Fick ingenting – har nu allt

Soledad växte upp i Beni, en liten by i Bolivia, men den mesta av tiden bodde hon inte med föräldrarna och de tre syskonen utan hos sin gudmor i en annan by.

- Jag blev annorlunda behandlad av mamma jämfört med de andra syskonen. De gick i skolan och fick finare kläder och jag sålde kakor och bröd på gatan fast jag bara var sju-åtta år, berättar Soledad.

- Jag vet inte varför, det var jättekonstigt, fortsätter hon.

”Pappa frågade varför jag kom tillbaka”

Från den lilla byn och in till stan tog det en vecka att gå och en period bodde Soledad där tillsammans med sin mamma men från nio års ålder, tills hon var 14, tog en släkting hand om henne. Hon beskriver de åren som en bra tid då hon bodde med sina kusiner, gick i en bra skola och fick presenter och fina kläder. Sedan började släkten påpeka att hon borde bo hos sina föräldrar så Soledad packade ihop sina saker och gav sig iväg till pappan.

- Han frågade vad jag gjorde där och varför jag kom tillbaka, säger Soledad med tårfyllda ögon.

Hon har undrat mycket över särbehandlingen utan att ha fått några svar. Kanske var pappan inte hennes riktiga far, tänker hon. Hon åkte därefter till mamman som hade flyttat tillbaka till byn men hon sa också nej till att Soledad fick bo hos henne. Hon menade att dottern borde bo i stan och studera och Soledad kom därför att bo en tid hos sin systers familj i La paz. Men mannen drack och det var mycket bråk och ibland fanns ingen mat hemma. Soledad gick då till marknaden och frågade om det fanns något hon kunde hjälpa till med där. Hon fick bära saker och städa och för det fick hon lite pengar eller mat. Soledad kom att städa hos en äldre kvinna varje dag.

- Men jag fick reumatisk värk och det blev värre av det kalla vattnet jag använde så jag grät på kvällarna för att jag hade så ont, berättar Soledad.

Fick skydd i kyrkan

Tillbaka på gatan så började hon växla pengar och köpa dollar. Under ett par månader arbetade hon i en skoaffär men då chefen gjorde närmanden slutade hon med det och övergick till att dela ut post istället. Hon träffade många gatubarn och det hände att hon själv sov i trappor men en tid hyrde hon ett litet rum. Gatubarnen andades in bensin och aceton för att slippa känna hunger. Soledad testade men fortsatte inte med det.

- Istället började jag gå till kyrkan och jag var där 2-3 dagar i veckan. Jag kände mig så fri där, så skyddad som av en kram, säger hon och torkar en tår på kinden.

- Och det var alltid någon som gav mig mat. Jag kände att det var Gud som gav mig beskydd, fortsätter hon.

Smärtan efter att barnet dog

När Soledad var 18 år träffade hon en man som hade det gott ställt ekonomiskt. Soledad blev gravid och de gifte sig men efter en tid var mannen otrogen och relationen tog slut. I graviditetens åttonde månad blev Soledad tvungen till kejsarsnitt men pojken som hade hjärtfel dog efter någon dag.

- Jag var som galen och höll hans kläder och grät. Jag blev påmind om smärtan när jag såg andra barn i kyrkan till exempel men jag gick till jobbet och sen hem varje dag, jag gjorde inget annat, berättar Soledad.

Hur hon kom till Sverige

Dessutom blev hennes sår efter kejsarsnittet infekterat och läget var under en period kritiskt. En man som Soledad känt sedan barn dök upp i hennes liv. Han hade flyttat till Sverige och nu ville han ta med Soledad dit. Hon var tveksam men när hon var 24 år sålde hon allt hon ägde och köpte sin egen flygbiljett. Mannen gjorde allt för att uppvakta Soledad och överöste henne med blommor, guld och presenter.

- Han var den snällaste man kan tänka sig men jag var hemma med hans mamma om dagarna och hon och mannens syster var elaka. Jag vågade inte ens äta deras mat för att jag var rädd att de skulle förgifta mig, säger Soledad.

Soledad hittade Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla

Hon blev gravid och efter en del trassel fick hon tillslut uppehållstillstånd. Paret har idag tre söner mellan 23 och 27 år men det visade sig att den mellersta sonen var autistisk och i behov av extra resurser. Det gjorde att Soledad inte kunde sätta honom på dagis och hon hade inte tid till att gå på SFI för att lära sig svenska. I mörka stunder kunde Soledad känna det som om Gud hade övergett henne. Men när sonen var i femårsåldern passerade Soledad Frälsningsarméns kvinnocenter i Akalla och såg att det fanns språkkurser där. Hon började gå dit för att läsa svenska och där kunde hon även pyssla, baka och sy.

- Jag behövde ha någon aktivitet för att glömma livet hemma och jag hade inga vänner, säger hon.

- Här har jag min familj nu och här känner jag mig säker och nära Gud, fortsätter hon.

När Soledad hittade kvinnocentret hade det funnits i ett år och nu, 21 år, senare ansvarar Soledad för utdelning av matkassar, hon håller i sykurser och lite annat. För ungefär 13 år sedan invigdes hon även till frälsningssoldat i Vasakåren i Stockholm.

- Jag tycker om det Frälsningsarmén står för, att vi hjälper andra som behöver oss, menar Soledad.

- Och Gud är allt för mig, det är han som skyddar mig, får mig att vakna varje dag och ser till att jag är här och står på fötterna, fortsätter hon.

Idag känner hon inte någon ilska alls mot föräldrarna

Hennes far fick en stroke för sex år sedan och Soledad åkte då dit och var hos honom i två månader. Han bad aldrig om förlåtelse för hur han behandlat henne i yngre år men medan han strök hennes kind rann tårarna på honom. För tre år sedan dog han och då ordnade Soledad med begravningen. Hon har regelbunden kontakt med sin mor som gråter varje gång de talas vid i telefon. Upprepade gånger får Soledad höra att de inte hade klarat sig utan hennes hjälp då hon har skjutit till pengar när det behövts. Idag känner hon inte någon ilska alls mot föräldrarna.

Känner sig välsignad

Folk har sagt till Soledad att hon borde skriva en bok om sitt liv och att det är otroligt att hon inte använt droger eller prostituerat sig för att få något att äta. Hon tänker själv att hon mycket väl kunde ha fastnat i något, blivit sexuellt utnyttjad, hamnat i fängelse eller rent av varit död. När hon tittar tillbaka så känner hon sig trots allt välsignad.

- Jag fick varken kärlek eller utbildning men jag har stärkts av det jag varit med om och nu har jag allt, menar hon.

- Det jag önskar nu är att min son klarar sig och får ett bra boende och så vill jag resa och se världen, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson