Samtal och fakta om våra militära uttryck
I varje organisation, rörelse eller gemenskap skapas specifika uttryck. Frälsningsarmén som är en del av kyrkogemenskapen delar givetvis många ord och uttryck med andra kyrkor. I Frälsningsarmén finns också många uttryckssätt utan rötter i kyrkans värld men i det militära.
Margaretha Andersson, major i Frälsningsarmén. Mia-Lisa Dahlqvist, major i Frälsningsarmén, personaladministratör på personalkontoret. Kristofer Prennmark, soldat i Frälsningsarmén, insamlingskoordinator på Kommunikations- och Insamlingsenheten.
Samtal med tre personer
”Orden formar oss”
Stridsropet samlar tre personer, Margaretha Andersson, Mia-Lisa Dahlqvist och Kristofer Prennmark, för ett samtal om Frälsningsarméns militära uttryck, historiskt sett, i dag och i framtiden.
— Orden är viktiga, menar Mia-Lisa, då de skapar något, formar oss och påverkar hur vi blir. Man kan säga att orden influerar eller inspirerar hur vi uttrycker Frälsningsarmén.
Ordens innebörd förändras
— Uttrycken känns då nästan viktigare än själva orden, säger Margaretha. Orden ska tala om det vi är idag. Jag har varit med ett tag och sett hur användandet av dessa uttryck och ord har förändrats ganska mycket liksom även ordens innebörd.
Ord behöver ibland ändras för att människor runt omkring ska förstå
Samtalet om Frälsningsarméns militära språkbruk äger rum i ett sammanträdesrum på Frälsningsarméns högkvarter. Just ordet högkvarter är ett ord de som deltar i samtalet inte alltid använder när de pratar med andra.
— Jag använder mest ordet huvudkontor för att man ska veta vad jag menar, säger Mia-Lisa.
— Det är ju ett intressant fenomen att vi översätter många av våra uttryck, tycker Mia-Lisa som tror att man med tiden kanske börjar använda översättningarna istället för de tidigare uttrycken.
— Man märker att på så sätt har vi ändrat oss i samma tempo som samhället, säger Mia-Lisa, och konstaterar att antingen vill man eller så tvingas man ändra sig eftersom omvärlden blir annorlunda.
Idag används vissa uttryck parallellt, något som behövs för att omvärlden ska förstå vad man talar om.
Det händer att Mia-Lisa ofta själv säger eller hör andra säga: ”Jag är officer, alltså pastor”, eller: ”På vår kår, eller i vår församling…” Hon menar att det är nödvändigt just för att människor ska förstå vad som egentligen menas.
— Ja, vi förutsätter att mottagaren inte förstår av någon anledning, säger Kristofer och påpekar att det därför finns risk för missförstånd.
Om det militära anslaget
Samtalet handlar också om hur Frälsningsarméns uttryck har ändrats, att många militära uttryck som förr var mer vanliga även i samhället inte längre förstås.
— Militärens ord är inte längre lika vanliga sedan allmän värnplikt avskaffades, menar Margaretha.
Mia-Lisa tror att Frälsningsarmén kanske vill ge en mjukare bild av hela rörelsen och då passar inte längre de hårda och fyrkantiga orden från det militära. Man talar också om begrepp som kampsånger och stridssånger, sånger som fortfarande sjungs i bland, men där just dessa begrepp inte längre används om sångerna.
Befordrad till härligheten istället för död
Mi-Lisa, Kristofer och Margaretha pratar också om begreppet att vara befordrad till härligheten och hur olika det kan uppfattas.
— Överlag är det trevligare att säga att någon befordrats till härligheten än att rätt och slätt säga att någon har dött, tycker Kristofer.
— Innehållet i det som sägs eller skrivs kan göra att jag accepterar ett uttryck, även om jag tycker det är antikt eller otidsenligt ibland , säger Margaretha. Jag vet vad det står för och jag lever det. Men jag måste samtidigt inse att människor runt omkring kanske inte förstår vad jag pratar om.
Militära uttryck i titlar
Många av de militära uttrycken har med arbetsuppgifter, tjänster och positioner att göra. Det kan exempelvis gälla titlar på högre ledare som kommendörer eller generaler. På kårerna kan det finnas bönesergeanter, rekrytsergeanter och fanjunkare som oftast är frälsningssoldater eller frälsningsofficerare med olika ledaruppgifter. Där finns också skattmästaren som är kassör och kvartersmästaren som är praktiskt ansvarig.
Ord som försvunnit
Dessa uttryck används fortfarande, men behöver ofta en parallell översättning. Andra ord har försvunnit helt, ordet barnsoldat exempelvis, då det idag har en helt annan och negativare klang än ursprungligen. Uttryck som också försvunnit är befälhavande officer, den person man i dag benämner kårledare. Att det uttrycket ändrats tror Mia-Lisa har med en förändrad syn på ledarskap att göra.
— Idag måste man förtjäna sitt ledarskap och det räcker inte med bara en titel, menar Margaretha. Förr sågs ju all överhet, allt chefs- eller ledarskap på ett helt annat sätt än i dag.
Hon fortsätter att peka på hur man nu befinner sig på samma plan men har olika funktioner.
Om utbildningen och Officersskolan
— Så har jag kommit att se det under årens lopp, det är ju det som är det viktiga och inte att jag är major, säger Margaretha.
När hon utbildades till frälsningsofficer gick hon på Krigsskolan. I dag heter den institution där officersutbildningen drivs, Frälsningsarméns Officersskola. Officerares hem kallades ibland härläger eller basen då en officer alltid förväntades befinna sig i beredskap. Förr bytte frälsningsofficerare tjänst ofta och gick ordagrant på order.
— Det är ett typiskt militärt uttryck som vi använt för att beskriva att vi fått ett nytt förordnande, en ny order, marschorder, farvälorder eller vad det nu var, säger Margaretha.
Hon har varit frälsningsofficer i 40 år och mycket har förändrats under den tiden. Hon ställer sig tveksam till om just de uttryck som gäller ordergivning kan vara kvar längre. När hon var ung marscherade Frälsningsarméns folk varje söndag under sommarhalvåret.
”Ord och uttryck som används måste också levas”
— Då tyckte jag det var helt rätt att jag marscherade för att ära Jesus och visa att jag tror på honom. Det var inget konstigt för mig och därför har jag en positiv bild av en marsch, fortsätter Margaretha.
Frågor ställs kring hur det påverkat och nu påverkar Frälsningsarmén, att många av dess ord och uttryck inte längre används eller har bytts ut.
— Förlorar vi i Frälsningsarmén något, genom att ändra vårt språkbruk? frågar sig Margaretha. Blir vi eller är vi annorlunda?
Hon pekar på att om man ska använda uttryck och ord, ska man också leva dem annars blir det fel och är inget man riktigt kan stå för.
”Släpper vi våra uttryck, blir vi något annat”
— Jag tycker det är bra att vi har de här uttrycken eftersom vi ju är Frälsningsarmén, menar Kristofer och tycker att om inte de militära uttrycken ska fortsätta användas kan hela samfundet byta namn då mycket av identiteten finns i sättet att uttrycka sig.
— Vi kan inte helt släppa våra uttryck, för då blir vi något annat, tycker också Mia-Lisa Dahlqvist. I så fall måste vi välja att bli något annat så att vi inte bara plötsligt upptäcker att det skett. Det måste i så fall vara ett medvetet val att byta riktning. Något som beskriver det yttre men ändå enbart är ett uttryckssätt får inte bli själva livet.
Kärnan är det viktigaste
Alla tre är överens om att uttrycken egentligen bara är skalet, och så länge inte kärnan ändras gör det kanske inte så mycket om uttrycken gör det eller försvinner. Frälsningsarmén finns ju främst till för de andra, de som behöver frälsning.
— William Booth var ju också villig att ändra när vi började som Kristna missionen i Östra London, säger Margaretha Andersson. Då var de villiga att ändra sig men själva ändrandet är inget självändamål utan det viktiga är att vi kämpar mot det onda och för andra människor, avslutar hon.
— Ja, det är där kärnan slutligen finns, säger Kristofer Prennmark. Det viktiga är inte hur vi krigar utan att vi krigar.
Fakta och historia om Frälsningsarméns militära uttryck
Hur Frälsningsarmén växte fram
Frälsningsarmén växte fram under slutet av 1800-talet som en rörelse vars uppdrag var att kriga mot det onda. Denna kamp tog sig fler militära uttryck. Den militära organisationen blev positiv, inte minst med tanke på att många som anslöt sig var män och kvinnor som hade god nytta av en tydlig ordning.
Kläder och titlar
Medlemmarna klädde sig i uniform, kallades soldater och rekryter och de som anställdes som pastorer och liknande fick officerstitlar efter militärt mönster. Synnerligen ovanligt för den tiden var att även kvinnor blev officerare och lekmannaledare, även de med militära titlar.
Marschen, musiken, sången och arbetet
Man marscherade efter hornmusikkårer och fanor och sångerna som sjöngs, utomhus och inomhus, innehöll ofta texter med ett militärt språkbruk. Genren kallades stridssånger. Enskilda möten för bön och uppbyggelse blev svärdslipningsmöten, officerare beordrades till olika tjänster och kallade ibland sina bostäder härläger.
Församlingarna kallades kårer och man öppnade eld på den ena platsen efter den andra. Arbetet utanför städer och samhällen blev by- och utpostkrig, räder och fälttåg arrangerades och de segrar som vanns var de nyomvända.
Avlidna
När någon avled hemförlovades man och befordrades till härligheten och en armébegravning hölls för att hedra en kämpe som segrat i striden.
Mer om titlar
Lokala lekmannaledare kallades underbefäl med titlar som fanjunkare, musikmästare, skattmästare, kvartermästare, juniorsoldatsergeant, med flera.
Underbefälen kallas nu mera underofficerare eller lokala ledare, begreppet barnsoldat har av förklarliga skäl försvunnit men fortfarande invigs de barn som blir medlemmar till juniorsoldater. Den som utbildar sig till frälsningsofficer är kadett under utbildningstiden och beordras efter två år till löjtnant. Tidigare leddes kåren av en befälhavande officer som nu benämns kårledare.
Frälsningsarméns militära uttryckssätt har ändrats och moderniserats även om många begrepp ännu används. Samfundet vill presentera och uttrycka sig så att de flesta kan förstå vad man talar om.
Text: Jonas Nimmersjö, Karin Larsson
Foto: Jonas Nimmersjö
