Kongress är ett sätt att mötas
För Frälsningsarmén i Sverige hör kongresser inte längre till det vardagliga, eller varje år återkommande som det gjorde förr i tiden. Senaste kongressen som Frälsningsarmén hade i Sverige hölls sommaren 2014, då med temat Jesus till alla.
Fr.v: Arne Vauhkola, major och kårledare för Frälsningsarmén i Västerås, Anna-Carin Wiberg-Löw, ansvarig för Vardagsängel och medlem i Vasakåren i Stockholm, Kjell Olausson, överstelöjtnant och biträdande samfundsledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland.
Hitta på sidan
I år, 2018 är det kongress igen, men kongressen kallas inte för kongress utan Nationell Samling.
— Det var någon som tyckte att vi skulle ta det som samling, säger Kjell Olausson, biträdande samfundsledare för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland. Och så blev det så här. Men det blir "barnens kongress" och "tonårskongress" och tillsammans med möten för vuxna blir det Nationell Samling. Folk kommer nog att använda båda uttrycken i år.
Man samlas för att möta varandra och Jesus
För att vi ska veta vad det handlar om och förstå mer vad en kongress är lät Stridsropet Kjell Olausson möta Arne Vauhkola, kårledare i Västerås och Anna-Carin Wiberg Löw, soldat på Vasakåren i Stockholm för att samtala om sina erfarenheter och tankar om Frälsningsarméns kongresser. De flesta samfund, frikyrkor och andra kyrkliga föreningar i Sverige samlas varje år till årsmöten. Frälsningsarmén gör inte det, har aldrig gjort det och kommer troligen aldrig att göra det. Samlas gör man dock och när Frälsningsarmén samlas nationellt för en kongress eller för en Nationell Samling är skillnaden mot ett årsmöte att man inte håller formella val till styrelser och annat, utan man samlas för att möta varandra och Jesus.
— Jag har varit på kongress sedan jag var liten, berättar Anna-Carin. Då hölls den varje år och för mig som barn representerade det väldigt mycket glädje och så var det lite spännande.
Platsen och lokalen är viktig
För att få plats med allt och alla är lokalen för kongressen viktig. Årets kongress, Nationell Samling, kommer att hållas i Folkets Hus i Stockholm, vilket är första gången. I alla fall i minnet hos de tre som deltar i samtalet.
— Den första kongress jag deltog i var på 80-talet någon gång och den var i Solnahallen, säger Arne Vauhkola. Det var en tråkig lokal, men man var ju i ett större sammanhang, helt klart om man jämför med att vara i Gävle, som jag kommer ifrån.
Kungliga Tennishallen, Solnahallen, Filadelfiakyrkan, Immanuelskyrkan och Cirkus är fem lokaler som Kjell Olausson i början av samtalet minns att Frälsningsarmén haft kongresser i under de senaste femtio till sextio åren. Även Älvsjömässan, som nu mera heter Stockholmsmässan, har varit lokal för en kongress, jubileumskongressen, 100-årskongressen år 1982.
— Första gången jag medverkade var när vi åkte ifrån Göteborg med en ungdomshornmusikkår, berättar Kjell Olausson. Jag kan ha varit 9, 10 år och vi skulle framträda på en familjefestival och var dönervösa. Vi stoppade in alla instrument i en stor Citroën och körde från Göteborg till Kungliga Tennishallen i Stockholm.
Marscher och möten utomhus hör till
Även om kongresserna hade sina fasta lokaler under åren så har aktiviteterna inte bara skett i själva lokalen. Frälsningsarmén har varit synlig ute på gatorna och man marscherade ofta till lokalerna från olika uppsamlingsplatser i olika kolonner tillsammans med kårernas musikkårer. Ibland gick marschen till en plats för ett friluftsmöte, som i många år hölls på Solliden, andra år i Kungsträdgården och något år på Hötorget. Just Solliden på Skansen var länge platsen där kongresserna avslutades.
— Och dit kom många, det märkte man, säger Kjell Olausson. Många som hade tillhört Frälsningsarmén. Sådana som inte var med, kom och smög in för att kanske träffa gamla vänner. Jag tror att själva gemenskapen och samtalen på Solliden var minst lika viktigt som själva gudstjänsten.
Nationell, regional eller lokal aktivitet
— Men vi ändrade kongresserna, fortsätter han. Förr var det kongress varje år, sedan någon gång på 1990-talet ändrade vi det till en treårscykel.
Första året var det kongress för hela Sverige, andra året regionala kongresser på tre platser i Sverige och det tredje året uppmuntrade man till ännu mer lokala aktiviteter.
— Och det är nog något av det som sedan kommit att kallas Bygget som hållits i Halmstad och på andra platser, säger Kjell Olausson.
— Ja, och det är väl så att just Bygget-konferenserna tagit över kongresstraditionen och syftet något, tror Anna-Carin. Det är lättare att fokusera när alla bor nära varandra på samma plats, än när man samlas i Stockholm. Även om det har varit väldigt festligt i Stockholm så blir det en annan typ av gemenskap och fokus när man samlas på en gård eller något liknande, menar hon.
— Det är lite olika målsättningar också, menar Arne Vauhkola. Kongressen är till för festen och lite för uppvisningen. Det man blev lite trött på, var för mycket uppvisning mer än fokus på bibelundervisning och uppbyggelse. Det är en bra kombination att ha olika samlingar olika år.
”Det handlar mer om relationer än att bara sitta ner och ta emot”
I samtalet nämns också konferenserna Rötter, från den engelska Roots-konferenserna, som hölls vart tredje år kring millennieskiftet. Arne Vauhkola menar att Byggetkonferenserna har byggt vidare på det som Rötter var.
— Det blev inte bara möten där man satt och tittade varandra i nacken, säger Kjell Olausson. Där hölls seminarier och annat och det tror jag vi behöver. Det handlar mer om relationer i dag än att bara sitta ner och ta emot.
Viktigt att få känna att man är en del av ett större sammanhang
— Om man kommer från en liten kår ute i Sverige så var kongressen en möjlighet att träffa andra som man inte såg så ofta, berättar Anna-Carin. Att få känna att man är en del av ett större sammanhang är viktigt. Att det inte bara var det vardagliga slitet utan också en uppmuntran att se att vi gör det här tillsammans var bra, fortsätter hon.
— Det är ett av de stora syftena med en kongress, menar Arne Vauhkola. Att få vara med om en stor samling, helt enkelt.
"Det är lite speciellt när världsledaren kommer"
Vem som är huvudtalare på kongresserna är också intressant säger de alla tre. Ibland har huvudtalaren varit Frälsningsarméns internationella ledare och Arne Vahukola minns särskilt generalerna Ewa Burrows, Paul Rader och Shaw Clifton. I år kommer general André Cox att vara talare, men det är inte ens så att huvudtalaren alltid varit frälsningsofficer, säger Arne Vauhkola.
— Det är klart att det är lite speciellt när världsledaren kommer, säger Kjell Olausson.
Egna traditioner i varje land
Genom åren har Frälsningsarmén i Sverige alltså försökt med lite olika koncept, menar Kjell Olausson. Det har dock alltid funnits några grundbultar. En kongress i andra länder är inte alls som en kongress i Sverige.
— Man har egna traditioner i varje land, säger Kjell. Och så har vi vårt kanske typiska svenska uttrycksätt att det inte får vara för mycket av någonting, fortsätter han.
Förr hade Frälsningsarmén en grupp tonåringar som kallades korsfarare. De reste runt i Sverige och evangeliserade veckorna innan kongressen.
— Jag minns att vi var uppe i Dalarna och vi var med om så mycket, säger Arne Vahukola. Man var fulladdad när man kom till kongressen.
— Du säger att de kom laddade till kongressen och jag säger att de satte prägel på kongressen! säger Kjell Olausson.
Kongressen 1972 var speciell
Den kongress som betytt mest för Kjell Olausson var kongressen 1972, det var under en tid då hela Sveriges kristenhet präglades av Jesusrörelsen, eller Jesusväckelsen.
— Det är nog en av de mest andligt starka, andefyllda kongresser jag har varit med om under åren. Det var mäktiga möten och jag kommer ihåg nattmötet på Hötorget, säger Kjell. Jag får rysningar i hela kroppen, när jag tänker på det. Guds Ande föll på ett mäktig sätt över folk, minns han.
"Människorna hade en gemensam längtan efter Gud"
Den kongressen tror jag satte igång många processer i människors liv. Det var en hel generation, flera generationer som blev berörda under de åren och just den kongressen. Kongressen var en del av Guds påverkan på Frälsningsarmén och på svensk kristenhet under de åren.
— Så det som gjorde att kongressen blev så bra var att de som kom dit var förväntansfulla och det var kanske inte så mycket kongressen i sig som gjorde det, tänker Anna-Carin. Den sammanslagna gemensamma längtan och all erfarenhet av Gud gjorde att det blev så.
Det viktigaste är mötet med Gud och med varandra
— Det är inte de yttre ramarna och formerna som betyder mest, säger Kjell. Jag tänker på Hötorgsmötet sent på kvällen där. Vilka var det som stod framme vid mikrofonen, vid de gamla pelarhögtalarna? Jo, det var våra gamla riksevangelister, några gamla farbröder, som stod där med dragspel på magen och gitarrer och sjöng väckelsesånger. Det handlar inte om formerna. Det var något annat som berörde. Om folk kommer med en längtan och bara öppnar sig för Gud, då kan vad som helst hända.
Alla tre är överens om att hur en kongress blir, handlar mer om hur deltagarna öppnar sig, än om hur programmet ser ut. Och de tror att det viktigaste i en kongress inte är själva samlingarna utan mötet med Gud och med varandra.
— Det kanske handlar om vilken förväntan man har på Gud och vad man kommer med för längtan, säger Anna-Carin. Hela syftet är ju ändå att komma närmare Gud. Och det fina är att man kan få göra det tillsammans.
Text: Jonas Nimmersjö
Frälsningsarméns kongresser - historia
Allt sedan Frälsningsarméns första tid under 1800-talets slut, har styrkorna kraftsamlat vid olika slags kongresser. Till dessa har Frälsningsarméns folk och allmänheten inbjudits. Syftet har bland annat varit att inspirera deltagarna då många kommit tillsammans från olika delar av landet och ibland även för större internationella kongresser utomlands. I mötena har man inbjudit till omvändelse och frälsning, helgelse och fördjupat andligt liv, påmint om kallelse till tjänst, uppmuntrat och utmanat till kristet engagemang. Oftast har den årliga samlingen kallats Årskongress men man har också arrangerat ungdomskongresser, musikkongresser, missionskongresser, jubileumskongresser, nordiska kongresser, regionkongresser med mera. Vid kongresserna har ofta nya frälsningsofficerare ordinerats och ibland har missionärer avskilts för tjänst och sänts ut.
Internationella ledare har varit huvudtalare vid kongresserna och inte sällan har det gällt Frälsningsarméns general eller stabschef. I samfundets organisation ingår inte årsmöten och förhandlingar som i andra samfunds och organisationers kongresser och årskonferenser utan man samlas för uppbyggelse. Under senare år har de svenska årskongresserna hållits i Stockholm i Kungliga tennishallen, på Cirkus, i olika kyrkor och på Templet. Till kongressfirandet hör också marscher och friluftsevenemang. Nu för tiden arrangeras inte årskongresser varje år. Den 20 – 22 april 2018 bjuder Frälsningsarmén i Sverige in till Nationell Samling för vuxna, barn och ungdomar under rubriken Jesus till alla. Ledare är Frälsningsarméns världsledare general André Cox och kommendör Silvia Cox.
Uttryckssätten har skiftat under åren och sannolikt beskrivs ett kongressmöte annorlunda idag även om andemeningen är den samma som den från missionskongressen i Stockholm år 1914: "Kongressen blev en mäktig manifestation, Templet och Immanuelskyrkan var överfyllda av folk och en omisskännlig klang av jubel, hjärtlighet och entusiasm präglade mötena. Officerare och soldater kämpade som lejon och snart hade fler än femtio män och kvinnor kommit till botbänken."
Text: Karin Larsson
Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 2 - 2018
