Bytte både land och religion

I Iran växte Hossein Bahrami upp tillsammans med två syskon i en muslimsk familj. Själv trodde han på Allah och deltog i en del religiösa högtider, även om det främst var mamman som var praktiserande när det kom till bön och fasta exempelvis. Det var en helt okej uppväxt tycker Hossein, men däremot ville han inte låta sina egna framtida barn vara en del av det iranska samhället. Därför gav sig han och frun av därifrån 2002 och kom till Sverige och Västerås, där de har släktingar.

– Vi kände inte att barnen skulle vara trygga i Iran på grund av regimen där. Jag tror att 90 procent av invånarna skulle lämna landet om de kunde, menar Hossein.

Mycket alkohol och droger

Men det var inte lätt att få uppehållstillstånd här. Tre gånger fick paret avslag på sin ansökan, vilket gjorde att de tvingades leva gömda. Via en släkting som ägde en pizzeria kunde Hossein arbeta svart och på så vis få en inkomst.

I Iran hade Hossein både druckit mycket alkohol och använt droger. Främst rökte han hasch och opium, och vid ett tillfälle drog han på sig en kortare fängelsedom på grund av detta. Under den första tiden i Sverige var Hossein på krogen tre gånger i veckan, detta trots att första dottern föddes efter bara någon månad här. Han hade alltid dunkar med hembränd sprit hemma och menar själv att han nog kunde klassas som alkoholist.

Blev frälst vid besöket i kyrkan

Hans farbrors fru är kristen och hon tog efter en tid med sig det iranska paret till en pingstkyrka. Men Hosseins agenda var att då bevisa att islam var den rätta tron. Fast väl i kyrkan greps han av atmosfären och någonting hände inombords.

– Jag kände i mitt hjärta att jag måste bli frälst, fastän jag inte riktigt visste vad det innebar. Men jag gick fram och människor bad för mig och från den dagen började jag kalla mig för kristen, berättar han.

Samtalen om tro med vännen blev som en väckelse

Trots detta fortsatte Hossein sin livsstil med alkohol och droger i ytterligare fyra år. Han var också slav under snus och cigaretter, men allt detta skulle så småningom få sin vändning. När släktingen sålde pizzerian riskerade Hossein att bli arbetslös, men dagen efter sista jobbpasset fick han turligt nog en ny tjänst. En bekant hade nämligen precis öppnat en annan pizzeria där Hossein nu fick anställning. Den mannen var varmt troende och pratade mycket och gärna om Jesus.

– Det blev som en väckelse för mig och jag fick en sådan hunger efter mer. Efter arbetet kunde vi prata i timmar om den kristna tron och jag kände verkligen Guds närvaro under de samtalen, förklarar Hossein.

– Jag började också förstå att jag inte levde rätt. För även om jag hade bytt religion så var jag samma människa som innan, fortsätter han.

Kunde sluta med alkohol och nikotin

Vännen öppnade också Bibeln och hänvisade till verser i den, något som blev revolutionerande för Hossein. På den tiden förstod han själv inte mycket av Bibeln, men han upplevde det som om Guds Ande var med under dessa samtal och uppenbarade saker och ting. Hossein bestämde sig för att ha en fasteperiod för att få mer av den helige Ande i sitt liv. Det gav effekt.

– Efter tre dagar hörde jag hur Gud började tala till mig och han påpekade att det inte var han som var min Gud, utan nikotinet, berättar Hossein.

– Min vän bad för mig angående detta och efter en vecka märkte jag att jag inte var röksugen längre. Jag hade försökt sluta själv flera gånger tidigare utan att lyckas, fortsätter han.

Hossein hade sparat snus och cigaretter ifall han inte skulle klara av brytningen, men efter tio dagar gjorde han sig av med alltihop. Han slutade också att dricka alkohol och att gå till krogen. Snart förändrades även hans språk så att hans fula vokabulär och svordomar försvann. Allt inom loppet av en månad.

Men med detta följde även en baksida – han blev en aning isolerad.

– De vänner som var antingen muslimer eller ateister tog avstånd för att jag pratade om Jesus hela tiden, säger Hossein.

– Men Gud hör mig och känner mig och även om det kommer svårigheter så vet jag att han är med mig och ger mig kraft, fortsätter han.

Också hans fru, även hon från en muslimsk familj, blev kristen. Bibelläsning och bön fick en framträdande roll i parets liv. Hossein hade haft svårt att komma iväg till kyrkan på grund av arbetet, så ett viktigt böneämne var just att han skulle få möjlighet att vara där på söndagar. Glädjen var stor när han lade fram sin önskan på arbetsplatsen och man lät honom slippa arbeta de dagarna.

Hädanefter kunde han vara med på gudstjänsterna, något som fick honom att växa i tron ytterligare. På den tiden gick paret till en persisk församling. Sju år efter första dotterns födelse fick de ännu en dotter och som familj gick de tillsammans till kyrkan. Idag är döttrarna tio respektive 17 år gamla och aktiva i en pingstförsamling i Västerås.

– Jag är säker på att det var Herren som ledde oss hit, för om vi hade varit kvar i Iran så hade vi nog inte kommit till tro på Jesus, menar Hossein.

Arbetar med flyktingungdomar hos Frälsningsarmén

Han och hans fru kom snart med i en hemgrupp och de blev också ledare för en sådan vilket de är än idag. Hossein läste dessutom teologi på distans och när den stora flyktingvågen kom för några år sedan ledde han även en Alpha-grupp, en grundkurs i den kristna tron, på det persiska språket. Uppdraget landade hos Hossein efter att han kommit i kontakt med Frälsningsarmén i Västerås, som uttryckte ett behov av någon med dessa språkkunskaper.

Numera är Hossein heltidsanställd på Frälsningsarmén där han hjälper till med lite av varje, bland annat inom FFA, Football for all Global. Flyktingkillar träffas och spelar fotboll, men får också lära sig om etik, andlighet och det svenska samhället.

– Frälsningsarmén är jättebra och jag gillar själva namnet, för just att leda folk till frälsning är vad jag brinner för. Därför vill jag vara en del i den visionen.

– Att följa Jesus är en självklarhet för mig och det ger hopp för livet, men också inför döden. För jag vet att jag fortsätter att leva även när jag dör, avslutar han.

Text: Teresia Jansson
Foto: Arne Vauhkola

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 1 - 2020