Marie - en rastlös pionjär för Gud

Marie Blomberg är sedan år 2017 kårledare i Borås, en roll hon delar med maken Mathias. Men att de två skulle bli ett par när de möttes för 20 år sedan i Halmstad, var ingen självklarhet.

— I början hade båda två uppfattningen att den andre var jättejobbig. Jag ledde lovsången på kåren och han tyckte att jag var bossig. Jag tyckte att han var ”för mycket” eftersom han hade svårt att underordna sig, säger Marie med glimten i ögat.

— Men det blev vi till slut. Många män är rädda för starka kvinnor men Mathias verkar inte vara det, och det är skönt, fortsätter hon.

Uppväxten inom Frälsningsarmén

Marie har gått i sina föräldrars fotspår och under en period var de kårledare på dåvarande Tredje kåren – numera Kår 393 på Södermalm i Stockholm. På självaste julafton 1973 damp hon ner som en julklapp till familjen och den åttaåriga brodern. När hon fyllt sju år gick flytten till Örserum utanför Gränna där Frälsningsarmén drev Smålandsgården som var ett pensionat och kursgård.

— Det var en bra plats att leva på och jag visste alltid var mamma och pappa fanns. Som liten var jag harig, mammig och blyg, det kan man kanske inte tro, säger Marie roat.

— Vi firade alla jular på Smålandsgården och var alltid omgivna av olika typer av människor som inte tillhörde vår biologiska familj. På så sätt fick jag med mig det sociala patoset, fortsätter hon.

Gud är närvarande i alla stunder

I tonåren var Marie mycket i missionshuset och dess scoutverksamhet och deltog i Frälsningsarméns konfirmationsläger. Så småningom bosatte sig familjen i Göteborg och Marie blev frälsningssoldat i Hisingskåren. Hon minns dock inget särskilt frälsningsögonblick.

— Jag kunde avundas dem som hade starka gudsupplevelser och som barn hände det att jag petade mig i ögat för att också börja gråta i kyrkan, berättar hon och skrattar.

— Men om man bygger sin gudstro på känslor så vet man ju inte var Gud är de dagar man inte är på topp. Jag har haft mina brottningsmatcher med honom vid olika händelser i livet men det har stärkt vår relation otroligt mycket. Jag har lärt mig att vila i att Gud är närvarande i alla stunder, fortsätter Marie.
I gymnasiet skakade hon av sig blygheten, började ta mer plats och fick ett starkare självförtroende. Hon beskriver sig själv som en rastlös pionjär med lite dålig uthållighet och tar som exempel när hon som nyutbildad barnskötare efter två månaders tjänst, fick uppgiften att starta upp en ny förskoleavdelning i kommunen.

— Det var jätteroligt och jag arbetade med det i några år men kände sedan att jag behövde göra något annat, säger Marie.

Fyra viktiga månader i Lettland

På den tiden utbildade Frälsningsarmén, i samarbete med Dalarö folkhögskola, ”internationella brigader”. Unga vuxna fick prova på mission i Östeuropa där Frälsningsarmén höll på att etablera sig. Efter en månad i skolbänken följde fyra månaders praktik i Riga i Lettland.

— På planet dit grät jag. Det var första gången jag kände att ”det här klarar jag nog inte själv”, säger Marie.
Hon beskriver hur atmosfären i landet präglades av ett andligt vakuum och nämner ett bibelord hon klamrade sig fast vid under den perioden: ”Jag kan leva enkelt, jag kan också leva i överflöd. Med allt och med alla förhållanden är jag förtrogen: att vara mätt och att vara hungrig, att ha överflöd och att lida brist. Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.” (Fil 4:12-13, SFB15)

— De månaderna, med många ups and downs, var viktiga för min utveckling och när jag kom hem ville jag inte gå tillbaka till det jag gjort innan, förklarar Marie. 

Guds rike på arenan i Stockholm

Hon flyttade till Stockholm, engagerade sig i Vasakåren, läste till socionom och hade sin första praktik på polismyndigheten.

— Det var jättekul och jag drömmer fortfarande om att bli polis. Men det är kanske för sent nu? skojar 51-åriga Marie.

Nästa praktikplats blev Fryshuset i Hammarbyhamnen där några anställda tillhörde Frälsningsarmén. Fryshusets grundare, Anders Carlberg, hade gjort en inbjudan med motiveringen: ”Ni har ju matchboll men ni är inte på planen!” Där tog Marie initiativ till aktiviteter för tjejer med destruktiv livsstil. Om somrarna flyttade verksamheten ut till Slussen med basketplan, kafé och annat där ungdomarna flockades. Flera somrar i slutet av 90-talet var Frälsningsarmén och Marie närvarande.

— Det var en fantastisk plats att vara på med Guds rike på arenan! En väldigt fin tid med många goda samtal då alla visste vilka vi var, säger Marie nostalgiskt.

I Gamla stan, ett stenkast därifrån, gjordes Frälsningsarméns ungkarlshotell om till ett kollektiv där Marie flyttade in. Det var liv och rörelse i huset och ofta knackade unga på dörren om kvällarna.

— Vissa hade rymt hemifrån och ibland var någon självmordsbenägen och då fick vi styra upp och vara bollplank och medvandrare, berättar Marie som stortrivdes i sin roll.

Det hela mynnade ut i att Locus, Frälsningsarméns stödboende för unga, blev till och drevs i omkring 20 år. Marie både bodde och arbetade där. Hon var också med vid flytten och omstarten av Kår 393. 

Gud bär genom svåra tider

Vid några tillfällen har det varit extra tungt på det personliga planet, som när en kusin miste livet alldeles för tidigt. Då var Maries far ett stort stöd. De stod varandra nära och hon har ärvt flera av hans egenskaper, som exempelvis entreprenörsandan. Under åren hade de många givande samtal innan han hastigt gick bort år 2000.

— Jag hade förtröstat så mycket på min egen förmåga och på min pappa och när han försvann blev jag tvungen att förlita mig på pappa Gud. Jag tror att en stark person behöver gå igenom svåra tider för att se att det är Gud som bär, säger Marie.

— Jag tror att vi i västvärlden har tappat hoppet och blicken på evigheten. Folk kan fastna i frågor kring varför de inte fick en viss tjänst exempelvis. Vi behöver lyfta blicken, påpekar hon och nämner en bild hon fått till sig som illustrerar hur den som plöjer och samtidigt tittar ner på åkern får ett krokigt resultat. För den som däremot fäster blicken långt fram blir vägen rak. 

Marie mötte kärleken

Mitt i sorgen fick hon erbjudande om en tjänst i Halmstad där kåren stod inför en omstart. Marie blev ansvarig för det sociala arbetet och verksamheten växte.

— Det var en både spännande och jobbig tid. Att vara pionjär är fantastiskt men också tufft eftersom det går att ta på sig hur mycket jobb som helst, säger Marie.

Några år tidigare hade hon fått klart för sig att hon skulle bli frälsningsofficer men först år 2012 kom hon att utexamineras från Officersskolan. Idag kan hon se Guds timing i det hela.

— Om jag hade gått den utbildningen på 90-talet hade jag inte varit med allt som skedde i Halmstad. Jag hade heller inte träffat Mathias, konstaterar Marie.

Han var då en tvåbarnsfar som genomgick en uppslitande skilsmässa men kom in i kårgemenskapen och började spela i lovsången. Marie blev ett bollplank för honom och när de blivit ett par tog de sig igenom en lite kämpig period.

— Mathias var ganska brusten då men jag såg gudsmannen och det han ville där innanför, säger Marie.

Hon nämner vikten av transparens som ledare, att kunna visa sig svag och erkänna att livet eller ens äktenskap inte alltid är på topp. 

— Jag tror att det är nyckeln till att få folk att känna sig hemma. Ingen behöver vara perfekt eller ”färdig” för att få kalla sig kristen, och alla är välkomna till vår kår, påpekar hon. 

Paret gifte sig, började på Officersskolan och placerades i Höganäs med avsikten att skaka liv i en slumrande verksamhet. Dock föddes sonen Melker under utbildningen och att dessutom pendla till Stockholm underlättade inte arbetet med kåren, som idag är nedlagd.

— Men Höganäs finns i våra hjärtan och vi planerar att bo där som pensionärer. Det är fantastiskt fint, vi älskar havet och det ligger nära Göteborg och kontinenten, säger Marie. 

En multi-familj i Borås

Tre år efter att familjen Blomberg kom till Borås flyttades kåren till det särskilt utsatta området Norrby. Här är man med i diverse samarbeten, bland annat Kyrkornas Matbutik som erbjuder livsmedel till låga priser.

— Norrby är väldigt mångkulturellt och vi älskar det! Att få vara där och hitta vägar tillsammans med Gud är fantastiskt, utbrister Marie.

Samma år som de blev Boråsbor fick Mathias en tumör bortopererad från ena njuren. I fjol uppdagades det att han även har en blodsjukdom. Nyligen genomgick han därför en stamcellstransplantation.

— Visst har det varit jobbigt men Gud har befriat mig från oro och jag vet att jag inte kan göra någonting själv. Han har inte lovat oss någon gräddfil i livet utan snarare lidande. Men Gud är oss nära, särskilt i en situation där vi är mer beroende av honom, säger Marie hoppfullt.

I framtiden skulle hon gärna pröva på en utlandstjänst, bara hon får arbeta nära människor. Just att få vara med i människors upprättelse är en viktig del av officersrollen, tycker hon, och som sådan är man ordinerad att ”predika evangeliet och vara vän med den som ingen vän har…”

— Det gäller inte bara alkoholisten på bänken utan exempelvis också den ensamstående mamman utan nätverk. Vi vill vara en multi-familj och när någon kommer innanför dörrarna till kåren så vet vi att Gud verkar, påpekar Marie.

— Men jag tränar mig i att vara här och nu. Jag hoppas att vår kår blir ännu mer stabil och att vi får se mer genombrott, men också att vi hjälps åt att se dem. För Gud gör ju saker hela tiden. 

Text Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 5-2024