Henrik Bååth - personalchefen med vind i seglen
Blues och bön, teologi och tacos, lumparkompisar och långa samtal. Och så kärleken som tog honom från hemmahamnen Örebro ut på ett långt Norge-äventyr. Personalchefen Henrik Bååth föredrar laget framför jaget och är tacksam för åren som hemmapappa.
– Pratar jag för mycket? Min fru säger det jämt. Du får stoppa mig!
Och så ett skratt.
Jo, han sprudlar, Henrik Bååth, orden nästan snubblar ur officeren och chefen för personalkontoret vid Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm. Det 55-åriga livet har ju hittills varit så spännande och fortsätter fyllas med upplevelser och visioner varje dag.
Det började i Örebro, där Henriks föräldrar var aktiva i Frälsningsarmén. Där fanns tryggheten, den kristna tron, vännerna. Som 15-åring blev han frälst i ett starkt möte under en tonårskväll då han fick förbön och sade ja till att bli född på nytt.
– Det var ”pang i backen” och så fick jag tungotalets gåva. På natten låg jag i sängen och tänkte att nu är det inte längre bara jag, utan Jesus som lever i mig, säger Henrik.
Planerna var att bli revisor eller polis
Hans ungdomsgäng åkte mycket till Uppsala där Henrik hängde med ungdomar på Livets Ord och deltog i evangelisation på stan. Från 16 års ålder jobbade han extra på Statistiska Centralbyrån. Något han fortsatte med efter gymnasiets ekonomiska linje och militärtjänstgöringen, då han flyttade till egen lägenhet.
– Jag arbetade för Lantbruksregistret med att ringa runt till bönder och kontrollera inrapportering av grödor. Jag har ringt tusentals samtal i Sverige och hört dialekter som knappt gått att förstå, skrattar Henrik.
Siffror och statistik ledde till planer på att bli revisor och även polisyrket fanns i tankarna. Han sökte bägge utbildningarna och kom in, men ville inte lämna Örebro. Under en termin jobbade han som idrottslärare.
– Sport är min grej, allt med racket är kul. Tyvärr har det under åren varit svårt att kombinera sport och kyrka, med träningar och matcher på söndagar. Men nu som vuxen spelar jag innebandy flera gånger i veckan.
Mötte kärleken och flyttade till Oslo
Så kom sportlovsveckan 1991 när den då 23-åriga Henrik mötte kärleken, och livet förändrades i ett slag. Frälsningsarmén i Örebro for till Norge och där fanns hon, Turid. Den ömsesidiga blixtförälskelsen var ett faktum.
– Jag trodde hon var kaptenens dotter – men hon var ju kaptenen själv! Hon är ju nästan fem år äldre och var redan färdig officer, säger han och skrattar.
Nu fick hemmakäre Henrik rita om sin karta när flyttlasset gick till Oslo, där han fått tjänst på Frälsningsarméns barnhem. Turid bodde då i Lillehammer några timmar bort. Han tvättade, skurade golv, tänkte och bad. På den tiden fick man inte gifta sig om inte båda var officerare, och Turid var beredd att säga upp sig från sin tjänst. Men skulle hon behöva avstå sin kallelse?
Officersutbildning, bröllop och barn
Tankarna började röra sig kring ett eget officerskap. Hade han kallelsen – och kunde han predika? En dag böjde Henrik knä på jobbet och bad. Väl hemma i bostaden låg ett postkort från pappa med ett bibelord från Josua 1:9: ”Har jag inte befallt dig, var stark och frimodig, Herren är med dig.” Där kom svaret!
Henrik sökte Officersutbildningen och gick där 1992–1994. Bröllopsklockor ringde för paret och den första ordern gick ända upp till norska Kirkenes, 15 kilometer från den ryska gränsen. Här föddes dottern Lina. Tre år senare kom de till Bergen och därpå Haugesund. Barnaskaran växte. Till slut hamnade de i Asker utanför Oslo där Henrik blev lärare på Officersskolan och undervisade i Bibeln.
Överallt stortrivdes familjen, som nu hade vuxit till sex personer. Henrik har mycket gott att säga om Norge och även om kyrkans och kristenhetens betydelse för grannlandet.
– Det finns en tillit till evangeliets kraft att förvandla människor. Det sociala arbetet är jättestort, folk på Frälsningsarméns kårer hade matutdelning varje dag. Det finns ett stort engagemang och en levande lärjungatanke, säger han.
”Det är lättare att leva enkelt när båda vill tjäna Herren tillsammans”
Flytten till Sverige
När frågan kom om att bli programchef i Sverige var Henrik territoriell ungdomssekreterare för 6 000 norska barn, ungdomar och scouter. Han talade med familjen som gav tummen upp. Sverige kunde väl vara kul? Äldsta dottern var utflugen, de tre yngsta skulle börja årskurs sex, åtta och i gymnasiet, och alla talade både norska och svenska. Men bostadsfrågan var ett problem.
– Vi var en stor familj och bodde i en bra lägenhet i Oslo med låg hyra. Allt som erbjöds i Stockholm var antingen för litet eller på tok för dyrt. Jag började åka på visningar till Sverige. Ibland sov jag i bilen och for hem dagen därpå, minns Henrik.
Via en gammal vän stod de till slut framför det nuvarande parhuset på Vendelsö, söder om Stockholm. Familjen fick krama ur de sista av sina pengar.
– Och vi vann budgivningen! Jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det var Guds under. På under en halvtimme kom vi in till Södermalm, där Turid blev kårledare för Kår 393 och jag åkte vidare till Högkvarteret.
”Jag älskar att undervisa!”
Under åren hade Henrik och Turid alltid längtat efter att få tjänstgöra tillsammans och dagen kom när han blev rektor på Officersskolan i Ågesta, där hon blev lärare. De teologiska studierna i bland annat nytestamentligexegetik och i ecklesiologi har varit en viktig del av hans liv.
– Jag älskar att undervisa! Jag använder både ord, bild och samtalet som metod. Jag har även lett flera resor till Israel och i vår åker 90 officerare ”I Paulus fotspår” till Grekland, säger han.
Numera är Henrik sedan 2022 alltså chef för personalkontoret på Högkvarteret. Han betonar vikten av att bygga team, hjälpa varandra och inte vara ensamspelare. Han vill inspirera och står gärna bakom så att andra kommer i funktion. I press och stress blir han lugn och kan fatta beslut.
– I vanliga fall är jag mer velig och håller alla dörrar öppna. Jag ser många kopplingar, har massor av idéer och lite svårt att sakta ner tempot. Men jag har blivit tryggare med att inte ha svaren på en gång, menar han.
Grubblerierna kring officersskapet
När Turid studerade till sjuksköterska i Norge blev han pappa på heltid. En ovärderlig tid som förde honom väldigt nära barnen. Han jämför med de gamla lumparvännerna som fortfarande träffas och betyder mycket för varandra, varav flera nått chefspositioner med höga löner.
– Min familj har inte haft råd att leva som de, med en massa utlandsresor. Ibland har vi räknat slantarna i slutet av månaden. Men med barn är det bara tiden som gäller tror jag. De har varit med oss på Frälsningsarmén och säger att de haft en fantastisk uppväxt. Det är lättare att leva enkelt när båda vill tjäna Herren tillsammans, förklarar han.
Ja, det mesta tycks ha gått i en trivsam farled för Henriks livsbåt. Men han delar en medelålders dipp i Norge då barnen var halvstora och han kom i grubblerier kring officerskapet. Han talade med vår Herre och med sin fru.
– Jag gillar ju inte långtråkighet och började kanske bli rastlös. Så jag sökte ett jobb som generalsekreterare för Blå Band-rörelsen och fick det. Vi hann skriva kontrakt och påbörja mål- och strategiarbetet i London. Lönen var dessutom en helt annan än frälsningsofficerens. Ändå skavde något, minns Henrik.
”Dörren är inte stängd”
En morgon vaknade han ur en underlig dröm. ”Dörren är inte stängd” hade en röst sagt. Strax därefter hade Officersskolan besök av Clive Adams, då biträdande samfundsledare på Frälsningsarmén i Norge, som tog Henrik åt sidan i en paus.
– Henrik, Gud sade till mig i bilen att jag skulle prata med dig och säga: ”Dörren är inte stängd”.
Henrik häpnade. Det blev tecknet på att fortsätta som officer, något som Turid också hade hoppats på. Han löstes – inte utan viss genans – från kontraktet med nya jobbet och fick frid. Nu vet han att han alltid måste ha något att verkligen brinna för.
”Turid är ankaret”
Förutom frälsningen i 15-årsåldern mötte Henrik också bluesmusiken – en kär följeslagareunder årens lopp. Han beskriver en konsert med BB King på Trädgårn i Göteborg som nästan religiös:
– Jag och Turid hade smitit från en kristen konferens. En helt otrolig upplevelse som vi båda uppfattade som en gudsnärvaro. Och det har återkommit. Bluesmusikern Walter Trout beskriver hur han låg för döden i canceroch fick besök av änglar. Han blev frisk och fick en andra chans, säger Henrik.
Gång på gång under samtalet återkommer han till sin följeslagare, den älskade hustrun.
– Ja, jag är båten som ivrigt driver runt. Turid är ankaret. Hon är en väldigt lugn, stabil och trygg person. Har man det bra hemma med familjen klarar man stormar därute, menar Henrik.
Få saker slår en skön hemmalördag då någon plockmat förbereds och en teveserie väntar efteråt. Två av barnen bor hemma än och nu finns dotterns pojkvän ofta med runt bordet.
– Jag väljer tacos alla dagar i veckan!
Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö och privat
Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 1 - 2024
Fakta om Henrik Bååth
Bor: Vendelsö.
Familj: Turid, tre döttrar, en son och fyra barnbarn.
Roller inom Frälsningsarmén: Kårledare Norge (8 år), lärare Officersskolan Norge (8 år), Territoriell ungdomssekreterare Norge (3 år), Programchef Sverige (3 år), Rektor Officersskolan Sverige (6 år), Personalchef Sverige (1,5 år).
Fem egenskaper: Inspirerande, humoristisk, generös, snäll och kärleksfull.
Fritidsintressen: Stugmys i Gottbol i Värmland, gå turer i skogen, laga mat utomhus, sporta, snickra, läsa teologi, vara med familj, släkt, kompisar och församlingen (Kår 393), se på serier med Turid.
Älskar: Jesus, Turid och hela min storfamilj, mitt arbete i Frälsningsarmén, lyssna på blues, se på fotboll (Arsenal), leda och bygga team, studera, prata med människor, vara hemma, undervisa.
Gillar inte: Att ha långtråkigt.
Motto: Det man vill, det får man till.
Favoritbibelord:”Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, så som även några av era egna skalder har sagt: Vi är av hans släkt”. (Apg 17:28)