Gud blev personlig

Det började i Lunds domkyrka, denna stora mäktiga byggnad med anor från 1100-talet. De höga valven och den vackra altartavlan vittnar om en stor och mäktig Gud. På den tiden, en för mig, hög och otillgänglig Gud.

Men där stod jag tio år gammal, iklädd en ljusblå kåpa, uppställd i processionsledet, helt ovetandes om att grunden för Guds kallelse i mitt liv lades just där, just då. Det var både högtidligt och maffigt att få sjunga i gosskören på högmässorna, ibland under biskopens ledning. Redan då förstod jag att jag var del av något större. Aldrig kunde jag ana att jag befann mig mitt i hjärtat av Guds plan för mig. Senare i livet var det just sången som för mig skulle bli dörren in i det som är Guds rike på vår jord.

En längtan efter något mer

Jag har nog alltid känt en längtan efter något mer och upplevt att något fattats mig. Som barn - längtan efter att vara älskad för den jag var och inte för vad jag gjorde och presterade. Som tonåring - längtan efter att förstå mitt sammanhang och vem jag är. Nu - längtan efter mer av Honom som genom sin nåd frälst mig.

Sedan jag var barn har jag alltid gått igång på utmaningar. Jag har alltid velat mer, velat vidare. Redan som liten var min stora pojkdröm att bli pilot. Jag minns när jag fick min första flygsimulator. Wow. Vilken glädje!

Jag började sakna sången

Åren gick och den lilla osäkra pojken blev mer och mer besluten att en dag själv kunna flyga. Målmedvetet kämpade jag i skolan med ett enda syfte; att i tvåan på gymnasiet komma in på Trafikflygarprogrammet i Västerås eller Arvidsjaur. Jag kom in på båda. Efter dagar av tester blev det, till mammas stora lättnad, till slut Västerås som jag 17 år gammal flyttade till. Det var så stort och jag hade lyckats. Flygskolan krävde mycket av mig och efter ett tag började jag sakna sången och längtade igen efter något nytt, något mer.

Jag blev nyfiken på Gud

Vaktmästaren på min skola tipsade mig om en gospelkör i Svenska kyrkan som behövde killar. Så på min 18-årsdag tog jag cykeln genom ett vintrigt Västerås för att prova på gospel. Från Lunds stora katedral till en liten, något intetsägande kyrka i ett medelklassområde i Västerås. Från gosskör till gospel och den höga och otillgängliga guden väckte den kvällen för första gången en nyfikenhet hos mig.

Vägen till Frälsningsarmén

Körledaren visade sig vara frälsningssoldat. Hennes gnistrande ögon då hon höll i andakten talade om att hon verkligen trodde på det hon sa. Jag fascinerades. Efter några körövningar frågade hon om jag ville följa med till hennes kyrka - Frälsningsarmén. Kanske ville jag sjunga en sång på en gudstjänst?

Gud blev personlig

På Frälsningsarmén möttes jag av en oerhörd kärlek, inkludering och värme. Varje gång jag kom dit slogs jag av det och insåg att det var något jag aldrig upplevt tidigare. De jag mötte strålade av Jesus. Den där otillgängliga bilden av Gud som jag hade verkade inte alls stämma när jag plötsligt förstod att det fanns en dimension av Gud som kände mig utan och innan. Han kallades Jesus. Det var som att Gud blev personlig, steg ned från de där valven i domkyrkan, tog mig i handen och ville gå med mig.

Jag fick lära mig umgås med Gud

Det fanns ju inga tvivel för de människor jag mötte, Gud fanns och han älskade. Deras Jesus älskade mig och med tiden blev deras Jesus också min Jesus. Perioden i mitt liv som följde den insikten var nästan euforisk. Skolan blandades nu med sena bön- och lovsångskvällar med min nyfunna familj. Jag fick lära mig umgås med Gud tillsammans med dem, genom bönen och framförallt genom lovsången.

Den lilla tro jag hade som barn, på en opersonlig Gud långt borta, växte till en personlig övertygelse om att Gud är en verklighet och genom Jesus Kristus kan vi få en levande relation med honom.

Min tro påverkade fler än mig

Min tro växte och blev stadigare och fastare med tiden, inte minst genom just lovsången och musiken. Jag upptäckte mer och mer om Gud och hans kärlek, kanske främst genom sångerna och de målande texterna.

Under den tiden i livet var allting som hade med tro att göra helt nytt, spännande och ögonöppnande för mig. Jag drevs verkligen av den nyfunna kärleken i Jesus. Men det är klart, det var en stor omställning i mitt liv och när jag tänker tillbaka på det förstår jag att min omvändelse och nya sätt att prioritera också påverkade fler än mig.

Jag kapitulerade till slut

Min nya tro var väldigt betydelsefull för mig även om jag verbalt inte alltid kunde uttrycka den så väl, men den 26 oktober 2008 bad jag en frälsningsbön tillsammans med några nära vänner och det förändrade verkligen livet för mig. Efter en tids processande, vånda och kamp där jag upplevde att jag stod med benen i två läger så kapitulerade jag till slut för nåden jag fann hos Jesus Kristus. Även om mina grundvärderingar fortfarande är desamma som i det ögonblicket så måste jag säga att jag har en mer nyanserad och balanserad syn på livet tillsammans med Gud nu tio år senare. Och tack gode Gud för det!

Naturligt att söka till Frälsningsarméns Officersskola

Längtan att fullt ut bli en del av den fantastiska rörelse som välkomnade mig och presenterade Jesus för mig växte sig med tiden stark och efter gymnasiet blev också jag frälsningssoldat. Jag var 19 år gammal och trodde att jag visste allt. Jag fullföljde studierna till trafikflygare men när möjligheten uppstår att bli förestån-dare för Frälsningsarméns verksamhet i Sala så är valet enkelt. Flyget fick vänta. Salatiden var betydelsefull på så många plan. Vilken otrolig plattform för tjänst för Gud som erbjöds mig där. Jag älskade det. Åren gick och det blev naturligt för mig att söka till Frälsningsarméns Officersskola.

Gud har skapat mig precis som den jag är

Under åren har jag då och då fått frågan av nära vänner och familj om hur jag hanterar mitt "gamla" liv i relation till mitt nya liv i Gud. Svaret på den frågan är egentligen ganska enkelt för mig. Visst det är både tufft och utmanande, men för mig är det inte något jag behöver balansera. Det är inte två ytterligheter i mitt liv. Jag står stadigt i att jag vet att Gud har skapat mig till precis den jag är. Genom erfarenheter och det liv som jag har levt har han kallat mig att vara en apostel och banbrytare för honom och hans kärlek.

När jag ser i backspegeln så hjälper det mig att förstå att Guds planer alltid är större än våra. Som barn och senare som tonåring hade jag inga stora livsomvälvande frågeställningar om Guds existens. Jag ifrågasatte aldrig att Gud kändes hög, långt borta eller opersonlig. Jag förlikade mig med det. Men så fort jag fick en glimt av Guds stora kärlek genom Jesus Kristus så förändrades allt. Aldrig trodde jag att jag skulle älska Gud, än mindre att han skulle älska mig. Nu vet jag bättre.

Text: Ludwig Fontanac
Foto: Fredrik Bratterud

Artikeln har publicerats i  Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3-2018