Bytte drogerna mot Jesus

Monika Fältös föräldrar skilde sig tidigt. Mamman missbrukade alkohol och amfetamin och pap­pan var väldigt upptagen med sitt före­tag. Monika fick inte mycket kärlek som barn utan fick mest höra av sin mor att hon var i vägen.

När hon precis gått ut gymnasiet träffade hon sin blivande man som hon fick två barn med. De levde ett bra och normalt liv och Monika sakna­de ingenting. Men så var maken otrogen i deras eget hem. Det var dessutom med en närstående.

— Hela min värld förändrades och jag undrade om det var det här som är kär­lek, om det var det som jag hade väntat på, säger Monika.

— Jag kunde inte ta detta så jag bara gick och jag visste precis vad jag skulle göra, nämligen börja använda amfeta­min. Det var en sådan skön känsla och jag fick en inre frid, fortsätter hon.

Det ledde henne in i ett blandmiss­bruk som även innefattade alkohol och tabletter. På grund av det förlorade hon både arbete och bostad och ibland sov hon utomhus. Hon började stjäla på be­ställning och deltog i försäkringsbedräg­erier. Monika har även fått flera grova misshandelsdomar på sig på grund av sitt heta temperament. Hon har varit i kontakt med alla samhällets stödfunk­tioner och vistats på diverse olika kategoriboenden i Halmstad. Det hände att hon var tillsammans med män bara för att få tak över huvudet.

— Det var fruktansvärt och ofta var de inte snälla emot mig men jag tyckte inte att jag var värd bättre, säger Monika.

Födde sitt tredje barn

Då kroppen tog stryk av hennes livs­stil hamnade hon vid flera tillfällen på sjukhus. Hon har haft panikattacker, hjärtflimmer, blödningar från tarmar­na och även otäcka psykoser och själv­mordstankar. Hon har lovat sig själv att aldrig, likt sin mor, ta sitt liv med tanke på den smärta det orsakar omgivningen.

Monika fick även veta att hon var gravid med sitt tredje barn så sent som i sjunde månaden, vilket var oerhört chockartat för henne med tanke på vad hon stoppat i sig under hela graviditeten. Dessutom var hon undernärd. Sonen som föddes aningen för tidigt var något liten men mirakulöst nog oskadd i övrigt. Idag ser Monika detta som ett Guds verk.

Mötte Marie och Ewa-Marie hos Frälsningsarmén

År 2001 fick hon reda på att man kan få ekonomisk hjälp hos Frälsningsarmén så hon gick dit, men hon var vid den tid­punkten inte alls intresserad av den krist­na tron.

— Jag mötte Marie Blomberg och Ewa-Marie Kihlagård, som arbetade på Frälsningsarmén i Halmstad då, som var otroligt fina och de var så rädda om mig! Men jag sa åt dem att inte prata om Gud så det gjorde de inte. De två och Karin på det ekumeniska nattcaféet i stan har verkligen burit mig och trott på mig, be­rättar Monika.

— Jag hade inte så många vänner att tala med men på kåren fanns det så enkla och goda människor, fortsätter hon.

Fick en uppenbarelse på stranden

Hon sökte sig ofta till stranden där hon fann ett lugn. Vid ett tillfälle var hon illa medfaren på grund av att hen­nes dåvarande man hade misshandlat henne svårt. Monikas höft hade hoppat ur led och ena ögat var igensvullet. Hon låg i sanden och kände att hon var på väg att dö, vilket hon tyckte skulle bli skönt, så där och då kapitulerade hon helt och hållet.

Då mindes hon plötsligt dikten ”Fotspår i sanden” som en av vännerna på Frälsningsarmén hade läst för henne. Den handlar om att vandringen med Gud visar fotspår i sanden från både en själv och honom men under de mörkaste stun­derna framträder bara ett par spår. Detta eftersom man då varit buren av Gud.

— Jag fick en uppenbarelse och förstod plötslig vad dikten betydde, utbrister Monika.

— Så jag cyklade iväg till kåren och sa till dem där: ”Nu fattar jag. Gud har ju va­rit där för mig hela tiden!”, fortsätter hon.

”Vad du än gör så drick inte ihjäl dig”

Men den destruktiva livsstilen hade henne i ett fast grepp och hennes miss­bruk pågick i drygt tio år, fram till om­kring 2010. Hon blev då utredd och fick veta att hon har adhd, vilket förmodligen varit en orsak till hennes aggressivitet. Hon fick en medicin som har hjälpt hen­ne mycket och på så vis kunde hon även sluta med drogerna. Men i ett missbruk ingår allt som oftast återfall och det blev några kortare sådana när Monika drab­bades av svårigheter i livet.

Hon träffade en ny man som var alko­holist men som samtidigt var Monikas själsfrände och någon som fick henne att förstå vad äkta kärlek är. Tragiskt nog så dog han plötsligt, delvis på grund av skrumplever.

— Det var jättechockartat för mig och veckan efter drack jag mycket men så min­des jag att han sagt till mig att ”vad du än gör så drick inte ihjäl dig”. Sedan dess har jag inte druckit en droppe, säger Monika.

Frälsningsarmén blev en fast punkt i tillvaron

Efter mannens död började Monika gå mer regelbundet till Frälsningsarmén. Hon gick en grundkurs i kristen tro och tog på allvar emot Jesus i sitt liv. Hon har även döpt sig och invigts som medlem i kåren i Halmstad. Där har hon nu sina vänner/sin familj och en fast punkt i tillvaron.

— När jag mötte Gud så fick jag ett liv, jag såg att det fanns något annat, säger Monika.

— Jesus är min trygghet, jag pratar med honom och han ger mig beskydd, styrka, vägledning, kärlek och glädje, fortsätter hon.

Stöttar idag andra

Idag stöttar och hjälper Monika många som befinner sig i samma situ­ation som hon gjorde tidigare. Hennes bästa vänner från förr är dock döda idag och Monika ser det som ett mirakel att hon själv fortfarande är vid liv. Hon kän­ner alla som sitter på torget i Halmstad och dricker och ibland drar hon med sig dem till nattcaféet där de får äta frukost. Dessutom har hon ett gäng tjejer där som tytt sig till henne.

— De litar på mig och de får ringa mig när som helst. Jag känner att jag har en uppgift där, säger Monika.

— Folk säger till mig att jag har en så­dan gåva då jag är en lyssnare och att jag är så lugn och harmonisk idag, avslutar hon.

Text och foto: Teresia Jansson

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 - 2019