Gemenskapen blev Emmys livlina

När jag var 14 år kom jag för första gången i kontakt med Frälsningsarmén i Visby. Det blev en plats som skulle komma att spela en betydande roll i mitt liv, särskilt under min kamp med bipolär sjukdom.

Ett av mina starkaste minnen är när jag låg hemma i en förlossningsdepression och fick en bukett röda tulpaner från Frälsningsarmén. Den lilla gesten betydde allt – någon brydde sig om mig, även när jag själv inte orkade.

Stöttning kring sjukdomen

Gymnasietiden var tuff för mig. Det var då jag fick min diagnos – bipolär sjukdom. Vid ett särskilt svårt tillfälle behövde jag åka till psykiatrin, och två personer från kåren kom och körde mig dit. Deras stöd var ovärderligt och fick även mina föräldrar att förstå vilken betydelse Frälsningsarmén hade i mitt liv. Vid den här tiden hyrde jag en lägenhet av Frälsningsarmén för att ha närmare till skolan. Under de svåraste stunderna kom kårledaren upp till mig för att prata och stötta, trots att hon hade egna barn och sina egna kvällar att ta hand om. Det är sådant man aldrig glömmer.

När jag var yngre drack jag ibland alkohol, liksom de flesta i min ålder, men jag är glad att jag genom gemenskapen i Frälsningsarmén har jag hittat nya sätt att umgås som känns mycket mer meningsfulla för mig.

En kärlek som aldrig dör

När jag blev gravid och inte kunde ta min medicin för min bipolära sjukdom, var Frälsningsarmén återigen där för att ge mig stöd, bön och en känsla av hopp. Och trots att jag hade tagit medicinen de första månaderna föddes min dotter helt frisk – något jag ser som ett bönesvar.

Under den här tiden hade jag svårt att komma till gudstjänster, men Frälsningsarmén kom till mig. De ringde, besökte mig hemma och bakade pepparkakor med mig. Det låter kanske enkelt, men för mig var det ovärderligt. De lugnade min ångest och hjälpte mig hantera självmordstankar, utan medicin.

Genom Frälsningsarmén har jag lärt känna en kärlek som aldrig dör. Ju mer jag läser Bibeln, desto djupare förståelse får jag för Jesus och hur älskad jag är, även när livet är stormigt.

Idag är jag 37 år, ensamstående mamma, och människorna på kåren fortsätter att vara en trygg plats för både mig och min dotter. De har hjälpt oss med allt från familjemiddagar till att min dotter alltid känner sig sedd och älskad. Ibland, under en tid då ensamheten på kvällarna kändes för mycket hjälpte jag till på kristet kafé. Där träffade jag andra kristna i min egen ålder och fick möjligheten att dela min tro med ungdomar.

Frälsningsarmén är min trygghet, min familj och jag vet att de alltid kommer finnas där för mig.

Berättat för: Kiki Broms
Foto: Kiki Broms