Nytt hopp för Frälsningsarmén i Eksjö

Pernilla började bygga relationer

Här i Eksjö anas både löfte, förbund och framtidsvisioner. När Pernilla kom hit 2020 fanns bara en handfull aktiva och en scoutgrupp ledd av eldsjälen Thor-Leif Bergenholtz. Men i övrigt behövdes en nystart med inriktning på de yngre.

— Jag bestämde mig för att först och främst bygga relationer, det är min stora styrka. Jag gick runt i stan och satte upp lappar om ”Flora”, vår öppna förskola. Det är så tacksamt att börja med föräldrar och barn, säger Pernilla.

Hon upplever Eksjö som en väldigt eku­menisk stad och under första veckan efter flytten hit med make och tre döttrar, deltog hon i hela tre ekumeniska samlingar.

— Jag har känt mig väldigt välkommen av de andra församlingarna. Vi har lite olika fokus men stärker varandra. De för­sta mammorna som kom till Flora var från Missionskyrkan, säger hon leende.

Strax efter att Pernilla landat i Eksjö slog pandemin igen det mesta i samhället. Inget av det hon planerat kunde starta på allvar, men i stället inbjöd hon till sång­promenader, gudstjänstpromenader ut­omhus, med bibelord och eftertankar vid olika stopp. På så sätt hölls kontakten med människor ändå – och Frälsningsarmén började synas på stan.

”Vardagsrummet” Gudstjänst för alla åldrar

Idag har relationerna blommat ut i ett helt veckoprogram. Gemenskapsträff för daglediga, mötesplats för barn i 9-12-års­åldern, öppen förskola, scouter och så gudstjänsten ”Vardagsrummet” för alla åldrar varannan söndag. Som idag, när Lina predikar handgripligt om innehållet i Bibeln, där saker som tumstock, domar­klubba, telefon, cirkustält och discokula får åskådliggöra Guds plan med mänsk­ligheten och frälsningen genom Jesus Kristus. Alla lyssnar intresserat med ett och annat skratt. Det är fritt att svara på Linas utkastade frågor och högt i tak för funderingar.

— Står det i Bibeln vad vi ska handla för mat idag? frågar Lina.

— Näää!”, ropar barnen och de äldre skakar på huvudet.

— Men står det hur vi ska vara mot varandra?”, fortsätter kårledaren, och får många fina förslag.

”Det är fest när vi är tillsa-aammans!” Pernillas rosaskimrande hår svänger när hon leder glada rörelsesånger.

”Här möttes vi av en sådan värme”

Nu blir det skuttigt och uppsluppet i rummet. De äldre som inte orkar stå upp rör sig från stolen. Lilla blondlockiga Leo, ett och ett halvt år, traskar runt på golvet och gup­par taktfast på kroppen till musiken. Det märks att han är van, och trivs här. Leos mamma heter Sofia. När hon och maken flyttade hit till Eksjö var hon gravid med Leo, hade inga relationer i staden och kände sig vilsen. Vid en matbutik såg hon inbjudan till öppna förskolan och när restriktionerna lättade knackade hon på här.

— Jag studerar till sjuksköterska. Allt skedde på distans och det hände ingen­ting, varken hemma eller på stan. Det var jobbigt. När vi började gå här möttes vi av en sådan värme och så bra samtal. Och Leo älskar det! Musiken, interaktionen och inte minst Pernilla, intygar Sofia och svingar upp sonen i luften på starka, tatu­erade armar. Så blir hon rörd:

— Hon betyder så oerhört mycket för mig också. Jag har fått hjälp med saker och får vara den jag är. Jag kan slappna av här, fortsätter Sofia.

Leo biter på vattenmuggen. Strax vill han ner ur mammas famn och pinnar i väg mot kyrksalens ena hörn, där pippihus, böcker och gosedjur väntar. Pernillas dot­ter Esther går med och håller ömsint koll.

Kåren har vuxit

Det intensiva relationsbyggandet har på kort tid gjort att kåren vuxit. Pernilla och Lina berättar stolta att öppna försko­lan är välbesökt och antalet gudstjänst­besökare ligger runt 18-20. Och även om trösklarna är låga och det ska vara enkelt att ta med ovana personer hit, finns Jesus och en andakt alltid i centrum.

— På skolbarnsträffen kan våra bibel­samtal bli så utdragna att gruppen inte hinner med lekarna. Barnen har så många frågor! säger de båda och ser glada ut.

Innan gudstjänsten läser Pernilla om David och Goliat för Tyra, Esther, Leah och Bastian, som tillsammans bygger den lilla herdepojken och den bjässiga jätten av färgglada Duplo-bitar. På väggen mar­kerar en röd tejpbit tre meters höjd, Goli­ats förmodade längd. Varje barn mäts och får en egen tejpbit. ”Goliat var tre meter. Men Gud är större!” förkunnar en gul lapp och gruppen funderar en stund över detta med styrka. Kan man vara stark på flera sätt? Och vad är styrka i Gud?

Barn- och familjefokus

Längs ett snöre på väggen finns ”Kul-kalendern” med en papperspåse för varje onsdag fram till veckan före advent.

— Vi ville göra något att se fram emot också på hösten. I varje påse finns en upp­maning till lek eller aktivitet, som vi gör tillsammans på #Soffan, som är en sam­ling för barn åk 3-6, berättar Lina.

Med ökat antal människor kommer förstås mer arbete. Därför behöver kåren fler volontärer och Pernilla tackar Gud för dem som slutit upp hittills. Och nu är hon otroligt glad över att Lina är här.

— Ja, ett sådant bönesvar, utbrister Per­nilla och ser med värme på kollegan, som 2021 blev färdig frälsningsofficer och ar­betat i Halmstad under tre år innan hon kom hit. Här är hon halvtid kårledare, den andra halvan ungdomsofficer för Södra Divisionen. Lina är också glad. Hon vill precis som Pernilla fira gudstjänst med alla åldrar, inte dela upp yngre och äldre.

— Nu kan vi börja bygga på riktigt. Vi försöker se vilka som rör sig här och ser kåren som sitt andliga hem. Vi informerar om vår verksamhet och tipsar om med­lemskap. Häromveckan blev vi välsignade med tre nya medlemmar, säger Lina.

Pernilla nickar medhåll.

— Eftersom man bara kan vara medlem från sju års ålder vill vi göra något för dem som är yngre också – kanske upp­märksamma dem under en gudstjänst, ge en Bibel eller en present som represente­rar att man tillhör oss. Vi har ju ett barn- och familjefokus och då känns det särskilt viktigt att lyfta barnen, säger hon.

"Nu ska jag gå till Frälsis och skratta.”

Här på kåren finns också de med barn­domen långt bakom sig. En av dem är Elisabeth, som egentligen bor i Austra­lien men som återvänt till hemstaden för att hjälpa sin sjuka mamma. Hon arbetar som SFI-lärare och deltar med glädje här hos Frälsningsarmén. När församlingen uppmanas cirkulera vid olika stationer, ta ”Tack-, Hjälp- och Förlåt”-kulor, kika in i ”Kojan” med ficklampa för att få se ett tröstande bibelord eller sitta i soffan och umgås med Gud, väljer hon det sistnämn­da. Hon sitter blundande en lång stund med ansiktet lyft, medan sången ”I din närvaro” sjungs om och om igen.

Senare, när Elisabeth tar på jackan för att gå hemåt i höstskymningen, berättar hon att hon känner sig väldigt ekumenisk.

— Jag går lite där jag vill och bygger hell­re broar än väggar mellan kyrkorna. Jag tar gärna med mig fler hit! säger hon och ler.

När alla vinkats av och köttbullar, röd­betssallad, disk, leksaker och sångblad städats undan för kvällen, berättar Pernil­la om den lilla tanten som med sin rul­lator tog sig hit en fredag under öppna förskolan, och som sedan dess dyker upp regelbundet.

— Man skulle kanske tänka att mer barninriktade, pedagogiska gudstjänster inte betyder lika mycket för de äldre, men hon älskar dem. Hon brukar säga till sina vänner: "Nu ska jag gå till Frälsis och skratta.”

Text: Carina Tyskbo
Foto: Carina Tyskbo, Katarina Norberg och Pernilla Ålöv

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 1 - 2023