Vill vittna om sanningen
Han är född och uppvuxen i en familj där föräldrarna arbetade som officerare i Frälsningsarmén. Men för Alejandro Gallardo var det ingen självklarhet att han själv skulle axla deras mantel.
Alejandro föddes i Stockholm men familjen flyttade ofta och under sin uppväxt bodde han i Skara, Säffle och Arvika.
— Vi har bott på olika ställen tillsammans och träffat många fina soldater och medlemmar i Frälsningsarmén, säger Alejandro. Det gjorde att man blev väldigt social, man var tvungen att skaffa sig nya vänner hela tiden.
Under sin barndom var syskonen Gallardo mycket aktiva i Frälsningsarméns aktiviteter för barn och söndagsskolan. Alejandro berättar att de tog med sig sina kompisar till söndagsskolan när de bodde i Arvika. På den tiden kunde det samlas 50 till 70 barn där. Det blev även mycket fotboll och musik för den unge Alejandro.
Med tiden tog fotbollen mer och mer tid och Alejandro tillbringade allt mindre tid i kyrkan. Hans mamma slutade som frälsningsofficer och själv tappade Alejandro kontakten med sin barnatro och han tyckte att Gud och Frälsningsarmén bara var pappas grej. Trots att han egentligen tyckte att det var ointressant så konfirmerade han sig i Missionskyrkan i Värnamo. När några vänner därifrån bjöd in honom till ett kristet nyårsläger följde han med.
"Bestämde mig där och då!"
— Jag hade inte tänkt på det, men då såg jag att de hade något som jag inte hade men som jag borde haft. Jag kämpade med dåligt samvete för jag hade snattat mycket, jag hade testat alkohol med några vänner och jag var elak mot vissa i klassen. Där och då bestämde jag mig för att vara kristen. Under gudstjänsten såg jag pappa i uniform, då var det lite som att komma hem. Jag hörde också en röst, det var inte pappas röst. Rösten sa: ”Jag älskar dig!” Det ögonblicket räknar jag som mitt frälsningsögonblick.
Förändringen blev radikal för Alejandro och kompisarna i skolan såg att något hade hänt, en av dem sa till Alejandro: ”Du blir snart normal igen!”.
Jennie och Alejandro
Efter två år var det dags för flytt igen. Denna gång till Malmö. Alejandro hade i Värnamo träffat Jennie. Hans mamma såg nog att flytten inte roade honom och försökte trösta med att ”det går fler tåg” … men för Alejandro och Jennie var det ”detta tåg” de skulle ta, så de höll ut.
Alejandro avslutade sina gymnasiestudier i Malmö och när Jennie var klar flyttade hon till Malmö för att läsa till lärare. När de var klara med sina utbildningar och Alejandro gjort sin militärtjänst så gifte de sig med varandra. Då var Alejandro 22 år gammal och hade jobb på byggföretaget PEAB i Malmö, med arbetsplats i hela södra Sverige.
— Jag lärde mig så mycket, säger Alejandro. Det var ett bra företag. På den tiden kom de till skolorna och sökte folk. Men sedan efter fyra fem år kom byggkrisen. Då var det många som fick sluta, och jag blev uppsagd.
Tjäna Gud på heltid
Men beskedet om uppsägningen kom inte som en chock för Alejandro, han hade redan börjat fundera på något annat. Han hade varit på Frälsningsarméns regionkonferens och träffat Bo Jeppsson som då var kårledare i Västervik. Han berättade att de behövde folk där, så Alejandro och Jennie flyttade dit. Under det år de bodde i Västervik hände mycket. De åkte bland annat och hälsade på Alejandros föräldrar som hade flyttat till Ecuador för att starta en ny kår i Guayaquil.
— Vi insåg då att vi måste tjäna Gud på heltid, säger han.
På sommaren besökte en grupp kadetter från Frälsningsarméns Officersskola Västervik. Alejandro och Jennie började fundera mer och mer på vad de skulle göra i framtiden. Paret bestämde sig för att ta steget att bli frälsningsofficer och under studierna på Officersskolan fick de sin första dotter.
Gick in i väggen och slutade som officer
Deras första order var sedan till kåren i Umeå. När de kom dit var kårlokalen mycket nersliten och i stort behov av renovering. Så en av uppgifterna, som passade Alejandro bra, var att vara med och ta fram underlag för ombyggnaden. I Umeå föddes deras andra dotter. Efter Umeå flyttade de till Höganäs och Helsingborg.
— Där gick vi in i väggen, säger Alejandro. Vi hade två kårer, två kårnämnder och små barn.
Jennie tog senare tjänstledigt för att arbeta som lärare. De fick hjälp av divisionschefen och Alejandro slapp ansvara för två kårer. Men Frälsningsarmén ville att de skulle flytta till Malmö, vilket Alejandro och Jennie inte var beredda att göra. I Helsingborg fanns det en frikyrka, Ramlösa-kyrkan, som de hade haft ett gott samarbete med.
— Jag slutade som frälsningsofficer, jobbade 50% som barn- och ungdomspastor i Ramlösa-kyrkan, som tillhör EFK, och 50% som städare. Jag blev huvudpastor efter något år. Vi hade det bra och hade gott samarbete med Frälsningsarmén i Helsingborg och flera soldater blev goda vänner.
Efter tio år kände Alejandro att det var dags för något nytt.
— När jag lämnade Frälsningsarmén kom en pastor till mig och sa: ”När vi bad såg jag en bild om hur barn ropade på hjälp, du har en kallelse att jobba med barn och unga.” Samma kille kom i slutet av våra tio år i Ramlösa-kyrkan och säger: ”Nu ser jag en syn, en stor skylt där det står Frälsningsarmén, en port och trappa och du går in och känner dig som hemma.”
Tillbaka i Frälsningsarmén
Efter samtal med dåvarande chefsekreterare på en kristen konferens och en körresa tillsammans med en vän i Frälsningsarmén bestämde sig Alejandro för att fråga Sonja Blomberg, Frälsningsarméns personalchef, hur Frälsningsarmén skulle se på om de skulle komma tillbaka som officerare. De var välkomna tillbaka och fick uppdrag i Linköping.
Därefter flyttade de till Göteborg och sedan till Västerås där Alejandro nu är kårledare. Jennie arbetar som ledare för Frälsningsarmén UNG på högkvarteret i Stockholm. Tiden i Helsingborg och arbetet i Ramlösa-kyrkan är något som Alejandro tror har varit nyttigt för honom då de hade mycket kontakt med invandrarförsamlingar i Helsingborg. Alejandro brinner för alla nysvenskar. Han älskar den multikulturella kåren i Västerås, där de unga afghanerna tyr sig till de äldre kårmedlemmarna.
— Jag blir ledsen av segregering, det hade kunnat undvikas, menar Alejandro. Kristendomen är inte svensk, ursprunget är inte svenskt och budskapet går igenom alla kulturer och alla tider. Jag brinner också mycket för den unga generationen att de ska vara troende på riktigt, inte bara religiösa, utan leva ut sin tro och sina gåvor. Jag gillar inte när de fångas i religiösa strukturer som inte ger liv. Jesus ord: ”Jag har kommit för att vittna om sanningen!” är viktigt för mig, avslutar han.
Foto: Jonas Nimmersjö och privat
Fakta Alejandro Gallardo
Ålder: 52 år. Familj: Gift med Jennie Gallardo, döttrarna Elisa och Judit (flyttat hemifrån).
Husdjur: Inga just nu men gillar hundar.
Sysselsättning: Officer i Frälsningsarmén, även utbildad arbetsledare i byggbranschen.
Fritidsintressen: Träna på Friskis & Svettis och spela fotboll. Tycker om att vandra i naturen. Gillar film som StarWars och Marvel-filmer.
Läser helst: Läser inte mycket, men läser jag är det mest kristen uppbyggelselitteratur.
Favoritbibelord: Berättelsen om när Jesus möter kvinnan som är äktenskapsbrytare. Jesus är tyst och ritar i sanden och säger ”Den som är utan synd kastar första stenen”.
Motto: Det du vill att andra ska göra för dig, gör det för dem och att inte döma människor för snabbt. ”Walk a mile in my shoes”, det är det jag också önskar att folk gör med mig, att de inte dömer mig direkt.
Blir glad av: Min fru och min familj och när människor berättar hur Jesus hjälpt dem i livet. Jag hade ett sådant samtal igår med en kvinna. Jag gläds med andra, deras glädje gör mig glad.
Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1-2022