Hjälp behövande i jul - ge din gåva nu

Ljus och hopp inför döden

Det eviga hoppet eller tron på ett liv efter döden är något som finns med i alla kyrkor. Frälsningsarmén är inget undantag, vilket är tydligt i allt som har med begravningsritualen att göra. Redan vid annonseringen eller kungörandet av att någon har avlidit märks det. Det är något positivt, den som dött har stigit i graderna, blivit befordrad till härligheten.

Begravning av general Bramwell Booth, son till William och Catherine Booth år 1929.
Begravning av general Bramwell Booth, son till William och Catherine Booth år 1929.
Mikael Ljungholm, Marianne Wettermark och Niclas Hjerpe.
Samtal om begravning mellan Mikael Ljungholm, kårledare för Frälsningsarmén i Örebro, Marianne Wettermark, begravningsentreprenör vid Holms begravningsbyrå i Stockholm, Niclas Hjerpe, soldat vid Frälsningsarmén Vasakåren, Stockholm.

Tre personer som reder ut begreppet "Befordrad till härligheten"

Uttrycket "befordrad till härligheten" präglar allt från begravningsannonsen, med symbolen ett kors och en krona, till begravningsgudstjänsten som är som en glädjestund. För att försöka reda ut och förstå detta lät Stridsropet tre personer som på olika sätt har erfarenhet av just begravningar hos Frälsningsarmén, träffas på Söderkåren i Stockholm.

Begravningsentreprenör Marianne Wettermark är ofta anlitad när det är begravning på någon av Frälsningsarméns kårer i Stockholm, Mikael Ljungholm har som kårledare varit officiant vid flera begravningar och Niclas Hjerpe är representant för anhöriga. Enligt Mikael Ljungholm har uttrycket "Promoted to Glory", befordrad till härligheten, använts av Frälsningsarmén sedan slutet av 1800-talet. Första gången det användes var i en text i tidningen Stridsropet, "The War Cry", i England år 1882.

Det är något ljust och något positivt över Frälsningsarméns begravningar

— Vi är stolta över vår armébegravning så att säga, menar Niclas Hjerpe. I min hemstad Lidköping har jag fått vara med om många fantastiska högtider. För det är det att få vara med om en armébegravning och det tycker inte bara vi frälsningssoldater utan även släkt och vänner som är med.

De menar alla att det är något ljust och något positivt över armébegravningarna. Att fanorna är draperade i vitt gör också att det andas något helt annat än sorg, menar Mikael.

— Visst är det sorg, fortsätter han. Men den glada tonen tar över och blir framträdande.

— Det är så rent, menar Marianne.

Längtade till himlen

— Jag har nära anknytning till det här med armébegravning, berättar Niclas Hjerpe. Min pappa dog i januari 2017. Han var frälsningssoldat hela sitt vuxna liv och om någon längtade till himlen så var det väl han. Vi fick ha en armébegravning med Mikael Ljungholm som officiant, eftersom Mikael varit kårledare i Lidköping. Det blev en fantastisk högtid.

Hur det klassas som en armébegravning

I boken Frälsningsarméns Högtider finns det förslag på utformingen av begravningsgudstjänster men det är inget som strikt måste följas. Oftast är man lyhörd för önskemål som den avlidne skrivit ner eller önskemål från de anhöriga. Men för att det ska klassas som en armébegravning i Frälsningsarmén är attributen med fanor och hedersvaktens hälsning med fanorna obligatoriska.

Ödmjukhet som officiant

Vem som är officiant är inte heller det skrivet i sten. Det finns inget som säger att det måste vara kårledaren. Marianne, som har erfarenhet av begravningar i många olika sammanhang tycker att begravningarna blir bättre och finare om den som är officiant känner den som ska begravas. Mikael säger att det alltid är ett hedersuppdrag, ett förtroende som man fått.

— Det är viktigt att vara ödmjuk som officiant menar Mikael, ingen vet vad som sker en människa på dödsbädden. Ofta har jag haft kunskap om den jag begravt och de har i de flesta fall varit soldater i Frälsningsarmén, berättar han.

Mikael tycker att det tacksamt att använda uttrycket "befordrad till härligheten". Det går att göra mycket med det i begravningstalet säger han och ser det lite som sitt uppdrag att som en Herrens tjänare få ge en hälsning om det hopp som finns för den som tar emot Jesus. Vid begravningen menar han också att samarbetet mellan officiant och begravningsbyrån är viktigt.

"Ofta vet de flesta när de ska göra honnör, men inte alltid"

— Ja, det är A och O att man har ett bra samarbete med officianten, menar Marianne Wettermark. Och även med fanbärarna, det vill säga hedersvakten. Ofta vet de flesta när de ska göra honnör, men inte alltid.

— Här sker ju en generationsväxling, min far och mor var alltid de som gjorde i ordning fanor och allt för begravningar, berättar Niclas Hjerpe. De har "alltid" funnits på kåren, men nu börjar de bli gamla och pappa dog ju, men mamma hänger i fortfarande. Det är oftast de äldre som fixar, men så kommer någon ny och allt blir inte precis som det varit. Då blir det lite krångligt.

Hedersvakt och rosett eller inte

— Där kan det också vara lite jobbigt med den gamla generationen, tycker Marianne Wettermark. Jag lägger mig inte i det här med hedersvakten och de här vita banden, hur de ska knytas på fanan och så. För det ska vara rosett som det var förr. Men flera av de officerare som haft hand om detta på senare år har inte gjort rosetter. Och jag har alltid frånsagt mig ansvaret för det när jag får påhopp för att det inte varit rosett. Numera är det dock inte så vanligt med rosett, och jag tycker faktiskt att det är snyggare utan rosett än med rosett som kanske inte var snyggt knuten heller. När det gäller flaggan på kistan så draperar jag den med häftstift, och jag kanske är den enda som gör det så, avslöjar Marianne.

Fanor och placering av levande ljus

Hedersvakten, och hälsningen med fanor draperade i vitt har också funnits med länge i Frälsningsarmén i Sverige, berättar Mikael Ljungholm. Något som är viktigt när man har fanor vid kistan är placeringen av ljusen, menar Marianne Wettermark. Vid ett tillfälle i lokalerna på Söderkåren flyttade hon ljusen före begravningen för att inte fanorna skulle komma för nära.

— Då var det en person som berättade för mig att en fana börjat brinna vid en begravning här på Söderkåren, säger Marianne.

Symbolen med kronan och korset

En annan symbol som är viktig när någon har befordrats till härligheten är kronan och korset. Alltså den med en krona och ett svart kors som ligger i kronan. Symbolen används vid i stort sett alla begravningsannonser när en medlem i Frälsningsarmén har dött. Den är dock inte skyddad och vem som helst får använda den.

Alla tre i panelen är dock upprörda över att det finns olika varianter av denna symbol. Niclas Hjerpe berättar att när han och hans bror samtalade med begravningsbyrån inför deras pappas begravning visade byrån tre olika symboler med kors och krona.

Procession till kyrkogården förr

För länge sedan vandrade man i procession från begravningsgudstjänsten till Norra kyrkogården i Solna med musikkår och häst och vagn.

— Så var det även i Lidköping, berättar Niclas. Min mamma och pappa filmade en av de sista begravningarna med häst och vagn.

Procession till bilen med musik

Idag, särskilt i Stockholm, är det vanligare med kremering berättar Marianne. Dels beror det på platsbristen på Stockholms kyrkogårdar. Det är lättare att hitta plats för en urna än för en kista. Så processioner till kyrkogården har man inte längre. Däremot brukar man oftast bära ut kistan i procession till bilen utanför kårlokalen. Då har man musik inne i lokalen och en musikkår som spelar samma musik utanför.

— Frälsningsarmén hade egna bärare med uniform för att bära ut till bilen förr, säger Marianne. I dag använder vi oftast bärarlaget här i Stockholm, men jag saknar uniformerna som Frälsningsarméns bärare hade, det var så snyggt med uniformer.

Uniformen

— Pappa var en frälsningssoldat i själ och hjärta och ville begravas i sin uniform, berättar Niclas. Inte den nya utan den äldre modellen med hög krage. På dödsbädden på hospice var det många i personalen som ville se honom iklädd uniform, de ville se hur det såg ut när någon var befordrad till härligheten.

— Det är underbart med uniform! utbrister Marianne. Jag föreslår det ofta vid begravningar, jag tycker det är fint, för att inte tala om bonnet på kistan.

Värme istället för sorg i sången och musiken

Sången och musiken i Frälsningsarméns begravningar gör dem också så ljusa, säger Marianne och jämför med begravningar där det inte varit fel på musikernas professionalitet men där det ändå saknats något. Marianne menar att hon känner sig välsignad när hon varit med på en armébegravning, hon känner värme i dem. Niclas berättar att hans pappa inför sin död uppmanat dem att passa på och ha ett "frälsningsmöte" vid den kommande begravningen, med tanke på alla icke kyrkliga släktingar som kunde komma. De fick inte spela någon sorgsen musik utan skulle passa på att visa glädje.

”Vår tro gör begravningen ljus”

Marianne Wettermark

— När jag kom tillbaka till jobbet efter min fars begravning så beklagade mina arbetskamrater sorgen, berättar Niclas Hjerpe. Men sedan sade de; "Det går väl an för dig, du som har en tro!" Och ja, så är det, det är det hoppet vi lever i.

— Det är det som gör det så ljust, menar Marianne. Att arméfolket är troende. Det är sällan man ser någon gråta hejdlöst. Visst sörjer de, men det finns en värme i tron.

Text: Teresia Jansson Foto: Jonas Nimmersjö

Befordrad till härligheten – så brukar det gå till

  • Innebörden i en kristen begravningshögtid är att visa aktning inför döden och den avlidne, bekänna det kristna hoppet och förmedla tröst till de efterlevande. Det sker genom bibeltexter som citeras, i griftetal, i sång- och musikinslag och böner.
  • När en frälsningssoldat eller officer avlider kan, i enlighet med Frälsningsarméns speciella terminologi, begrepp som att vederbörande hemförlovats och befordrats till härligheten användas. Man talar exempelvis om att "en stridsman bytt ut sin rustning mot en segrares kläder". Vem som helst får förrätta en begravning men vid armébegravningen är oftast en frälsningsofficer officiant. Begravningsgäster påpekar ibland att de upplever armébegravningen särskilt hoppfull och ljus.
  • I annons efter den döde frälsningssoldaten finns symbolen med korset och kronan som talar om livet och döden; "Först korset, sedan kronan".
  • Armébegravningen hålls i Frälsningsarméns lokal eller i annan begravningslokal. På kistan finns Frälsningsarméns trefärgade fana draperad och arméfanor som för övrigt finns med under högtiden bär för dagen breda vita band.
  • Något av det sista som sker under begravningsakten är att hedersvakter gör honnör genom att sänka fanorna tre gånger över kistan. Inte sällan förekommer det att den avlidne klätts i sin frälsningsarméuniform inför begravning och "den sista vilan". Musiken och sången vid armébegravningen talar oftast om det ljusa glada evighetshoppet, kampen och striden som är över och den segerlön som väntar en kämpe som övervunnit. Att glad marschmusik spelas är inte ovanligt.
  • Ibland följer begravningsgästerna med då kistan förs ut ur lokalen. Man tar farväl vid begravningsbilen och sjunger om himlen, till exempel: "Härligt sången där skall brusa, stark som dånet av en vattuflod. Äran tillhör Gud och Lammet som oss vunnit med sitt blod".

Text: Karin Larsson

Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2018

Läs mer

Ska vi be för dig?