Från dödslängtan till livsglädje

En traumatisk barndom

När Lennart Wiman växte upp fanns hans far bara med i bilden de första åren men ersattes av en styvfar. Han gav ofta Lennart stryk, ibland utan att Lennart ens förstod varför, och han kan inte minnas att han någonsin fick någon kärlek eller några kramar av föräldrarna.

Han fick reda på att styvpappan inte var hans egen far genom att hans lärare i årskurs tre basunerade ut det för hela klassen. Lennart tog det väldigt hårt och rymde hemifrån för en tid. Den biologiska pappan träffade Lennart en gång när han var 15 år men fadern kände inte igen honom och det var inget muntert möte.

– Jag hade en traumatisk barndom och undrade vem jag var, blev väldigt känslig och hade mycket sorgsna tankar, berättar Lennart.

"Polismannens samtal ändrade hela mitt liv"

Dessutom tillbringade han tiden före skolåldern i Konsums varubuss som föräldrarna körde omkring i, något som medförde att han inte lyckades skaffa sig några kompisar. Han hamnade tidigt i kriminalitet och stal bilar. Vid ett tillfälle råkade han med en flakmoped köra på en polis. Det var nämligen mörkt ute och moppen hade varken lysen eller broms, men istället för att ge en utskällning tog sig polismannen tid för Lennart. Kanske för att han märkte att det rörde sig om en tonåring på glid.

– Han pratade med mig länge i polisbilen och frågade vad jag var intresserad av och när jag sa att jag gillar bilar så tyckte han att jag skulle ägna mig åt det. Det ändrade hela mitt liv och jag blir gråtfärdig varje gång jag berättar om det. Honom skulle jag verkligen vilja träffa igen, säger Lennart.

Det ledde till att han skaffade körkort så fort han fyllt arton och han började arbeta med just bilar. Han kom senare att driva flera firmor som gick bra men som han avvecklade och efter en tid flyttade han ut i skärgården.

– Jag tyckte inte om mig själv och ville inte leva. Jag hade varken hittat mig själv eller min tro då, säger han.

Flyttade runt och hade ströjobb

Under en period bodde Lennart i en jaktstuga trots att den saknade ström och han lyckades få lite ströjobb. Från början kände han ingen i omnejden och det var svårt att bli accepterad bland skärgårdsborna. Dessutom flyttade han runt bland olika öar under några år. Så småningom fick han en fast tjänst då han lade avlopp. Efter en tid flyttade Lennart tillbaka till Enköping som han kommer ifrån.

Fick kontakt med fadern och hans nya familj

Trots det mindre lyckade mötet med fadern i unga år så ringde Lennart upp honom när första dottern var född men pappan hade inte tid med honom. Han lagade mat. Några år senare gjorde Lennart ett nytt försök och åkte hem till sin far. Då fick han träffa sin 14-åriga halvbror och Lennart satt länge och fikade och pratade med faderns unga fru och efter det har de haft god kontakt.

En okänd bror som tagit självmord

Då kom en ny smäll. När Lennart var på en begravning var det någon som frågade honom om hans biologiska bror.
– Det blev kaos inom mig och jag var så besviken över att min mor inte talat om detta för mig, säger Lennart.

Efter att han lyckats få tag på adressen till brodern, som också visade sig bo i Enköping, så åkte han dit. Där möttes han av en kvinna och en tonåring. Lennart fick veta att hans bror tagit livet av sig genom att hänga sig i ett träd vid ett motionsspår. Lennart missade honom med två månader.

– Han hade vuxit upp med en fostermamma och hade fått för sig att vår riktiga mamma inte ville ha någon kontakt med honom. Det och andra saker som gjorde hans liv till en riktig härva gjorde att han begick självmordet, förklarar Lennart.

Lennart fick självmordstankar när sonen hamnade i fängelse

Lennart fick titta på bilder på brodern och insåg då att han hela livet känt en saknad inombords, som efter den bror han inte visste fanns. Lennart har idag tre barn och när sonen hamnade i fängelse tog det hårt på Lennarts psykiska hälsa och liksom sin bror fick han självmordstankar. Det var svårt att få hjälp men när personal inom vården förstod allvaret fick han genast tid hos en psykolog och antidepressiv medicin som han dock inte tog särskilt länge då han inte mådde bra av den.

En alpha-kurs

Trots allt elände Lennart varit med om så kom en vändning i livet. Han konfirmerade sig som ung och även om det inte ledde till att han blev en bekännande kristen så väckte det hela en respekt hos honom. Men så kom det sig att han vid ett tillfälle följde med en tjejkompis till en frikyrka i stan.

– Det var väldigt speciellt där och de tog så väl hand om mig. Jag började gå en alpha-kurs och under andra lektionen så var det kört, berättar han.

"Jag ber mycket och får svar nästan omgående varje gång"

Då hade nämligen en uppriktig tro på Gud tagit plats inom honom. Han hade många frågor och blev uppmanad att ropa på Jesus när han behövde hjälp och det gjorde han en morgon i bilen på väg till jobbet. Då kom en sådan enorm gråt över honom att han inte kunde fortsätta köra. När han berättade om det för vännerna i kyrkan frågade de om de fick be en frälsningsbön med honom.

– Då smällde det till känslomässigt. Det kom en sådan stor glädje och jag grät och kände mig så tacksam över att jag finns till. Det var fantastiskt fint och det blir bara bättre och bättre, berättar Lennart.

– Jag ber mycket och får svar nästan omgående varje gång och när jag var med i en bönegrupp tidigare så hade jag alltid något att berätta när vi träffades om hur Gud hjälpt mig praktiskt och skyddsmässigt, fortsätter han.

Hamnade på Frälsningsarmén i Strängnäs

Han lät döpa sig på påskdagen för elva år sedan, något han beskriver som en fantastisk upplevelse, delvis för att han såg en sådan enorm kärlek i dopförrättarens/pastorns ögon. Tio år efter dopet gifte han om sig, även då på påskdagen. Så småningom hamnade Lennart på Frälsningsarmén i Strängnäs där han är med än idag.

– Människorna i församlingen har bidragit till min förvandling och det är en sådan tröst att få leva i Frälsningsarméns anda!, säger han tacksamt.

Lennart har arbetat i grävmaskinsbranschen där det ofta är en ganska hård jargong men kollegorna ställde många nyfikna frågor om hans tro. De fick en sådan respekt för det Lennart berättade att de slutade svära och när något gick väl på arbetsplatsen hände det att kamraterna höjde fingret mot skyn som att de tackade någon ovan molnen.

– Gud är kärlek och trygghet och idag är jag glad och jag tror att hans ansikte syns i mig. Jag är säker på att Herren haft en mening med mitt liv, annars hade jag varit död nu, säger Lennart.

– Jag trodde aldrig förr att jag skulle ha något positivt att komma med men jag tror att Gud låtit mig gå igenom allt detta för att jag ska kunna ge något till andra. Kanske kommer jag att få möjligheten att säga något till en människa som har betydelse för den, avslutar han.

Text: Teresia Jansson