Gospelkören förde dem samman
Andreas och Carolina Nilsson är båda officerare i Frälsningsarmén. Andreas arbetar på ledningskontoret på Frälsningsarméns högkvarter och Carolina arbetar som kårledare på Söderkåren i Stockholm. Vad fick dem att vilja bli officerare i Frälsningsarmén och hur de får sin tro att växa?
Andreas och Carolina Nilsson är båda officerare i Frälsningsarmén.
Hur du kom till tro?
Andreas: Jag är uppväxt i ett kristet hem och har alltid haft en tro med mig. Men när jag flyttade hemifrån och kom in i en karismatisk församling och såg att andras tro var annorlunda, att människor hade mött Jesus personligen, ville jag också hitta en egen relation med Gud. Jag började bibelskola och såg hur andra fick uppleva Gud. Men för mig var det bara som att Gud var i rummet bredvid. Till slut gav jag upp och sa till Gud att; nu får det vara bra, jag kapar bandet, vill du mig något så finns jag här. Då upplevde jag hur livet var utan Gud, men jag klarade det bara i 20 minuter. Efter det bad jag Gud om ursäkt och sa att jag ville komma tillbaka.
Carolina: Jag är inte uppvuxen i en troende familj, men gick i kyrkans barntimmar, kyrkans förskola och mamma läste i barnbibeln. I gymnasiet hade jag en djup depression och mådde dåligt, jag hade inte några känslor alls och hade självmordstankar. Betygen sjönk till botten. Men under en håltimme satt det några tjejer runt ett bord på skolan. Jag kände att jag skulle gå dit och ta kontakt med dem. Det visade sig att hela gruppen var troende och de skickade runt små bokmärken mellan sig. Jag fick ett bokmärke med texten ”Fotspår i sanden”. När jag kom till slutet av texten stod det; ”Jag är med er alla dagar till tidens slut.” Där och då förstod jag att detta var sant och hålet jag känt i mitt bröst fylldes och jag kunde skratta och gråta igen.
Varför blev det Frälsningsarmén?
Andreas: I samma hus som min första lägenhet fanns det en en karismatisk missionsförsamling som jag gick till. Efter ett tag behövde jag komma bort från den församlingen men ville inte släppa ett kristet sammanhang. En kompis bjöd då in mig till en gospelkör på Frälsningsarméns Östra kår i Göteborg. I kören träffade jag också Carolina. Carolina var redan engagerad i Frälsningsarmén, på Hisingskåren, och vi ville inte vara engagerade på olika håll.
Carolina: Efter gymnasiet tänkte jag läsa på folkhögskola för att höja betygen för att kunna studera vidare. I en katalog hittade jag en bild från Dalarö Folkhögskola som då var i Frälsningsarméns regi – då visste jag att där ska jag gå. Där gjorde vi ett grupparbete om Frälsningsarméns historia och jag tyckte väldigt mycket om William Booths devis ”Soup, Soap and Salvation” (soppa, tvål och frälsning). Efter folkhögskolan flyttade jag till Göteborg för att gå socionomprogrammet och fick tag på en lägenhet mitt emot Hisingskåren. Ligger den där måste det ju vara meningen att jag ska gå in. Jag började arbeta på Hisingskårens gemenskapscenter, blev soldat på kåren och började också sjunga i en gospelkör på Östra kåren.
Varför blev du officer i Frälsningsarmén?
Andreas: Det började egentligen på en kongress med general John Gowans och hans utmaning; “Save souls, grow saints and serve suffering humanity”. Vid ett möte ville jag söka Guds vilja med mitt liv så vi gick fram för förbön. Det var då vi kände att vi ville jobba för Gud. Vi ville vi jobba för Gud och vi ville vara i Frälsningsarmén, varför ska vi inte bli officerare då?
Carolina: Det var en önskan och bön som jag hade sedan jag var 15-16 år att jag skulle få tjäna Gud och få jobba för Gud. Vi hade en period när vi sökte ganska aktivt och funderade och bad. Ska jag vara kvar som socionom och jobba med det eller är det så att jag ska gå in i tjänst för Gud? Det kan man göra på många sätt men det enda jag upplevde när jag bad var att vi skulle åka österut. Vi hade väntat på någon eldskrift på väggen eller något sådant, men så det blev det inte. Så vi åkte österut från Göteborg till Frälsningsarméns Officersskola i Stockholm.
Vad ger din tro näring?
Andreas: Det är viktigt med en andlig gemenskap, det behöver vi och jag älskar husgrupps-tanken där man i ett mindre sammanhang får dela livet, dela det som man kämpar med och får stötta och hjälpa varandra. Där fungerar församlingen som en kropp och kår betyder ju kropp. Det ger mig mycket att få höra andras berättelser och få dela tankar. Jag uppskattar också skogspromenader och att vara ute i naturen. Jag är en introvert typ egentligen så jag får ut mycket av att vara enssam och att vara det med naturen som en vacker omgivning.
Carolina: Att förbereda predikningar är ett fantastiskt sätt att möta Gud. Då måste man sätta sig ner och både be och läsa Bibeln och fundera teologiskt. Annars är det nog genom musik och bön, att få stilla mig och ta emot och i mötet med andra människor. Jag har jobbat socialt i hela mitt yrkesverksamma liv och mötet med andra människor ger otroligt många insikter om Gud. Mitt favoritbibelord är att tillsammans med alla de heliga ska vi få mäta höjden och bredden och djupet av Kristi kärlek, från Efesierbrevet 3:18-19. Då tänker jag att alla de heliga är alla möjliga kategorier av människor, små och stora, fattiga och rika. Kan vi välkomna alla människor i olika åldrar i olika samhällsklasser, då får vi med allas erfarenheter av Gud och då blir Gud större för oss.
Vem kan du tala med din tro om?
Andreas: De vänner jag har och särskilt de i församlingen. Med dem kan jag prata om både glädjeämnen, tvivel och allt vad det kan vara. Sedan är det en förmån att jag kan prata tro med mina officerskollegor.
Carolina: Jag tänker att jag kan prata med ganska många. Jag har inte någon speciell utsedd som jag pratar med, utan det blir nog som det faller. Jag har några vänner som jag pratar tro med också. Men det blir nog mer slumpartade möten, man möts på vägen och så skiljs man åt och går vidare berikad av mötet.
Vem är Jesus för dig?
Carolina: Jesus är den som bär och han är den som går bredvid, som omger mig, omsluter mig. Han är en vägvisare men också den som lever bredvid mig. Han ser hela mig, och jag behöver inte dölja mig för honom, han är den som kan acceptera mig som jag är.
Andreas: Han är den som tog min synd och skuld och skam på sig. Han är den som pekar på saker som jag behöver ta tag i för att bli en bättre människa. Han kan peka på saker utan att skuldbelägga eller skambelägga. Han visar på rätt väg att gå och visar på det som vi inte gör rätt för att vi ska kunna bli bättre, för att vi ska få potential att växa.
Har ert yrke påverkat er tro?
Andreas: Om man har som jobb att söka Gud, som inför en predikan, så ser man ju mer av Gud också. Jag upptäckte många gånger när jag hade gudstjänst hur Gud pusslade ihop allt. Hur vittnesbörden, där vi inte visste vad som skulle sägas, hängde ihop med det vi förberett i predikan. Jag kunde se hur Gud verkade i alla delar och alla människor till en helhet.
Carolina: Min trosvisshet har blivit större, det finns en säkerhet i tron att Gud finns där oavsett omständigheter. När jag var yngre så var det väl mer svartvitt att Gud är så här och Han tycker så här. Nu tänker jag att Gud är så oändligt mycket större än vad jag kan förstå. Jag tror att Gud kan rymma oss allihop. Det är också därför som man kan lita på honom.
Andreas frågar Carolina:
Carolina, vad hos mig stöttar din tro mest?
Carolina svarar: När vi ber tillsammans.
Carolina frågar Andreas:
Andreas, vad hos mig stöttar din tro mest?
Andreas svarar: Du kompletterar mig på många olika områden, men ska jag välja något så är det din gåva att höra Guds tilltal i olika situationer.
Text och foto: Jonas Nimmersjö
Artikeln är publicerad i tidningen Stridsropet nr 1 - 2023
”Alla är kallade av Gud” ›
Varje människa bär på en kallelse från Gud och en del är menade att bli frälsningsofficerare.
Nylanserat inspirationsmaterial för barn och familjer ›
"Välkommen hem – livet med Jesus-boxen” Inspirationsmaterial med färdiga samlingar för barnledare och familjer - Beställ här!
”Jag är glad att få leva” ›
Bröstcancer & utmattningsdepression. Barbro är en överlevare, men att ha en profetisk tjänst har inte varit friktionsfritt.