Sången, musiken och livet med Kai Kjäll Andersson

Kai Kjäll-Andersson, eller Kaiis som hon kallas, är med sin långa meritlista inom musiken ett välkänt namn inom Frälsningsarmén. Denna septemberförmiddag befinner hon sig på Frälsningsarméns Högkvarter på Östermalm i Stockholm. Här arbetade hon på musikavdelningen fram till år 2011 och kontorslokalerna låg då i hörnet där Nybrogatan möter Östermalmsgatan. Kai, gråblond och beigeklädd, rättar till de knallblå glasögonbågarna som vilar på näsan.

”Tron har burit mig under hela livet”

— Där bodde jag i nummer 71 på tredje våningen, säger hon och pekar ut genom fönstret mot den gula fasaden med grön port.

— Och den här grå cementgården var min lekplats, där cyklade jag omkring, fortsätter hon nostalgiskt.

Hennes föräldrar var frälsningsofficerare men när familjen slagit sig ner i Stockholm blev det inte så många flyttar och uppbrott.

— Jag hade en lycklig barndom och var mycket på Templets kår. Där var det många barn och ungdomar och vi hade jättekul, minns Kai.

Gudstron kom naturligt och omkring sig hade hon vuxna förebilder, såsom frälsningsofficeren Sven Nilsson och hennes egen mor.

— De var starka ledare med stark tro som tjänade människor och gjorde mycket för andra, påpekar Kai.

— Tron har burit mig under hela livet genom sjukdom och trasslighet i relationer, fortsätter hon.

Efter skoltiden i Stockholm bar det iväg utomlands

Skrivartalangen fick Kai kanske från sin far som författat böcker och sånger och varit chefredaktör för både Stridsropet och andra publikationer. Hon började spela piano som sjuåring och efter lågstadieåren på Engelbrektskolan följde Adolf Fredriks musikskola och Statens normalskola på Östermalm där Kungliga musikhögskolan finns idag. På 60-talet bodde hon i Chicago en period där hon engagerade sig i den lokala kåren och arbetade på sjukhus. Därefter arbetade hon på SAS i San Fransisco.

— Vi var två svenska tjejer och två från Hawaii som bodde ihop och hade jätteroligt tillsammans, minns Kai.

Tillbaka i Sverige var hon sekreterare på musikavdelningar inom både TV och radio. Under hela 70-talet anlitades hon flitigt som bakgrundssångerska i musikstudior. År 1971 kom hon med i gruppen ”Nya Gals & Pals” som senare fick namnet ”Män, Kvinnor & Sång”. Gruppen deltog i folkparksturnéer, krogshower och medverkade i många TV-program. Som fältartist i en grupp på sex personer åkte Kai till Cypern och Sinai vid några tillfällen för att underhålla svenska FN-soldater, stundvis drabbade av leda och hemlängtan.

— Det var kul. Det kändes som en viktig uppgift och jag tror att de blev glada, kommenterar Kai.

— Musikbranschen i och utanför Frälsningsarmén är som två skilda världar men man är ju sig själv ändå. Jag har aldrig gjort avkall på min tro, påpekar hon.

Gudstron bar genom sjukdomen

I Nya Gals & Pals spelade Bo Andersson. De två blev ett par, gifte sig och fick dottern Tove. Bo adopterade sonen Andreas från Kais tidigare relation – och båda barnen arbetar idag med musik. När dottern bara var ett år gammal drabbades Kai av cancer. Omkring 40 år senare kom den tillbaka och hon tvingades operera bort halva lungan.

— Det är klart att det har varit en prövning. Jag har varit rädd och undrat hur det ska bli med allt, erkänner Kai.

— Men jag har kunnat luta mig mot Gud och vila i gudstron, som burit mig. I efterhand har jag sett det tydligt och jag vet att det är många som har bett för mig, påpekar hon.

Hur sångerna kommer till

Kai började skriva egna låtar i början av 70-talet och texterna handlar ofta om sådant hon upplevt själv: bönesvar, vittnesbörd och Guds betydelse i tuffa tider.

— Jag gillar vardagliga sånger. De kanske inte är så mycket av kampsånger, som en del av Frälsningsarméns musik är. Men det händer att det kommer fraser och melodislingor i stunden när jag ber, förklarar Kai.

— Det betyder mycket att få ur mig sångerna och jag känner mig nöjd och tacksam när jag får till det. Då blir jag ivrig att få klart låten och höra någon sjunga den, fortsätter Kai, som inte ser sig själv som någon vidare sångerska, utan främst sångförfattare.

Hon börjar nynna på en fras: ”Kan jag göra något för dig? Är det nu jag ska ge dig min tid?... Herre ta min gåva och bruka den nu…”

Det är en av de sånger där både text och melodi kom till henne samtidigt. Den mest kända och spelade låten tror hon är ”Han är min herde” som handlar om Psaltaren 23 i Bibeln. Den sjöngs bland annat när hon ledde Templets strängmusikkår och när hon 1980 var på turné i Australien, där Frälsningsarmén firade 100 år.

— Vi inbjöds att delta som ett ”exotiskt” inslag från Skandinavien eftersom vi ackompanjerade oss själva med gitarrer. Det var en jättekongress och fantastiskt att få uppleva, säger Kai.

— Som ledare inom strängmusiken mötte jag många starka och roliga kvinnor. Flera av dem var frälsningsofficerare och släppte loss när de kom till övningarna. Det blev mycket skratt och roligheter, tillägger hon.

Barnkörer och ”extrabarn”

Kai har lett och skrivit sånger till flera barnkörer inom Frälsningsarmén. Omkring 60 barn sjöng i ”Ett Levande Liv” och deltog i turnéer, TV-program, musikaler och en skivinspelning med jazzpianisten Bengt Hallberg. I början av 90-talet ledde hon ungdomskören ”Big Town Singers” och senare ”Cookies & Dreams” tillsammans med dottern på Kår 393. ”Akalla Kids/Cayennepeppar” bestod av invandrarbarn i området och Kai hjälpte dem även att komponera sånger.

— Jag har haft ”extrabarn” bland dem och hjälpt till med sådant som att hämta från skolan. Nu har de i sin tur fått barn och tack vare det har jag en stor familj. Det har varit värdefullt för både oss och dem, säger hon milt.

Arbetet på Frälsningsarméns musikenhet

I mitten av 80-talet fick Kai anställning på Frälsningsarméns musikenhet. Där hade hon bland annat i uppgift att delta i utgivningen av sånger, att samla in och anpassa arrangemang samt skriva ut och producera fonogram. Likaså att vara delaktig i utbildningar, sommarmusikskolor och inspirationshelger och planera musikkongresser. Kai ansvarade även för musiktidningen ”FA-Musikant”.

Men år 2011 avvecklades musikavdelningen.

— Det var lite sorgligt. Något jag brann för tog slut. Man fick försöka fokusera på det positiva och gå vidare, menar Kai.