"Här har jag fått ett nytt liv"
Mobbning, fobier, ångest och självförakt präglade tillvaron för Richard Nilsson, nu 44 år. Men efter att han började som volontär på Frälsningsarméns kår Templet i Stockholm har både hans självkänsla och gudssyn förvandlats. Dessutom har han funnit den tillhörighet han sökt efter hela livet.
– Jag har inte haft någon själslig tillhörighet eller några själsliga band till någon, som om jag var en främling. Det är en väldigt obehaglig känsla. Jag har sökt efter en tillhörighet men inte hittat fram, säger Richard Nilsson.
Han adopterades från Österrike när han var två veckor gammal men trots att han har haft fina och kärleksfulla föräldrar här, så har hans bakgrund påverkat honom mycket.
Skörheten gav näring åt mobbarna
Han har förstått att hans biologiska mor led av någon psykisk åkomma och han tror att han kan ha ärvt den mentala skörheten från henne. Som barn var han väldigt känslig och sårbar. Han bar på mycket rädslor och hade fobier för det mesta och dessa blev allt fler med tiden.
– Jag var livrädd för att svimma och för att kräkas och jag hade klaustrofobi. Det var ju tecken på att något inte var som det skulle, påpekar Richard som också vantrivdes med sitt något osvenska utseende.
Eftersom han hade svårt att hävda sig blev han en enkel måltavla för mobbning och han upplevde att han inte hade några äkta vänner som ville honom väl. Richard var utsatt, främst psykiskt, av särskilt två killar som tvingade honom till förnedrande handlingar. De blygsamma skolbetygen vittnade också om hans mående och det slutade med att han fick gå över till hemundervisning för att komma ifrån den toxiska miljön i skolan. Senare fick han komplettera med studier på folkhögskola. Det planerades för rättegång mot plågoandarna men den lades ner.
– Skolledningen drog sig ur fast de hade lovat att stötta mig så killarna gick fria. Ingen gjorde någonting och i flera år hade jag mycket ilska, oro och ångest inom mig. Jag var lättretlig och paranoid, utbrister Richard besviket.
Ångesten ledde till självskadebeteende
I slutet av tonåren insåg han att det inte gick att fly från sina känslor längre. Då tog han kontakt med en psykolog som han kom att träffa regelbundet under tio års tid. Han fick även testa olika antidepressiva mediciner men stundvis fick de honom att må ändå sämre. Vid 27 års ålder fick Richard sin första panikattack. Dessutom utvecklade han ett självskadebeteende.
– Det var fruktansvärt och jag hade jättemycket ångest så jag fick ta lugnande tabletter. Jag kunde skära mig i armarna och tänkte att om jag förblödde så fick jag göra det, berättar han.
Hittade till Frälsningsarmén via nätet
Droger har han låtit bli men det har hänt att han bedövat sig med alkohol. Han har haft arbete sporadiskt, ofta med lönebidrag, som Arbetsförmedlingen ordnat åt honom men efter att ha varit utan jobb i 2,5 år utan att få någon respons på sina ansökningar blev han deprimerad.
När han letade runt på nätet hittade han Frälsningsarméns arbetsmarknadsprogram ”Tro, Hopp och Arbete” som finns på Vasakåren. Där fick han hjälp med att snygga till sitt CV och att hitta lediga tjänster och när han frågade om inte Frälsningsarmén hade något att erbjuda honom så öppnade sig möjligheterna.
Hösten 2020, när covidpandemin gjort entré, började han som volontär inom det sociala arbetet på kåren Templet på Östermalm. I Kafé i Gemenskap möter han människor med olika typer av bagage och som kanske inte alltid har så lätt för att rätta sig i leden.
– I början var jag osäker och hade kort stubin och visste inte riktigt hur jag skulle agera men nu känner jag att besökarna har respekt för mig och jag har funnit en plats där, säger Richard.
”Jesus är min frälsare som har lärt mig att älska mig själv. Det var beckmörkt men han har lett mig till ljuset och hindrat mig från att ta livet av mig.”
Var en sökare med sträng gudsbild
Att arbeta för ett kristet samfund känns naturligt för Richard som alltid har varit en sökare. Som tonåring spenderade han tid i Svenska Kyrkan och samtalade några gånger med en kvinnlig präst om tron i syfte att hitta fram till frälsningen.
– Jag har alltid haft en stor, stor respekt för Gud utan att veta varför men tyvärr har jag sett honom som hård, sträng och fördömande. Det reflekterade väl mitt självförakt eftersom jag hatade mig själv, säger Richard.
– Men när jag kom till Frälsningsarmén och träffade frälsningssoldaterna där så lärde jag känna en kärleksfull och förlåtande Gud. Jag har sett så mycket värme och kärlek mellan personalen och gästerna på kaféet och jag blir väl omhändertagen och accepterad för den jag är, fortsätter han.
När de ukrainska flyktingarna började komma till Sverige tog Templet emot dem med öppna armar och vid ett tillfälle var det en kvinna som sade till Richard: ”Här kommer en som har flytt från krig och elände med sina barn, men när jag såg in i dina ögon kände jag mig hemma.”
– Så vill jag att folk ska känna när de kommer hit, att Gud kanaliserar sin kärlek genom mig, påpekar Richard.
– Tidigt trodde folk att jag varit här länge, som om jag hörde hemma här och jag känner alla gästerna, fortsätter han.
Efter mörkret är framtiden ljus
Han utrycker sin tacksamhet till kårledaren Arne Vauhkola och Daniel Back, tidigare ansvarig för det sociala arbetet, som tagit emot honom. Efter ett år på Templet fick han en OSA-anställning där; offentligt, skyddat arbete med rehabiliterande inslag. Sedan december har han en tjänst med lönebidrag. Richard har på senare tid fått kraft att förlåta mobbarna från skolan och den arga och osäkra killen han var har blivit någon annan. Han har tillochmed fått höra att han har en ängels tålamod.
– Jesus är min frälsare som har lärt mig att älska mig själv. Det var beckmörkt men han har lett mig till ljuset och hindrat mig från att ta livet av mig, menar han på.
– Frälsningsarmén och Templet betyder oerhört mycket för mig. Här har jag fått ett nytt liv och det känns bra att få hjälpa och vägleda andra. Jag ser ljust på framtiden och jag känner en tillhörighet här. Jag hittade rätt tillslut, understryker han.
Text och foto: Teresia Jansson
