barn i övre tonåren tillsammans. Även Johan spelade i Musikkåren och Christine känner att det är just inom musiken som hon känner sig mest hemma.

- Man vet aldrig vad ett ord eller ett musikstycke kan betyda för någon annan när man spelar, påpekar hon.

For med huvudet rakt in i ridhusväggen

Christine har varit väldigt fysiskt aktiv; hon cyklade sju mil i veckan till och från arbetet, sprang långa rundor och red. Men så för fyra år sedan råkade hon ut för en ridolycka. En häst slängde av henne och hon for med huvudet rakt in i ridhusväggen. En bra hjälm och väggen som var sviktande gjorde att det ändå verkade ha gått bra. Christine beskriver sig själv som en som ”gärna vill vara frisk” och när hon kvicknade till kom hon inte ihåg själva smällen, hon trodde att hon bara hade ramlat baklänges på ridbanan. Efter att ha vilat en timme i stallet tog hon bilen fyra mil hem. Men tiden därefter fick hon diverse symptom som inte gav med sig.

- Jag hade en fruktansvärd huvudvärk och yrsel, jag var illamående, ljud- och ljuskänslig och det flimrade för ögonen, berättar Christine.

”Jag hade pushat en skadad hjärna för långt och för länge”

Hon var i kontakt med sjukvården men fortsatte att arbeta och försökte leva sitt liv som vanligt. Hennes tillstånd gjorde dock att hon varken kunde läsa eller se på tv utan att få huvudvärk. Hon hade nästan konstant huvudvärk under mer än ett år och den förvärrades så fort hon gjorde någon aktivitet som att promenera, läsa eller använda datorn. Hon klarade heller inte av att cykla eller köra bil och hon fick minnesluckor och kunde sova 20 timmar per dygn.

- Det var fruktansvärt, det värsta jag har varit med om, säger Christine, som fick dra ner på livstakten ordentligt efter detta.

- Jag hade pushat en skadad hjärna för långt och för länge, förklarar

Gud fanns där

Hon blev inlagd på sjukhus och fick uppmaningen att lära sig att vila. Det tog henne ett och ett halvt år att återhämta sig någorlunda. Trots att hon beskriver den perioden som oerhört tuff så tvivlade hon aldrig på Guds närvaro.

- Gud finns där även när vägen är stenig och krokig. Och jag har en underbar familj och vänner som har bett för mig och visat omsorg, säger Christine.

- Det gäller att se det man har och inte det man inte har. Jag kan göra mycket mindre nu men jag är oerhört tacksam för det jag har fått tillbaka och det hade kunnat vara mycket värre, fortsätter hon.

Har lärt sig vila och att lita på Guds kärlek och omsorg

Hon påpekar att livet faktiskt kunde ha tagit slut där och då när olyckan skedde. Händelsen har fått henne att stanna upp och omvärdera vissa saker i livet. Även om hon tyckte att hon satte familjen först även innan så blev det ett mer tydligt fokus på tiden tillsammans här och nu. På en arbetsplats är man ersättningsbar men inte som mamma, menar Christine.

Hon har även fått sig en tankeställare när det gäller att se folk i omgivningen och att våga fråga hur någon mår men samtidigt vara lyhörd för om den behöver vara ifred. Hon har alltid varit en person med kontrollbehov och vilja att bestämma över sitt liv så det hon varit med om har fått henne att lära sig just att vila i och lita på Guds kärlek och omsorg.

Diskoteksbranden i Göteborg

I sitt arbete som specialistsjuksköterska har Christine fått möta både glädje, lidande och död, som när diskoteksbranden härjade i Göteborg för 20 år sedan då drygt 60 ungdomar miste livet och över 120 skadades. För de inblandande var det omvälvande att delta i den räddningsinsatsen.

- Jag fick lägga om såren på skadade och alla var i chock. Det var något man behövde bearbeta efteråt för unga människor ska inte dö, menar Christine.

Hon nämner ett citat hon hört i samband med en annan tragisk olycka där många unga skadades: ”Allt som händer kommer inte FRÅN Guds hand men allt vill han TA i sin hand.” Hon ser också sitt arbete som ett tillfälle att vara en god medmänniska. Där får hon vara med en patient inför en operation och skapa lugn och trygghet men också lindra någons smärtor och hjälpa den att tillfriskna.

Nu har Christine arbetat heltid med utvecklingsfrågor på ledningsnivå de senaste 1,5 åren och stortrivs med jobbet och kollegorna. Hon brinner fortfarande för engagemanget i Musikkåren och är tacksam över de roliga resor hon och vännerna har fått göra i och med detta.

Hon uppskattar också att Frälsningsarmén syns ute på stan och tar som exempel att musikantkollegor har fått medverka i stora musiksammanhang som Way Out West och spelat med välkända artister. Själv har hon haft en statistroll när Hisingskårens Musikkår var med i La Boheme vid Göteborgsoperan.  Annat Christine gläds över är mångfalden i samfundet med tanke på alla olika slags människor man kan möta på en kår, delvis på grund av det omfattande sociala arbetet, men också i och med att Frälsningsarmén finns i nära 130 länder.

- Frälsningsarmén är en häftig organisation. Vi ska behålla grundkänslan men följa med i tiden och fortsätta vårt samhällsengagemang, menar Christine.

Hon har fortfarande vissa begränsningar efter ridolyckan men idag klarar hon av att springa en mil utan att få huvudvärk. Förhoppningen är att hon ska bli allt starkare och friskare med tiden.

- Jag har en trygghet i min tro som har burit mig igenom allting. Och framtiden känns spännande. Livet är intressant och tar vändningar som man inte tror, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson