Herren kallar och jag går
Cancerdom och en son med särskilda behov – rädslor och utmaningar har aldrig hindrat frälsningsofficeren Sonja Blomberg. Lyhördheten för Guds röst har hjälpt henne mycket i tillvaron och i det uppdrag som nu avslutas när hon går i pension.
Fritiden spenderar Sonja Blomberg gärna i naturen. Som ledare och frälsningsofficer har hon haft glädjen att se människor växa och bära frukt.
Sonja Blomberg har vigt 29 år av sitt liv åt officerskapet inom Frälsningsarmén.
— Herren kallar och även om jag inte kan förklara vad det är så tar jag steget. Hinder kan komma på vägen, men jag får bekräftelse på om det är rätt. Jag är så tacksam till Herren att jag får vara en budbärare!, säger hon.
Sonja har slagit sig ner i en vit gjutjärnsstol i snirklig modell under taket av grenar från vitblommande äppelträd. Harpaviljongens trädgårdsservering på Norra Djurgården bildar en oas med lila syrener och prunkande blomrabatter. Sonja är iklädd den vita uniformsskjortan och mörkblå kofta. Skuggspelet får glasögonen att mörkna och en sval vårbris fläktar i det gråsprängda håret.
I Lill-Jansskogen intill kvittrar fåglarna piggt denna majförmiddag, ett område där Sonja och familjen vistats mycket när barnen var små och Frälsningsarmén drev stödboendet Värtahemmet i närheten. Ett stenkast bort brusar trafiken på Östermalms gator och där, på Frälsningsarméns högkvarter, gör Sonja sina sista dagar innan pensioneringen i juli.
Gudstron kom naturligt
Med sitt tydliga kroppsspråk och armarna ömsom i kors, ömsom gestikulerande, ger Sonja ett bestämt intryck. Men hon brukar få höra att hon lyfter människor i sin omgivning och ständigt har ett leende på läpparna. Med en släng av värmländsk dialekt berättar Sonja om den lugna och stabila uppväxten med en bror och en kusin i lilla Kristinehamn. Föräldrarna var inte kyrkliga men Sonja deltog i söndagsskola och scouter på Frälsningsarmén. Gudstron kom naturligt och som 14-åring i början av 70-talet var hon med på ett riksting.
— Jag gick fram och bad och bekräftade att jag var frälst och när jag äntligen blev invigd till juniorsoldat, ett år senare, var glädjen stor, säger Sonja.
— Jag var på kåren måndag till söndag och hade min gemenskap där, jag var bara hemma och åt, skrattar hon.
Ledarna lät henne ta ansvar tidigt och redan som 15-åring blev hon invald i kårstyrelsen.
— De såg mig som den jag var och i vuxen ålder har jag förstått att de gav mig en ledarutbildning och ett mentorskap. De var närvarande ledare, alltid med dörren öppen, och de levde livet med oss unga. Det är så viktigt med rätt ledare i en församling och det positiva med den lilla kåren är att de som finns där blir sedda och bekräftade, understryker Sonja.
”Bekräftelsen att jag lyssnar när Gud talar”
I tonåren mötte hon Christer och så småningom ringde bröllopsklockorna. Han, som är introvert, kompletterar den extroverta Sonja. Båda utbildade sig till sjuksköterskor och Sonja tog anställning på kirurgavdelningen och Christer som anestesisjuksköterska. De köpte hus i Kristinehamn och fick tre barn.
— Där bodde vi som i Bullerbyn med min brors familj och mina föräldrar på en gård med närhet till varandra, säger Sonja som stortrivdes.
Snart kände hon och maken att de ville göra någonting av större värde för Gud och sommaren 1987 gick flytten till Malmö och Höllviken för att i Frälsningsarméns regi driva en sommargård för äldre. Det kom att bli tre år där och Sonja nämner ett tillfälle när ett gäng kolloledare och barn hade åkt i väg till en badplats. Då kände hon plötsligt maningen att åka dit och dessutom ta med sig Christer. Väl där stod ett par ledare ute i vattnet och pratade och några pojkar lekte med en boll.
— Jag fick en sådan nöd och sa åt Christer att han måste gå ut och hämta flickan som ligger där, förklarar Sonja. Hon kunde själv inte bada just då men snart hittade Christer åttaåringen som låg och guppade med ansiktet nedåt. Ingen runtomkring hade märkt vad som hänt men nu fick flickan hjälp att piggna till och få ur sig allt vatten hon svalt. Hon hade trampat ner i en djup grop på botten och sjunkit.
— Hon berättade att hon legat där och skrikit på Gud, säger Sonja som liksom de övriga var väldigt omskakad.
— Samtidigt var det en jätteviktig händelse då det blev en bekräftelse på att jag lyssnar när Gud talar. Jag har en förmåga att se om något inte stämmer och som personalchef har jag haft en väldig nytta av det för att se till att rätt person är på rätt plats, påpekar hon.
Frälsningsarméns Officersskola
Ibland känner Sonja maningen att ringa en specifik person och då brukar det visa sig att det är i helt rätt tid mitt i en särskild situation där hon får vara till hjälp. Christer kände tidigt kallelsen att gå Frälsningsarméns Officersskola men Sonja var inte med på det tåget. Sonen som hade drag av autism krävde en lugn miljö i motsats till ett liv med regelbundna uppbrott och flyttar som ledarroller inom Frälsningsarmén kan innebära. Men när en predikant kom till Kristinehamn för att bekräfta makarnas kallelse och försäkra dem om att Gud har omsorg om dem, försvann tveksamheten. Idag är sonen en självfungerande snickare med egen bostad.
— Han har varit väldigt utåtagerande och det har varit tufft men vi har fått mycket stöd under åren. En psykolog som läste i hans journal sa att det måste ha skett ett Guds under, påpekar Sonja tacksamt.
Under sju år, samtidigt med officersutbildningen, arbetade Sonja och Christer på stödboendet Värtahemmet, en värdefull period där påskar och jular firades med familj, personal och boende. Även åren på dåvarande behandlingshemmet Kurön var betydelsefulla med tanke på alla möten med människor i utsatthet. Att visa respekt är nyckeln till att få någon att öppna upp sig, påpekar Sonja.
— Jag brukade säga till personalen att ”ni ska veta att dessa personer har blivit sparkade på, men det ska inte vi göra, utan ha en ödmjukhet inför detta. Så försök hitta någonting fint i dem som gör att det går att arbeta med dem”, förklarar hon.
”Gud övertalar mig om jag säger nej”
Hösten 1993 fick Sonja giftstruma, gick in i väggen och tappade lusten att fullfölja officersutbildningen, men under en predikan fick hon styrkan att fortsätta.
— Det var en jobbig tid men jag skulle inte vilja vara utan den erfarenheten. Ibland är vi rädda och får bråttom att lämna en plats i stället för att inse att det är något man ska ta sig igenom, säger Sonja.
— Varje gång jag har sagt nej visar Herren mig att ”det ska du visst!”, så jag har bestämt mig för att inte säga så mer, fortsätter hon med ett leende.
I början av 2000-talet kom hon och Christer till högkvarteret där Sonja fick tjänsten som socialkonsulent inom missbruksenheten och senare utvecklingschef i norra divisionen. De sista åren har hon haft stort inflytande i rollen som personalchef. Där har förmågan att förstå och lösa problem kommit väl till pass.
— Det har varit roligt att utveckla arbetet för personalen och jättekul att jobba med team, se dem utvecklas och utmana dem att förstå att de kan göra saker de inte trodde var möjliga. Och jag är väldigt stolt över att jag har bidragit till att officerarna numera har kollektivavtal och får en fin pension, säger Sonja.
Helbrägdagörelse
En utmaning i livet för Sonja är den kroniska och autoimmuna sjukdomen skleroserande kolangit, som orsakar inflammation i lever och gallgångar. För tre år sedan kom beskedet att hon hade cancer i levern.
— Som sjuksköterska vet jag ju prognosen för detta, det brukar gå fort, säger Sonja allvarligt.
— Men jag har alltid sagt till Gud att han får ta hand om saker och ting så jag har inte varit orolig, fortsätter hon och hänvisar till Psalm 23 som handlar om Guds omsorg även om vi vandrar i dödsskuggans dal.
Det var många som bad för ett tillfrisknande och när Sonja låg på operationsbordet och öppnades upp var tumören borta.
— Så jag blev helbrägdagjord, konstaterar Sonja som nu ser fram emot nästa kapitel i livet.
Nu vill hon ägna mer tid åt den lokala kåren, Frälsningsarmén i Västerås, åt familjen och till att se sig om i världen. Sonja och Christer åker gärna på längre rundresor med ryggsäckarna på. I våras var de i Kroatien och till sommaren har de hyrt ett hus i Italien.
— I Nya Zeeland har vi inte varit, så dit funderar vi på att åka. Vi har några länder kvar att besöka, avslutar Sonja.
Text och foto: Teresia Jansson
Fakta om Sonja Blomberg
Ålder: 67 år.
Bor: I radhus i Enköping.
Familj: Gift med Christer, 3 barn, 4 barnbarn.
Några egenskaper: Kreativ, lösningsfokuserad, lyhörd, social.
Sysselsättning: Glad pensionär.
Tidigare officerstjänster: Biträdande verksamhetschef och sjuksköterska på Värtahemmet och Kurön, socialkonsulent, utvecklingschef, biträdande programchef och personalchef, personalchef på högkvarteret.
Kårtillhörighet: Västerås.
Intressen: Sticka, virka, sy, brodera, bärplockning, natur, resor.
Läste senast: Tina Karlssons deckarserie.
Favoritbibelord: Matteusevangeliet 25:40: ”Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig.”
Äter helst: Hälsosam mat.
Motto: Gör ditt bästa!
Skrattar åt: Ser humor i mycket.
Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 - 2023