Slitigt men färgrikt liv

Hur det var för familjen i Indonesien

Elin ger ett lugnt och samlat intryck denna vårdag då vi möts på ett café i centrala Stockholm. Vi slår oss ner i varsin fåtölj. Elins händer vilar mestadels knäppta i knäet och mellan kaffeslurkarna berättar hon allvarsamt om tiden i Asien. Vistelsen där hade också i vissa avseenden ett lite mörkt töcken över sig.

— Det var mycket trafik, väldigt svettigt och dåligt med säkerhetsbälten, säger Elin och nämner att de var med om ett par bilolyckor under tiden i landet.

Annat de drabbades av var benbrott, hundbett, utslagna tänder, sjukdomar som tyfoid och magsår och vid ett tillfälle blev familjens nanny rånad.

Frälsningsarmén i Indonesien är mer hierarkisk än i Sverige

Vissa sjukhus och kliniker paret Hammarberg arbetade för hade inte gjort några förbättringar på 50 år. Trots kunskap så vågade inte någon ta tag i något som ingen beordrat dem att göra. Detta var en trolig följd av att landet varit en militärdiktatur.

Elin påpekar därför vikten av att inte bygga upp något kring sig själv utan att ha i åtanke att någon annan ska ta över. Hon och Marcus fick snart klart för sig att Frälsningsarmén i Indonesien är mer hierarkisk än i Sverige.

— En utmaning var att inrätta sig och hitta smidiga kommunikationssätt. Vi var konsulter och hade därför inte någon direkt plats i hierarkin samtidigt som vi skulle kommunicera med dem som stod högst i rang, berättar Elin.

Barnen stortrivdes i Indonesien

Invånarna var inte så bra på engelska så familjemedlemmarna fick lära sig indonesiska, vissa av dem lärde sig flera språk. Barnen stortrivdes och fick mycket uppmärksamhet för sina blonda kalufser. Sönerna kunde leka med en pojke som bodde i ett dike eller med ett dussin andra i en etta men också med de som hade egna chaufförer.

— De upplevelserna hade de aldrig fått här och det har gjort att de har ett annat sätt att bete sig och möta människor på, säger Elin.

Under SVT:s filmning av familjen

Under tre intensiva veckor lät sig familjen filmas av SVT. På grund av alla störande ljud blev det många pauser och omtagningar. Det var även mycket logistik att tänka på förutom tillgången på mat, vatten och gas. Resor, utflykter och biljetter bokades via en mindre tillförlitlig internetsajt.

— Det var en pressad situation men det blev ett bra program. Vi hade inte så många västerlänningar att vädra tankarna med så det var skönt att träffa folk med samma referensramar, säger Elin och syftar på filmteamet.

Tillbaka till Sverige och Stockholm

Elin och familjen skulle stanna i Indonesien i tre år men då Marcus fick allvarliga problem med njurarna återvände de motvilligt till Sverige ett år tidigare.

— Han fick ingen ordentlig vård och jag kände att jag inte orkade bära allt själv samtidigt som man var orolig över att det var något allvarligt, säger Elin.

"Alla såg så ledsna ut här men man vande sig efter ett tag"

Väl hemma i Stockholm tillfrisknade Marcus i princip av sig själv. Elin som tidigare tyckt att det varit så mycket trafik i stan undrade nu var alla bilar var någonstans och hon gladde sig över att se människor på busshållsplatsen.

— Jag ville hälsa på dem men ingen tittade mig i ögonen. I början var det jättejobbigt att alla såg så ledsna ut men man vande sig efter ett tag, säger hon.

En längtan efter en enklare tillvaro

Elin och Marcus har på senare år funderat mycket över vad som är viktigt och nödvändigt i livet. I Indonesien köpte man inte saker i onödan och det kunde dröja månader innan man fick tag på det man ville. Familjen har som en följd av detta minskat sin konsumtion i allmänhet, liksom köttintaget.

— Det här "måste hända nu-tänket" är borta och det finns en längtan efter en enklare tillvaro. Även om livet där borta hade större vardagliga utmaningar så hade man mer frihet, menar Elin.

Lita på Gud trots omständigheterna

Hon medger att de under åren i Indonesien ibland undrade om Gud hade övergett dem för att de var med om så mycket tuffa saker. Samtidigt så var det som om Gud hela tiden sände rätt människor och hjälp till dem när de behövde.

En fras som Elin ofta mediterar över är "Var inte rädd" som nämns flera hundra gånger i Bibeln och är en uppmaning att lita på Gud trots omständigheterna. Elin menar att rädslor binder och vilseleder människor att göra och tänka fel samtidigt som de inskränker ens frihet. Vistelsen i Indonesien har gett upphov till nya perspektiv på livet och en förståelse för andra kulturer.

— Trots alla olyckor som skedde så var livet där färgrikt även om det också var slitigt. Man hålls fast i nuet när så mycket oförutsedda saker händer, påpekar hon.

Att göra skillnad direkt i en relation

Drömmen om en tillvaro utomlands har alltid funnits där. I 20-årsåldern gjorde Elin en fyra månader lång praktik i Etiopien på en syskola för kvinnor som levt i prostitution. Det var då hon bestämde sig för att utbilda sig till sjuksköterska.

— Ända sedan jag var fem år har jag velat arbeta i ett fattigt land, jobba mot orättvisa och göra en förändring där. Jag insåg att jag ville göra en skillnad direkt i en relation, jag hade varit så teoretisk tidigare, säger Elin.

Ett starkt personligt gudsmöte som nioåring

Elin är pastorsbarn med rötter i pingströrelsen och då familjen hade det kna¬pert hemma blev det många böner om att enkla vardagliga saker skulle lösa sig. Det kunde handla om behovet av nya gummistövlar och dagen efter bönen kunde någon plötsligt komma förbi med ett par stövlar i rätt storlek. Vid nio års ålder fick Elin uppleva ett starkt personligt gudsmöte.

— Det var en fridfull känsla som fyllde hela mig. I den stunden kände jag att jag verkligen älskade Gud och sedan dess har jag varit övertygad i min tro, berättar Elin.

Musiken tog Elin till Frälsningsarmén

Hon kom i kontakt med Frälsningsarmén för att hon spelar tuba och det enda bandet som då fanns i Örebro där hon studerade var i Frälsningsarméns regi. I gemenskapen där upplevde hon hur många olika sorters människor fick plats. Hon lockades även av att man inom Frälsningsarmén går från ord till handling och att det är stort fokus på gåvor och färdigheter som fyller en funktion för en medmänniska.

Arbetar idag med hjälpsökande i Stockholm

Idag arbetar Elin med att skapa bättre samarbete mellan Frälsningsarméns sociala center och kårer i Stockholm. Som det är idag verkar de olika instanserna oftast för sig själva, vilket kan bli slitsamt och ibland är det brist på personal och rätt resurser. Elin jobbar med att hjälpsökande lättare ska knytas ihop med rätt resurs/kår/center och nu i vår har en gemensam telefonlinje upprättats för målgruppen.

"Vi behöver erbjuda mer tid och mer djupgående samtal"

— Jag tror att det är viktigt att rikta människor rätt från början och den som svarar kan hänvisa den som ringer till rätt ställe inom Frälsningsarmén, säger Elin.

Hon understryker även vikten av ett långsiktigt tänkande och att den som får en matkasse visar symtom på en livssituation eller ett sätt att hantera pengar som ofta kvarstår år efter år.

— Vi behöver erbjuda mer tid och mer djupgående samtal kring hela livssituationen för att se i vilka olika delar vi kan vara med och stötta, säger Elin.

När det gäller utlandsvistelser så tror Elin att det kommer bli fler framöver, något som även Marcus och sönerna också tror och hoppas på.

Fakta om Elin Hammarberg

• Ålder: 40 år.

• Bor: På Lilla Essingen i Stockholm.

• Familj: Gift med Marcus, sönerna Albert, 10 år, och tvillingarna Arvid och Gustav, 8 år.

• Sysselsättning: Socialkonsulent på Vasakåren i en tjänst som går ut på att förbättra matchningen mellan hjälpsökande och rätt resurs.

• Fritidsintressen: Spelar tuba i Vasa band på Vasakåren.

• Favoritbibelord: Många, men särskilt frasen "Var inte rädd" som återkommer över 300 gånger i Bibeln.

• Blir glad av: Sönernas skratt och smarta, ödmjuka människor.

Text och foto: Teresia Jansson