Från Lenin till Jesus
Kremena Hultby har rötterna på Balkan, fötterna i Sverige och hjärtat hos dem som drabbas av människohandel. Vägen till Frälsningsarmén var inte självklar, men ur en kommunistisk världsbild bröt den kristna tron fram och nu kämpar hon med Gud mot nya mål.
Bildtext: ”Jag är på rätt plats i livet nu”. Kremena Hultby i Sala där hon bor med Erik och barnen Lukas och Mira. Foto: Carina Tyskbo
I staden Kazanlak i Bulgarien såg en mörkhårig flicka dagens ljus. Året var 1983. Pappa var officer i armén, mamma jobbade på vapenfabriken.
— Min hemort präglades av fabriken och av alla rosenplantager. ”Guns N´ Roses”, som vi brukade säga, säger Kremena Hultby, som då hette Yakimova.
Regimen var kommunistisk, något som för Kremena och alla familjer var helt naturligt.
— På förskolan lärde vi oss om ”farbror Lenin”, ryssarna som ”bröder” och att alla i samhället var likvärdiga. Lärare och förskolepersonal hette ”kamrat”.
En annan självklar del av staden var romernas fattiga område, omgärdat av en mur.
— Jag växte upp med samma fördomar om romer som alla andra. Långt senare fick jag se deras livsvillkor på ett helt nytt sätt, inte minst när jag började arbeta på Frälsningsarmén i Sverige, berättar Kremena.
Muren och kommunismen föll
I hennes värld fanns kristendom inte med. Visst stod den ortodoxa katedralen där men för fadern med sitt yrke var det förbjudet att ens närma sig en kyrka. Kremenas sex år äldre bror bar skoluniform.
— Jag längtade så efter att få börja skolan på grund av den där röda sjalen, säger Kremena och skrattar.
Så kom 1989. Muren föll, liksom kommunismen. Europa skakade. Lagom till Kremenas skolstart försvann uniformen. För många innebar det en stor osäkerhet att mista det system man hela livet uppfattat som stabilt och tryggt.
— Ja, många i den äldre generationen upplevde att det blev sämre. Privatiseringar, höjda priser, svårare att få jobb, sämre löner och pensioner. Valfrihet, ja. Men allt blev tävling, säger hon.
Med två hårt arbetande föräldrar var uppväxten väldigt självständig. Kanske lite väl, funderar hon.
— De litade helt på att jag skötte mig, frågade aldrig hur det gick. Och jag hade toppbetyg, var skötsam, tränade karate och umgicks med ett bra tjejgäng.
Ekonomistudier i Sverige
Efter studenten stod valet mellan universitet i hemlandet och att pröva vingarna i ett annat land. Kremena valde ekonomistudier i Sverige och beredde sig som 19-åring inför en helt ny tillvaro. Men oron var stor.
— Dagen innan avresan köpte jag de sista sakerna. Jag satte mig på en bänk och översköljdes av fruktansvärt svåra tankar och ånger. Då kom en kvinna gående, stannade och lade en liten bok i hennes famn. Sedan gick hon vidare. Boken var Nya Testamentet och i pärmen hade kvinnan skrivit: ”Gud älskar dig. Var stark och uppmuntrad”.
— Sådant hände bara inte i Bulgarien, det var helt otänkbart! säger Kremena med eftertryck.
Men där och då kände hon en förvissning om att det var helt rätt att åka. Ångesten försvann och ett lugn kom över henne, från en bok hon aldrig läst och en Gud hon inte kände.
I augusti 2002 landade Kremena i Västerås, vilsen men förväntansfull. Starten i Sverige blev dock en besvikelse. Studierna var tuffa utan tillräckliga kunskaper i svenska, hon arbetade hårt parallellt, blev au pair i en familj där inget fungerade.
— Jag kände mig väldigt ensam och olycklig, hade för lite pengar och tyckte att jag hade valt fel i livet.
”Sedan dess var jag trygg och aldrig mer ensam”
Kremena återvände till en studentkorridor där hon så småningom blev tillfrågad om att följa med till en kyrka. Lokalen hon mötte hade scen och biljardbord.
— Det här är väl ingen kyrka? sade jag förvånat. De enda jag kände till hade ju ikoner och ljus, säger Kremena och ler åt minnet.
Men predikan den kvällen gick rakt in i hjärtat. Kremena började läsa Bibeln och åkte så småningom med de nya vännerna på läger. Efter dagar av undervisning, lovsång och gemenskap kom frågan om hon ville bli döpt. Kremena ser ut genom fönstret och blir berörd när hon återger:
— Utanför stugan fanns en höjd med ett kors på. Jag såg på det och tänkte att om Jesus sagt ja till mig, ska jag säga ja till honom. Det var som ett giftermål! Sedan dess var vi två, jag var trygg och aldrig mer ensam, säger hon.
Kristen tro och social rättvisa hos Frälsningsarmén
Ekonomistudierna rullade på. Inför ett grupparbete föll valet på att skriva om Frälsningsarmén Bistånd, som bland annat skickar sjukhusmaterial till fattiga länder. Här kom Kremena i kontakt med Arne och Birgitta Nordberg och fick lära sig mer om William Booth och arbetet för de allra mest utsatta.
— Kopplingen mellan kristen tro och social rättvisa attraherade mig. Jag gillade dessutom termerna om krig, strid och kamp, det passar min personlighet. Jag hittade hem, säger hon.
Hon blev medlem i Västeråskåren, gick en Alphakurs och började arbeta på Bistånd. Här skötte hon ekonomin, planerade frakter och reste även med vid några tillfällen, bland annat till Sri Lanka. Några resor till Bulgarien blev det också.
— Jag hade ju planerat att återvända till min hemstad för att hjälpa utsatta där, men nu insåg jag att jag kunde göra det via Frälsningsarmén i Sverige. Det kändes otroligt, poängterar hon.
”Målet var att få en enda kvinna ur människohandel”
2007 deltog Kremena i en resa till Ukraina och kom för första gången i kontakt med människohandel och förebyggande arbete mot trafficking.
— Den resan ändrade min arbetsriktning helt! När vi kom hem ville jag se vad vi kunde göra för att motverka och hjälpa i Sverige. Jag började nätverka och gjorde en projektansökan med visionen om ett kårarbete. Målet var att få en enda kvinna ur människohandel.
Och så fortsatte det. 2017 blev arbetet en del av Frälsningsarméns ordinarie verksamhet, med en plan för att utveckla stödet och skyddet för de utsatta och visa på de rättigheter brottsoffer har i samhället. Lyktan startade, ett skyddat boende för kvinnor och män med möjlighet till kreativt arbete och försäljning av alster. I dagsläget finns fem anställda, Kremena är verksamhetschef.
”Jag är inte en sådan som blir kär, men då hände det”
Privat lever Kremena med Erik, som hon träffade på Frälsningsarméns Café William i Sala den 20 november 2010. Ja, hon minns exakt, eftersom det sade klick direkt.
— Han och några kompisar stod för musiken den dagen, Erik spelar fiol och gitarr. Jag är inte en sådan som blir kär, men då hände det, säger Kremena.
2013 gifte sig paret, då var Kremena föreståndare för kaféet. Inom några år kom de två barnen. De besöker hemlandet regelbundet, Erik har lärt sig mycket bulgariska och Kremenas föräldrar hälsar på hos dem i Sverige. På frågan om hur en kommunistisk familj uppfattade dotterns väg i livet, funderar hon en stund.
— De tyckte nog att det var väldigt underligt att jag blev kristen. När jag hälsade på hemma följde pappa med till frikyrkan för att kontrollera vad det var för ställe. De var oroliga att jag skulle hamna i en sekt. Men efteråt sade han: ”Det var okej.”, säger Kremena och skrattar.
— Och mamma har följt med mig till kyrkan några gånger. De har förändrat sin inställning, ser att tron gör mig gott och är till och med lite nyfikna, säger hon.
Just nu tycker Kremena att hon är på helt rätt plats i livet. Efter alla erfarenheter ser hon hur Gud kan använda nya situationer om vi är flexibla.
— Men jag är väldigt tävlingsinriktad och behöver ha utmaningar och mål framför mig. Då har jag något att springa mot och strida för, säger hon.
Fakta Kremena Hultby
Ålder: 38
Bor: Sala
Familj: Man Erik, fängelsepräst, och barnen Lukas 6 år och Mira 2,5 år.
Roll inom Frälsningsarmén: Verksamhetschef Lyktan.
Fritidsintressen: Mina barn och allt vad de bestämmer.
Läser helst: Andakter. Favoritbibelord: Jer 31:4. "Än en gång skall jag upprätta dig, så att du blir upprättad”.
Förebild: William Booth.
Devis: Tidigare ”Ensam är stark”, men det tycker jag inte längre. Tillsammans är bättre!
Blir glad av: Att vinna tävlingar.
Bästa egenskap: Målinriktad
Text: Carina Tyskbo
Foto: Carina Tyskbo och privat
Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 2-2022