Kallad till ledarskap

Hasse Kjellgren – ja Hasse är hans riktiga namn – bor tillsammans med sin fru Christina i en lägenhet på Södermalm i Stockholm. Vardagsrummets ena vägg täcks av en fullmatad bokhylla. Hasse läser mycket, både skönlitteratur som thrillers men också religionsfilosofiska och teologiska böcker. Han tar emot hemma i lägenheten och det märks direkt att det han beskrivit om sig själv stämmer: han är glad och gillar att samtala med människor.

Hasse som idag är 77 år har varit officer i Frälsningsarmén nästan hela sitt yrkesverksamma liv, men för den unge mannen var det ingen självklarhet att gå in i den rollen. Han berättar att han är fjärde generationens frälsningssoldat, uppväxt i Göteborgs 2:a kår, numera Östra Kåren. Där fanns han bland annat med i söndagsskolan och var juniorsoldat.

– Frälsningsarmén kom in i mig innan jag gick med i Frälsningsarmén, säger Hasse och skrattar.

En skrämmande kallelse

Från början såg dock planerna annorlunda ut. Han läste kemi och matematik och tog kandidatexamen för att den vägen göra karriär. Det var då som Hasse upplevde det han beskriver som en skrämmande kallelse. Mitt under studierna bröt en universitetslärarstrejk ut och plötsligt hade han inget att göra på dagarna. Inga föreläsningar, tentor eller annat som hade med studierna att göra.

– Då kom något jag tolkar som en kallelse till officer, säger han. Jag tappade kontrollen över mitt eget liv och var inte längre den som styrde. Det var skrämmande och ångestskapande och jag tänkte att Gud förstörde mitt liv. Jag fick använda mycket kraft för att hålla ihop mig själv.

I två och ett halvt år förträngde Hasse sin kallelse. Han tog sin kandidatexamen, men så en dag kom Frälsningsarméns Officersskola på besök till Göteborg. Ett antal kadetter tycktes ha valt ut honom till att bli officer och i ett sent eftermöte sade han till slut ja till kallelsen.

Förlovning, Officersskolan och giftermål

– Då hade jag sällskap med Christina, som var förskolelärare. ”Vad ska hända med vår relation efter det här?”, undrade jag.

Därför vågade han först inte säga något, men när han väl berättade var Christinas reaktion: ”Det där – ja, det har jag tänkt länge på! Jag ska också bli officer.”

– Så hösten 1969 var vi förlovade och började på Officersskolan. Efter det kom jag till Strängnäs och Christina till Skärholmen, där det då fanns en kår. I november gifte vi oss och hon kom också till Strängnäs.

Byggde upp personalenheten

År 1992 började Hasse på Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Den dåvarande territoriella ledaren, TC, gav Hasse i uppdrag att bygga upp en personalenhet, som trots att Frälsningsarmén funnits i Sverige i 110 år ännu inte existerade. Hasses vid behov strama och hårda egenskap tror han kom till användning i det uppdraget.

– Det behövdes såväl väghyvel- som skogshuggarkraft för att bereda utrymme för en helt ny enhet i organisationen med specialistkompetens om bland annat löner och arbetsvillkor. Men också för att kunna ta bort mandat från andra enheter och personer, minns Hasse.

Under åren som följde blev det uppdrag på många kårer runt om i Sverige och Hasse trivdes på alla platser, berättar han. Aldrig hade han tanken på att vilja vara någon annanstans än där han då befann sig. Och även om det var arbetsamt att bryta upp när man hade barn var det egentligen inte komplicerat.

Flytten till Sydamerika

– Den svåraste flytten var till Sydamerika, då vi lämnade tre barn i Sverige och hade ett barn med oss. Vi hade fått ett telefonsamtal från Frälsningsarméns general som frågade: ”Do you speak Spanish?” varpå vi svarade: ”No.” Vi fick 24 timmar på oss att svara på kallelsen till Buenos Aires i Argentina. Efter 48 timmar svarade vi ja och åkte, för att vara där i fyra år, berättar Hasse.

Detta var definitivt inget lätt beslut, men han och Christina resonerade kring hur det skulle vara att se tillbaka på situationen tio år senare och minnas att de svarat nej.

– Det krävs tillit för att våga.

Så kom de alltså till Sydamerika, som distanserade svenskar med ett nordiskt synsätt på ledarskap. Kontrasten blev stor när de möttes av en machokultur och en helt annan bild av vad en ledare ska vara. Men där fanns också latinamerikanarnas värme, närhet och kärlek.

Bekantskapen med påven Franciskus

I Buenos Aires hade Frälsningsarmén ett ”Advisory board”, ett råd som bestod av personer från Argentinas absoluta elit. De var alla katoliker men hade en enorm respekt för Frälsningsarmén. Vid flera tillfällen träffade Hasse kardinal Jorge Mario Bergoglio, som idag är den sittande påven Franciskus. Kardinalen delade en händelse från barndomen då han var ute på promenad med sin mormor, en trogen katolik. På gatan stötte de på en grupp musiker i udda uniformer som stod och spelade. Det var Frälsningsarmén. Mormodern vände sig till sitt barnbarn och sade: ”De är inte som vi, men de är väldigt bra.”

– Jag bjöd senare in kardinalen till vår kår, Cuerpo Central i Buenos Aires, för att predika en söndagskväll. Han tackade ja direkt. Också till en av våra kongresser välkomnades han, vilket i sin tur ledde till öppningar mellan Katolska kyrkan och Frälsningsarméns general, som vid dåvarande påvens död fick vara med vid begravningen. Sedan dess har samtliga generaler haft audiens hos påven, förklarar Hasse.

Han tror att Frälsningsarmén är den frikyrka som har haft det lättast i relationerna till Katolska kyrkan och i länder med katolsk majoritet. Han glömmer aldrig en gång då kardinalen bjöd in hela Buenos Aires parlament till kyrkan för att lyssna på predikan, något som sker varje år. Hasse satt vid det tillfället mitt emot Argentinas president, som under predikan sjönk djupare och djupare ner i sin stol, av skam.

– Detta var det närmaste en gammaltestamentlig profet jag någonsin varit – en profet som talar kungen till rätta. Det var en fullständigt kolossal upplevelse!

Schweiz, Österrike och Ungern, Sverige och sedan London

Efter fyra år i Argentina fick Hasse ett nytt telefonsamtal från generalen. Nu kom en order om att vara territoriell ledare för Frälsningsarmén i Schweiz, Österrike och Ungern. Efter fyra år där blev det en kortvisit som territoriell ledare i Sverige. Vid båda uppdragen fick Hasse åter nytta av sin ”skogshuggarteknik” för att kunna göra omorganisationer.

Ett år senare bar det av till London för tjänst på det Internationella Högkvarteret. Hasse blev Europachef för Frälsningsarmén och delaktig i alla utnämningar, till bland annat distriktschef (DC), chefssekreterare (CS) och territoriell ledare (TC).

– Internationella Högkvarteret har bättre koll än många begriper och vill tro. Där finns stor noggrannhet, men processen är långsam, säger han.

Nominerad till general

Hasse Kjellgren har som kommendör deltagit i tre High Council, det vill säga Frälsningsarméns Höga Råd, som samlas när en ny general ska väljas. Vid två tillfällen blev han själv nominerad och fick precis som övriga kandidater 33 frågor att svara på. Höga Rådet minns Hasse som något mycket fint, med god atmosfär, hög integritet och omsorgsfulla kolleger utan konkurrens.

– Ingen visar några starka uttryck för att bli valda – alla vet att det är roligare att bli general än att vara general, säger Hasse.

Kårledare tillsammans med Christina

Till alla platser Hasse och Christina kommit har de alltid varit och verkat tillsammans.

 – Vi har gett varandra utrymme för både likheter och olikheter, menar Hasse. Jag har aldrig känt att jag ville göra det Christina gör och tvärtom. Vi har levt i en icke konkurrerande relation, med stor respekt för varandras olikheter.

Med tre år kvar till hans pensionering kunde de efter samtal med generalen åka hem till Sverige igen. Där blev de kårledare på Söderkåren i Stockholm.

– Det är det bästa beslut vi fattat som officerare, säger Hasse. Vi älskade att vara kårledare.

Text och foto: Jonas Nimmersjö

Artikeln är publicerad i tidningen Stridsropet nr 5 - 2023