Tro som överbryggar generationer

Hur kom du till tro?

Alexandra: Båda mina föräldrar är troende och deras vittnesbörd har påverkat mig mycket. Min pappa växte upp i Ryssland och hade en radikal omvändelse i 18-årsåldern. Han var med om många mirakel och vissheten i tron hos dem båda gjorde att det kändes självklart för mig att tro. Även värmen i min mormor och morfars tro och ungdomsverksamheten i min hemort påverkade mig. Där fick jag många vänner och förebilder och fick ställa alla tuffa frågor. Jag har också många egna personliga möten med den Helige Ande så det har aldrig varit konstigt för mig att tro.

Mirjam: Mina föräldrar var officerare inom Frälsningsarmén och ända sedan jag var barn kände jag alltid en trosglädje och trosvisshet i mitt hem. Eftersom vi var en officersfamilj flyttade vi nästan varje år och då var Jesus vår trygghet, hur vi än bodde var han med oss. Jag har också alltid haft andra människor runt omkring mig som genom sitt exempel visat på Jesus i sina liv. Men framför allt har jag lärt känna Jesus i bön.

Vilka ingredienser behövs för att du ska hålla din tro vid liv?

Alexandra: Att umgås med andra kristna som drar åt samma håll och kan utmana mig för att inte tron ska stagnera. Tron är ju en levande process eftersom det är en relation. Om den inte tar risker och utmanas så dör den.

Mirjam: För mig är eftertanke, bön, reflektion och samtal med andra kristna viktigt. Det gör att jag går framåt och hålls levande och inte lever på gamla minnen. Det skulle jag, som är så gammal, kunna göra men jag känner mig lika trygg och glad i Gud som när jag var ung.

Vad är jobbigast eller svårast med att tro på Gud?

Mirjam: Jag tycker varken det är svårt, jobbigt eller kravfullt – bara viktigt och naturligt.

Alexandra: Jag kan tycka att det är utmanande att stå upp för värderingar som krockar med det som är vedertaget utifrån en biblisk världsbild. Det kan också vara jobbigt när jag upplever att Guds vilja strider med vad jag känner för. Den inre kampen är riktigt svår men när jag väl lyder blir det en väldig frid som kommer med det och förtroendet till Gud växer.

Hur ser du på att prata med andra om din tro?

Alexandra: I skolan upplevde jag det ibland utmanande att vara kristen. Jag kunde få gliringar både från klasskamrater och lärare. Ingen av de sakerna har bitit sig fast i mig men för att prata med andra människor om min tro måste jag aktivt kliva utanför min bekvämlighetszon.

Mirjam: Förr var människor mer tillgängliga för att prata om Gud. Sekulariseringen är mycket större nu. Själv blev jag aldrig retad i skolan trots att mina föräldrar alltid var klädda i uniform. Jag söker sällan upp människor för att dela min tro, men däremot kan det hända att andra frågar mig och säger: ”Vi ser dig varje söndag i uniform, vad gör ni?” Då får jag svara att vi går på gudstjänst och bjuda in den som vill.

Kan man ”bli trött på” kyrkan eller tron?

Alexandra: Jag blir inte trött på tron, i så fall är det människor som jag kan bli trött på. Men inte mer i kyrkan än utanför. Ibland kan jag också känna mig trött på livet i största allmänhet. Jag vet att jag är så enormt privilegierad som har fått växa upp i Sverige. Livet är ändå tufft ibland, men jag försöker aktivt att vara tacksam.

Mirjam: Jag känner Frälsningsarmén sedan jag var liten och det finns många problem jag skulle kunna ta fram. Men jag blir inte trött på det utan inser att vi är alla är människor som är olika. Det enda som hjälper är att prata med varandra på ett kristet sätt i kärlek och inte sätta sig på höga hästar.

Personligt föremål

Alexandra: Min ukulele. När jag var liten skilde sig mina föräldrar och det var väldigt tufft för mig. Men mitt i det upplevde jag också ett av de stora miraklerna i mitt liv, att få bli tröstad av Gud själv. Vid de stunderna spelade jag ofta på min ukulele. Lovsången blev som en själavård. Det finns en skönhet i sorgen – när jag känner det djupa mörkret kan jag också få uppleva trösten som blir så påtaglig. Grunden för min tro bygger till stor del på att jag fått uppleva Guds tröst.

Mirjam: Mitt föremål är en väldigt liten sak, ett litet träkors som jag sedan många år ofta har med mig. Jag griper om det när jag ber och påminner mig om att Gud alltid är med mig.

Hur hjälper Frälsningsarmén dig att tro?

Alexandra: Frälsningsarmén har hjälpt mig växa mycket som ledare. Jag ser också en överlåtelse bland människorna i Frälsningsarmén som är inspirerande. Man ger allt och kör på.

Mirjam: Gudstjänsterna, predikan, musiken och människorna.

Har din tro prövats?

Mirjam: Ja, när jag och mina närmaste har upplevt ohälsa och svek, då har det varit svårare att tro. Det enda som gäller är att lita på att Gud tar hand om det goda och det vackra, och även det andra.

Alexandra: Jag har aldrig tvivlat på Guds existens men har ibland haft svårt att lita på det han säger eller att tro på hans godhet. När jag var liten skilde sig också mina föräldrar och då prövades tron. Men genom att jag påtagligt fick känna Guds tröst den blev snarare starkare än tvärtom.

Är det skillnad på att vara kristen idag och tidigare i historien?

Mirjam: Samhället är annorlunda idag, människorna tycker att de klarar sig själva. Det är mer sekulariserat och det gör ju att tron och Gud inte uppmärksammas så mycket som förr. Det är hårt och tufft för många. Själv upplevde jag inget av den strikta hållning som kunde finnas förr. Många jämnåriga var hårt hållna. Både min bror och jag fick till exempel gå på teater och bio, våra föräldrar hade förtroende för oss.

Alexandra: En fördel med att vara kristen idag jämfört med förut är till exempel att kunna få influenser från sociala medier över hela världen, det blir ett fönster ut. En nackdel tycker jag är att friheten är så stor, att dra gränser när det kommer till exempelvis alkohol och sexualitet ses nästan på med förakt.

Vart har tron tagit dig om tio år?

Mirjam: Då är jag 93 år. Jag litar på att tron är där, den står inte still och jag arbetar fortfarande på att den blir ännu stadigare. Som den gamla sången säger ”Det håller än, Guds ord att lita på, när livets timglas runnit ut det håller även då.”

Alexandra: Jag hoppas kunna se tillbaka och se hur människor blivit påverkade genom mitt liv. Att Gud har fått bli större och jag bli mindre. Jag hoppas också på att få fortsätta att växa och att till exempel inte vara så rädd för saker som nu. Och att ännu tydligare kunna urskilja Guds röst.

Vem är Jesus för dig?

Alexandra: För mig har han alltid varit så tröstande. Det var där det började, att han fanns där när jag var hjärtekrossad efter mina föräldrars skilsmässa. Jesus är en läkare och vän som jag kan anförtro mitt hjärtas smärta.

Mirjam: Jesus är Gud, han är allt för mig. Det finns ett kort bibelord som min man fick när han blev invigd till soldat som lyder ”se på Jesus”, det är allt.