”Jag är glad att få leva”

Luften är klar denna oktoberförmid­dag och höstsolens strålar reflekter­as i Östersjöns vatten utanför Norra Lagnö. Färjan glider den sju minuter långa sträckan över sundet till Tynningö. Sedan följer en kort bilfärd mellan gamla hus och färgsprakande lövskog till andra sidan ön. En ståtlig villa i gul puts, byggd år 1908, tornar upp sig. Där bor Barbro Olsson med maken Kjell, båda medlemmar i Frälsnings­armén där de axlat flera olika roller. Barbro de senaste elva åren som receptionist på högkvarteret i Stockholm innan pensione­ringen i höstas.

Livet på ön

— Det är härligt att kunna ta sovmor­gon och disponera sin tid som man vill och det finns mycket att göra i huset och trädgården och så vill man ju hinna träffa människor, säger hon.

Vinden tar tag i de blonda hårtestar som inte vill foga sig i svansen i nacken. De ljusa ögonen bakom röda glasögonbå­gar plockar upp de blågröna nyanserna i den blommiga blusen och öronen pryds av stavlika hängen i samma färgskala. I växthuset på tomten frodas tomater i oli­ka kulörer och former, liksom betor, mo­rötter och jordgubbar. Där pysslar Barbro allt oftare numera. När hon öppnar ytter­dörren till hemmet, som Kjell ärvt av sina föräldrar, rusar den stora, lurviga blandra­sen Rufus fram för att hälsa.

— Man måste ju ha hund när man bor så här, påpekar Barbro med ett leende.

Hon hänger av sig den bruna jackan och tar den knarriga trappan upp till andra vå­ningen. Längst in har hon sin arbetshör­na med en vykortslik utsikt över en liten hamn med båtvarv och på andra sidan vattenremsan skymtar Skogsön. Sommar­dagarna spenderas gärna i träsegelbåten, Havsörnen 1, som har fått komma upp på land men vid den privata bryggan nedan­för husets branta baksida guppar parets vita motorseglare, en Vinga 25. Barbro stegar in i vardagsrummet där ena väggen är täckt av en välfylld bokhylla.

— Jag älskar att vara här inne för det är så lugnt och fridfullt, säger hon och serve­rar kaffe och hembakta bullar.

Mötet med Frälsningsarmén i tonåren

Hon slår sig ner i den vita tvåsitssoffan och lägger bekvämt upp fötterna på fot­pallen framför sig. Lugnt, samlat och ef­tertänksamt berättar hon om den lantliga uppväxten utanför Linköping där hon var yngst av fyra syskon. I tonåren följde Bar­bro med en kamrat till Frälsningsarmén där hon fick ett varmt bemötande.

— Jag kände mig så sedd och bekräf­tad och när jag blev frälst strömmade en sådan stark glädje och närvaro genom kroppen och själen. Jag hade aldrig upp­levt det förut, förklarar Barbro som blev frälsningssoldat så småningom.

Hon beskriver sitt liv som fullt av stor­slagna händelser och känslor och hon har alltid hört Guds röst och vägledning tydligt.

— Jag önskar att alla fick en djupare relation med Herren. Det finns så mycket av glädje, upplevelser och tillfredsställelse i det andliga livet. Min gudsrelation har berikat mig så otroligt mycket. Det är fan­tastiskt att få leva i detta, säger hon.

Hon nämner ett tillfälle där Gud grep in. Som 16-åring hade hon och en grupp vänner bjudits in till sommarevangelisa­tion i Skanör där de lovats mat och bo­

ende. Väl där hamnade de på gatan utan pengar på fickan. Barbro sa då att om de skulle vara kvar så fick Gud ordna detta. Snart kom en man som sa att han upplev­de att han skulle erbjuda dem mat och logi på prästgården där han bodde.

— Det var fantastiska månader i Skanör, där jag lät döpa mig i kyrkan och strax efter det blev jag även andedöpt, berättar Barbro.

Det sa klick mellan Barbro och Kjell

Under nästan hela 80-talet jobbade hon på Frälsningsarméns dåvarande stöd- och behandlingshem i Stockholm. En av ar­betskamraterna var Kjell.

— När han kom gåendes i trappan kän­de jag direkt att honom ska jag gifta mig med. Det var som för kungen, att det sa klick, säger Barbro och skrattar.

Åren där och samarbetet med kollegor­na Birgitta och Patrik Lundberg har varit betydelsefulla för Barbro och Kjell.

— Den tiden gav oss en positiv och ra­dikal syn på hur socialt arbete kan utföras, något som väglett oss under de många år vi kom att arbeta med detta, säger Barbro.

Hur själen läkte ihop efter utmattningsdepressionen

Med tiden kom två barn till världen men år 2000, efter en lång period av stress och brist på återhämtning, drabbades Bar­bro av en utmattningsdepression och var sjukskriven under två år.

— Jag kraschade med dunder och brak och jag kunde gå ut och sparka på träden och skrika åt Gud för att bli av med ånges­ten. Men han fanns med även då, säger hon.

Efter att ha nått en slags botten började hon ta sig uppåt. Hon besökte även Fräls­ningsarméns samtalscenter Eken.

— Efter många samtal fick jag fysiskt uppleva hur själen läkte ihop och jag blev hel. Det var en härlig upplevelse, utbrister Barbro som försiktigt började återgå till arbetslivet.

Bytte församling efter maning från Gud

I 50-årsåldern blev det alltmer klart för henne att hon har en profetisk tjänstegåva och hon har lett bönearbetet på ett par kå­rer. Hon tycker att det pratas och predikas för lite om tjänstegåvorna och menar på att det inte är en lätt sak att frambära ett budskap, särskilt när det är till ledare man ser upp till. När hon år 2008 kände en tyd­lig maning från Gud att lämna en försam­ling var hon motsträvig och krävde att få det bekräftat av tre olika källor.

Så en dag slog hon upp en ny bok och hamnade i ett kapitel som berörde profettjänsten och möttes då av orden: ”Nu är det klart och det är dags att gå.” En vän i Skåne kom i samma veva upp till Stockholm bara för att bekräfta att Barbro skulle lämna sitt sammanhang. När en sydafrikansk pas­tor var på Sverigebesök och fick syn på Barbro bad han för henne och sa: ”Du ska lämna och gå vidare.”

— Så då hade jag fått mina bekräftelser, förklarar Barbro, som nu lydde uppma­ningen och gick vidare till en annan kår där hon sedan var aktiv medlem under tolv år.