Med sikte på förnyelse i Norrköping

Gudstjänstlokalen förvandlas enkelt till bollhall

Sara Beijer visar runt bland de bak­omliggande ungdomslokalerna, skapanderum och scoutlokalen, en verksamhet som funnits här sedan starten. Gamla fa­nor och bilder från äldre tider berättar om kårens arbete i den typiska arbetarstad som Norrköping med sina industrier har varit. I ett av rummen bedrivs svenskundervisning för invandrare. Bostadsdelen på andra våningen är omgjord till kontor, och nedervåningen rymmer kök och plats för kafé och sopplunch.

— På 70-talet byggdes fastigheten om re­jält. Eftersom det var så väldigt högt i tak inne i möteslokalen, byggdes helt enkelt ett mellangolv och på så sätt skapades en över­våning också, säger Sara och pekar uppåt.

2010 gjordes ännu en modernisering då det skapades en bollhall för vardagar­nas barn- och ungdomsverksamhet. När man ska fira gudstjänst kan skjutväggar­na dras ifrån och öppnas mot väggen där korset placerats.

— Det blir en del bärande och flyttan­de varje vecka, och ganska mycket spring i trappor, säger Sara och ler, men på det här sättet fungerar vår kyrka mycket bättre efter de behov vi har. Den största utmaningen är att vi är en liten försam­ling med en hög medelålder. Vi måste få in yngre människor, få dem att flytta hit, trivas och engagera sig, menar Sara.

Fler och fler mammor besöker babysången

Dock verkar det vända åt rätt håll. När söndagsskolan startade för två år sedan fanns bara två familjer där. De små bar­nen möts till ”Söndagsklubb” och de som är 8-12 år går på ”Äntligen söndag!”

— Nu kan det vara 10-15 barn, och till babysången kommer 13 barn och 12 mammor, säger Sara Beijer och välkom­nar glatt de mammor som nu börjar droppa in på nedre plan.

"Var är magen? Var är ryggen? Var är armen? Hopp faderallan lej!" Sju bebisar sitter i sina mammors fam­nar och guppar med i sången. De lyfts och snurras. Sara leder gänget i trumspel och enkla danser. Flera av kårens äldre volontä­rer hjälper till inför sopplunchen och häl­sar på bebisarna med märkbar förtjusning.

”Kåren är som en extra familj”

Rebecca Grenehed heter en av de unga mammorna som sedan i höstas även är un­derofficer med titeln fanjunkare på kåren. Hon och hennes man Martin och den lil­le sonen Frans är sedan ett år engagerade i verksamheten. Rebecca sitter i kårnämn­den och lägger några timmar per vecka på kårens arbete.

— Det finns inte så många i min ålder som satsar på kårengagemang. Vi tycker att det är roligt och känner oss väldigt välkomna med våra nya tankar. Det är så genuint här, med fokus på Jesus, så kåren är som en extra familj, säger Rebecca och försöker vända Frans mot kameran.

Besökarantalet ökar

Lite senare under sopplunchen fylls kårens serveringsrum av hungriga stu­denter, pensionärer, grovarbetare och kontorsfolk. Sara och hennes man An­ders, som också han är kårledare, slår sig ner med en tallrik räksoppa och återkommer till behovet av föryngring i kåren. För att inte riskera att stå utan gudstjänstfirande församling om tio år lägger man mycket tid och energi på gudstjänsten. När kårledarna flyttade hit till Norrköping från Halmstad för fem år sedan deltog omkring 20 personer i gudstjänsterna. Nu är man mer än det dubbla, varav många är barnfamiljer. Så utvecklingen går åt rätt håll.

Gudstjänster som passar nutidsmänniskan

— Vår vision är att Jesus ska vara i cen­trum i allt vi gör och att tyngdpunkten ska ligga på bönen och gudstjänsten. Söndagen ska vara veckans höjdpunkt - där möts vi och den utgår vi ifrån. I fjol bytte vi gudstjänsttid, vilket gjort att vi blivit ännu fler, säger Sara.

Inledningen är anpassad för barnen och de yngre, med en minipredikan som även fungerar fint för kårens invandra­re. När barnen går iväg på söndagsskola fortsätter gudstjänsten med mer förbön och predikan.

Anders menar att äldre medlemmar präglats av den "heliga vanan" att gå i gudstjänst, men det är inte lika självklart bland yngre. Därför hoppas han att guds­tjänst och predikan ska kännas relevant och konkret för nutidsmänniskan. Mu­siklivet ska vara livaktigt och passa olika åldrar. Dessutom tycker både han och Sara om att predika och vill vara kreativa och öppna för att det oväntade kan hända.

— Ja, gudstjänsten är det enda som gör den övriga verksamheten relevant och unik. Om vi verkligen vill åstadkomma något måste alla delarna hänga ihop, sä­ger Anders och reser sig upp för att hålla i sopplunchens andakt. Det blir tyst i rum­met trots att det nu är fullsatt av lunch­gäster.

— Jag tänkte tala lite om vårt förhållande till kroppen, säger han i mikrofonen, och läser Första Moseboken 1:27 om hur Gud skapade man och kvinna till sin avbild.

Fyra generationer samtidigt

En av lunchbesökarna är 85-åriga Inger Flink, som är en av de äldsta medlem­marna i Norrköpingskåren. Hon och dot­tern Eva Ingvarsson, som arbetar i köket, dotterdottern Sofia och lilla barnbarnsbar­net Klara är alla på kåren den här dagen. Inger är glad och stolt över sin familj.

— Jag har varit frälsningssoldat sedan 1949. Först började min bror gå hit och så småningom blev jag soldat, kårkadett och strängmusikant.

Inger har under sina år här inom Fräls­ningsarmén i Norrköping varit med på ”allt", som hon uttrycker det.

— Ja, London-kongressen 1965, ett 100-årsjubileum 1978 och Australien-kongressen 1980. En fantastisk tid, säger hon leende och tillägger att hennes svärson Pehr Ingvarsson har skapat kårens upplys­ta metallkors intill oss på väggen, och även talarstolen.

Utdelning av matkassar till behövande

På eftermiddagen öppnas portarna för matutdelning och genast skapas en kö av människor i behov av hjälp. Vanligtvis delar man ut runt 20 kassar per tillfälle. Christina Bjernhagen arbetar med kyr­kans sociala verksamhet och har flera vo­lontärer till hjälp. Liljana och Arja är två av dem, som står i köket och munhuggs medan de packar och delar ut kassar med mat från lokala butiker. Arja kommer från Finland, Liljana från Makedonien. Liljana lyser upp när hon berättar hur hon mötte Sara Beijer på en kurs hos Riksbyggen och sedan började komma till kåren.

— När jag kom till Sverige från Makedo­nien 1980 hade jag min grekisk-ortodoxa tro. Men det finns få andra makedonier här och jag hade ingenstans att gå för att nå Gud tillsammans med andra. Genom kontakten med Sara har jag öppnat min dörr ännu mer för Jesus, säger hon.

Så gott som varje söndag går hon på­gudstjänst och dessutom finns så många bra verksamhetsgrenar som hon deltar i.

— I alla aktiviteter finns det alltid en andlig stund. Våra kårledare delar något ord om Gud som vi får tänka extra på. Ja, jag trivs verkligen jättebra här, säger Lil­jana och ler brett.

Text och foto: Carina Tyskbo

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 2 - 2019