Barnatron håller livet igenom

Jag växte upp i en trygg familj med mamma, pappa och lillasyster. I och med att våra föräldrar var engagera­de frälsningssoldater fick vi hänga med på det mesta. Förutom gudstjänster, sommarhemsmöten och friluftsmöten även söndagsskola, barnkör, scouter, bibelundervisning för barn (juniorsol­daterna) och gitarrgruppen.

Mina föräldrars prioriteringar har format mina val

Det kanske kan låta som en massa aktiviteter bara, men i allt detta såg och förstod jag nå­got om vem och hur Gud är, genom de människor som delade sina liv med oss och givetvis främst genom våra föräldrar.

Nu när jag är äldre och kanske lite kloka­re, känner jag en oerhörd tacksamhet till mina föräldrar för det fina föredöme de var och är i att vara trogna som kristna och frälsningssoldater. Deras priorite­ring var Guds rike och hans hus, det har format mig och mina val.

Inget specifikt frälsningsögonblick

Tron på Gud blev alltså direkt något mycket naturligt men något specifikt frälsningsögonblick kan jag inte minnas. Däremot tog jag vid åtta års ålder beslu­tet att bli juniorsoldat vilket innebar att jag bekände att jag trodde på Jesus och att jag ville följa honom. Minnesordet jag fick var från 1 Tim. 4:12 – ”Ingen får för­akta dig för att du är ung, utan var ett fö­redöme för de troende i ord och gärning, i kärlek, tro och renhet.”

Då var Gud nära

Varje vecka träffades vi en liten grupp på fyra - fem barn tillsammans med vår ledare Rut, för att läsa Bibeln och tala om vad det innebar att vara en lärjunge till Jesus. Den första upplevelsen av Guds på­tagliga närvaro hade jag vid en riddarvaka (andakt ofta föregången av ett ljusspår och ofta utomhus) på lägergården Höga­berg i Småland en sommar när jag var tio år. Då, när vi hade sjungit och bett en stund, kände jag verkligen Guds maning att böja mina knän där i gräset under den stjärnklara himlen. Jag var alldeles rörd in­ombords och tårarna bara rann, men det var av glädje. Gud var så nära!

Tonåren var inte så lätta, kanske framför allt några år i högstadiet, då var jag en udda fågel i sammanhanget. Kristen, nykterist, och 15 år, det innebar att det var fritt fram att raljera över mig: ”Stor och stark går till folkets park, liten och klen går till Frälsningsarmén”, och en hel del annat. Men min tro på Gud var kvar, det var ju till honom jag bad på kvällarna när jag oroade mig för nästa dag i skolan.

Sjuksköterska och läkare

Mina val ledde mig in i vårdyrket och när jag började arbeta som underskö­terska i slutet av 80-talet märkte jag att det var min grej. Det är en sådan för­mån att få arbeta med människor, att kunna i någon mån trösta, lindra och ibland bota. Nyfikenheten på hur saker och ting hänger ihop i kroppen förde mig vidare och jag blev sjuksköterska och några år senare även läkare.

Gud hjälpte mig att välja

Efter avslutad utbildning skulle AT-tjänst sökas för att kunna få legitimation. Vart skulle det bära hän? Jag som bott i Alingsås i 34 år, skulle jag flytta eller stanna kvar?

Jag bad Gud om ledning om vilken plats jag skulle välja och han skickade en vän med ett ord. Hon visste inte att jag funderade över detta men orden var från Josua 1:9 – ”Har inte jag befallt dig att vara stark och frimodig? Var inte rädd eller förfärad, för Herren din Gud är med dig vart du än går.” När jag be­stämde mig för att tacka ja till tjänsten i Örebro fick jag frid i hjärtat och det kändes helt lugnt. Gud hade sagt sitt.

Så är mitt liv idag

Här har jag hittat min plats, förutom ett fantastiskt arbete där jag får möta människor och fina kollegor varje dag, en god gemenskap med soldater och vänner på kåren. Som scoutledare får jag dela min tro och mitt liv med underbara barn och ungdomar. I musikkåren får jag glädjas över att spela till Herrens ära och utveck­las musikaliskt tillsammans med andra. Som en del i ledarskapet i kåren får jag förmånen att vara med och dela och bära livets glädje och sorg med kamraterna.

Resan till Israel och bibelskolan har fördjupat min tro

Om jag ska välja något som varit sär­skilt betydelsefullt på vägen är det en resa till Israel 2011. Den gjorde Bibeln mycket mer verklig och levande och det är fantastiskt att ha sett och varit på flera av platserna som man läser om. Det som också fördjupat min tro är att jag gick en distansbibelskola 2012 och 2013 på Åge­sta folkhögskola. Då fick jag ny inspira­tion att läsa Bibeln och en längtan att förstå den bättre därför att det är Gud som talar till mig genom bibelordet.

Min tro på Gud gör mig fri!

Tron på Gud är fundamentet i mitt liv, han är den som jag lever för och älskar, för att han först har älskat mig, och för att Jesus har dött och uppstått för mig så att jag står utan synd. Inte för något som jag gjort, utan bara av nåd – utan att ha förtjänat det är jag fri! Det är stort, och det är också därför jag är fri att älska och tjäna andra och hoppas att de också ska få möta Jesus – han som är vägen, san­ningen och livet!

Min tro på Gud är fortfarande efter alla dessa år lika naturlig som när jag var barn, han ÄR och som det står i Apostla­gärningarna 17:28 – ”I honom är det vi lever, rör oss och är till.”

Det gör mig så otroligt glad och trygg att veta att det är så.

Text: Anna-Karin Åkerman
Foto: Jonas Nimmersjö