Fann Gud under flykten

Rahat är född i Afghanistan men växte upp i Pakistan med väldigt radikala muslimska familjemedlemmar, särskilt hans mor. En av hans kusiner är dessutom imam. Själv var han inte så praktiserande även om han hade en tro på Gud. Tre familjer i släkten bodde tillsammans och då de tillhör minoritetsgruppen hazarer var de väldigt utsatta.

— Vi blev trakasserade och förföljda och det var svårt för mig att ta mig till staden där min skola var på grund av alla faror på vägen dit. Jag kunde bli skjuten exempelvis, berättar Rahat.

Bibeln hamnade i fickan

Otryggheten fick honom att fly landet vid 17 års ålder. Han gav sig av tillsammans med en kamrat och färdades med taxi, buss, båt och till fots. Särskilt kritisk var den 6-7 timmar långa promenaden vid gränsen till Iran då de gick med livet som insats eftersom de utsattes för skottlossning. Även i Turkiet blev de jagade och båtfärden därifrån till Grekland var den sträcka som oroade Rahat som mest då den kändes så riskabel. När de kom till Österrike träffade Rahat en kristen polis i ett flyktingläger.

— Jag började prata med honom och han tog fram en Bibel som han gav till mig. Jag förstod inte då vad det var för bok men den fick ligga i min ficka ett tag, säger Rahat.

”Jag grät ofta och hade självmordstankar”

Då han hade några bekanta i Sverige som berättade om samhället här beslöt han sig till sist för att ta sig hit. Första anhalten blev Malmö, därefter Örebro och sedan Säter där han bodde tillsammans med ett 20-tal andra flyktingungdomar under ett år. De flesta var ivriga att lära sig det svenska språket och om samhället. Rahat fick dock avslag på sin asylansökan och fick heller inte bo kvar i Säter utan hamnade halvt isolerad ute i skogen.

— Jag mådde skit och fattade inte vad jag skulle göra och jag fick lämna kompisarna i skolan eftersom jag inte fick gå där längre, säger han.

— Ingen brydde sig om mig och jag grät ofta och hade självmordstankar. Jag började också skära mig, fortsätter han.

På det nya boendet bodde några kristna från Irak och de berättade lite för Rahat om sin tro. Efter några månader fick han hjälp av sin gode man att ta upp studierna i svenska igen och i skolan lärde han känna en kvinna som var assistent. Rahat berättade om sitt liv och de fick så bra kontakt att han fick flytta in hos henne och maken där han bor än idag och han kallar dem tillochmed för mamma och pappa. Av en kyrka får han en tusenlapp i månaden för att täcka de mest basala behoven. Detta eftersom han inte har rätt till bidrag av svenska staten i nuläget.

Kände sig välkommen och inkluderad i kyrkan

Rahat läste svenska i två år tills han började behärska språket riktigt bra och när han lärde känna en kristen kille frågade han honom om det fanns någon kyrka med språkcafé. Efter att ha fått ett tips gick han dit och bad att få träffa en präst då han även ville lära sig mer om kristendomen. Prästen lyssnade när Rahat berättade sin livshistoria och om sitt dåliga mående och bjöd in honom till gudstjänst så att han skulle få känna av gudsnärvaron. Rahat gick dit en onsdag.

— Jag satte mig ner, blundade och bad: ”Gud, om du finns på riktigt så snälla hjälp mig!”, berättar Rahat.

— Det blev en vändpunkt i mitt liv och jag mådde lite bättre på bussen därifrån. Jag var pirrig i kroppen och kände mig välkommen och inkluderad i kyrkan så det var jättejätteskönt, fortsätter han.

Bibelstudier och dop

Detta var för omkring tre år sedan och där lärde han även känna en jämngammal kille och de blev goda vänner direkt. Även han hade haft det tufft i livet och var tidigare ateist men hade tagit emot Jesus. Snart började Rahat delta i bibelstudier under lördagar i en annan kyrka i omnejden vilket han gör än idag. Han lärde sig alltmer om den kristna tron och fick flera fina vänner. Rahats nyfikenhet på tron växte sig starkare liksom viljan att lära känna Gud. År 2017 tog han beslutet att bli en kristen och lät döpa sig i badkaret hemma hos en präst.

— Det är ju något kristna gör och det fick mig att känna mig lättad och hel. Det var en häftig känsla, minns Rahat.

I samband med detta tatuerade han in ett kors på ena armen med texten ”Surrender” (överlämna/hänge sig) som ett tecken på att han hade gett upp sitt liv och överlämnat sig till Jesus för att följa honom.

Mötet med Frälsningsarmén

För ett par år sedan tog vännen med honom till Frälsningsarmén och dit går han varje tisdag och torsdag då det är öppet för besökare som kan fika, umgås och delta i andakt och ungdomshäng. Rahat har även gått en alphakurs i kristen tro på kåren och därefter en fortsättningskurs. Han nämner att han är oerhört imponerad av det människorna i Frälsningsarmén gör.

— De hjälper verkligen behövande med det mesta, såsom mat, och man känner sig så sedd och välkommen och det är en jättebra gemenskap där, påpekar han.

— Om jag möter någon som har det svårt så rekommenderar jag dem att gå dit, fortsätter han.

Framtidsplanerna

Rahat spenderar mycket tid på biblioteket där han förutom romaner läser böcker om psykologi och politik. Han brinner för samhällsfrågor rörande orättvisor, utsatthet, klasskillnader och rasism och är sedan några år tillbaka medlem i SSU. Rahat har skrivit flera kapitel på en bok om sitt liv, om flykten från Pakistan och om hur han blev en kristen. Den är dock långtifrån klar och han har än så länge ingen kontakt med något bokförlag.

Hans största längtan nu är att studera, gärna psykologi, och att jobba med människor, kanske som socionom eller inom vården. Han vill även vara delaktig i någon kyrka eller förening som gör gott för samhället. Han planerar att söka uppehållstillstånd på nytt om ett halvår men för tillfället får han varken arbeta eller bli medlem i någon församling då han inte har ett fullständigt svenskt personnummer.

— Jag vill hjälpa andra och träffar många människor med behov. Men det enda jag kan göra just nu är att lyssna på dem, höra hur de mår, spela spel och pingis med dem och berätta om den kristna tron, säger han.

Rahat har brutit kontakten med vänner och släktingar i hemlandet förutom med sin mor som han hörs med sporadiskt. Nu vill han leva i enlighet med det svenska samhället och dessutom har han ju bytt religion vilket inte skulle tas väl emot av landsmännen. Även här har han bemötts illa av en del och han är kritisk till att många konvertiter inte tas på allvar.

— Muslimska skolkompisar har mobbat mig för min tro och det är jobbigt. Man måste få känna sig trygg, påpekar han.

— Och en del tror att de som konverterat ljuger och låtsas men bara för att jag har en annan bakgrund betyder det inte att jag inte kan anpassa mig till ett kristet sammanhang. Jag vill att folk ska respektera min tro. Relationen mellan mig och Jesus är viktigast av allt, fortsätter han.

”Jag har ändrat mina värderingar”

Idag omger han sig främst av kristna och vänskapen med dem betyder väldigt mycket för honom.

— De har påverkat mig på ett positivt sätt. Jag har ändrat mina värderingar och blivit snällare, förståndigare och mer social. Jag känner mig hemma med dem och är mig själv i deras sällskap, understryker han.

— När jag träffar folk i kyrkan mår jag jättebra och får motivation att göra saker som jag tycker om, avslutar han.

Text och foto: Teresia Jansson