Sven Nilsson fångar fortfarande apelsiner

Frågar man Sven Nilsson när han kom med i Frälsningsarmén svarar han: "Den 17 mars 1897". Då gick hans farfar och farmor, Olov och Anna Nilsson, till botbänken på den nya fräls­ningsarmékåren i Vansbro. Så gjorde även hans mormor och morfar, Anna och Gustav Käck, och också de blev snart frälsningssoldater.

Musiken betydde mycket

När Sven föd­des 1919, var atmosfären i hemmet helt i Frälsningsarméns anda. Farfar Olov var spelman och spelade fiol. Musik har all­tid haft stor betydelse för Sven. Som nio­åring blev han trumslagare i hornmusik­kåren. Sven lärde sig spela trummor med hjälp av en ”trumskola” från Smålands musikvaruhus. Han spelade tills trums­kinnet sprack. Kåren hade inte råd att köpa nytt så Sven bytte instrument och började spela althorn.

Hans dröm var att spela i stabsmusikkåren, Frälsnings­arméns elitmusikkår. Det som krävdes där var att man kunde spela minst två in­strument och därför lärde sig Sven spela fiol. Yrkeskarriären började när Sven, som elvaåring, började sommarjobba på sågver­ket där både hans far och farfar arbetade.

— Det fick man egentligen inte, det var ett ganska hårt och tungt jobb, men på den tiden var det inte så noga. Som fjortonåring arbetade jag dessutom natt­skift, säger Sven.

Hur man fångar apelsiner

— I skolan hade vi friluftsdagar ibland och när vi skulle träna störtlopp var lä­raren lite klurig. Han placerade en apel­sin vid sidan av spåret där farten var som högst och den som då kunde gripa apel­sinen i farten fick behålla den. Det var förstås ett fynd för en arbetarpojke och en övning jag fortsatt med hela livet. Jag har försökt ”fånga apelsinerna”, alltså skaffa kunskap, ibland genom nattliga studier och kurser av alla slag och har klarat det ganska hyfsat i livet, berättar Sven Nilsson.

Från cykelfabriken till Krigsskolan

Sven arbetade också på en cykelfabrik, sprutlackerade cyklarna och såg genom fönstret hur frälsningsofficerarna på kå­ren packade lådor med Stridsrop på pa­kethållaren och for iväg.

— Då tänkte jag att det kanske vore någonting för mig. Jag ansökte om att få bli frälsningsofficer och 1939 började jag på Krigsskolan på Skeppargatan i Stock­holm. Vi var 107 kadetter, som tillhörde en kadettring som kallades De ståndaktiga.

Detta var under brinnande krig, vilket även kom att prägla skolan. Krigsskole­chefen Evald Malmströms son stupade i finska kriget och två av kadetterna valde att själva åka dit som frivilliga soldater. Senare behövde Sveriges försvarsmakt hela Krigsskolan och alla som fanns där evakuerades. Kadetterna fortsatte sina studier per korrespondens.

Träffade sin blivande fru

Sven beskri­ver dock sin tid på Krigsskolan som en fin tid där han fick en gedigen utbildning och utvecklades även som musikant i skolans musikkår. I april 1940 blev han frälsningsofficer. Första ordern fick han som assistent till kåren i Storvik i Gäst­rikland. På divisionschefens förfrågan, började han och kaptenen åka runt till olika kårer i divisionen för att ha möten och sjunga och spela. I december 1940 kom de till en plats som då hette Upp­landsbodarna, nuvarande Skutskär.

— Det var då jag för första gången träf­fade henne som skulle bli min fru. Jag började titta litet extra på henne. Hon hette Lisbeth Ohlkvist, säger Sven.

Äventyrlig färd som nygifta till Kurön

Sven själv inkallades till militärtjänst och blev sedan assisterande kårledare på tre olika kårer innan han fick order till Kurön, Frälsningsarméns behandlings­hem för alkoholister. Nu fick han äntli­gen gifta sig med Lisbeth. Reglerna var att en frälsningsofficer som skulle gifta sig hade tjänstgjort vid minst tre kårer som assistent och först efter fem år kun­de man gifta sig.

— Det var vinter när vi gifte oss i Trel­leborg. När vi skulle tillbaka till Kurön hade båten mellan Västerås och Stock­holm gjort en ränna i isen. Plank och ste­gar var utlagda så man kunde krypa över rännan. Vi kom med pick och pack, allt skulle över rännan och Lisbeth var döds­förskräckt. Jag sa till henne, att hon ju inte var den första som krupit till Kurön. Det hade många gjort före henne, påpe­kar Sven med ett leende.

Väl framme på ön möttes de av de bo­ende som stod med facklor i händerna och så tågade de nygifta i triumf in på Kurön.