Från gatan in till Jesus i Strängnäs

Från kullerstensparketten kliver man rakt in i Strängnäskårens (försam­lingens) vardagsrumslika kafédel. Denna tisdagsförmiddag i mitten av mars har en liten skara människor slag­it sig ner med varm dryck och äppelkaka vid de små svarta borden. Kårledare Da­niel Viklund, iklädd mörkblå skjorta och ett varmt leende, tar emot.

— Vår föresats är att skapa ett slags hem här. Men nu får det inte bli fler än åtta personer samtidigt så man måste boka tid, påpekar han och syftar på pan­demirestriktionerna.

Längre in, några trappsteg upp, finns gudstjänstlokalen med bord, rödklädda stolar och en gråbeige soffhörna, liksom Frälsningsarméns emblem, fanor och diverse musikinstrument. Här spelas onlinegudstjänsterna in som sänds via kårens YouTube-kanal. Sedan förra året är Daniel även kårledare för Frälsnings­armén i Eskilstuna och Nyköping.

”En oas för oss som har det svårt”

En förfriskad och lite tilltufsad dam får hjälp ut i friska luften. En kvinna som däremot har befriats från ett mångårigt missbruk är Maud Bäck. Efter att kåren hade varit nedlagd i 24 år och skulle öpp­na igen var hon en av dem som personalen samtalade med på stan för att höra om behoven här. Nu är hon troendedöpt och civilmedlem.

— Jag ville ha en oas för oss som har det svårt, dit vi kan komma och gå. Det är en väldig trygghet att kunna komma hit varje dag och här finns det alltid någon som förstår en och som lyssnar. Jag lever ett bra liv nu efter alla gånger jag varit i helvetet och vänt, förklarar hon.

Vägen ut i samhället och en social träningsplats

Daniel Viklund slår sig ner i samtals­rummet. Ovanför den bruna skinnsoffan hänger ett guldinramat porträtt på Fräls­ningsarméns grundare William Booth. Enligt Daniel utgörs halva församlingen av personer som har haft en tro sedan en längre tid tillbaka. Han väger orden och blickar ut genom fönstret.

— Men vi har fått se många färgstarka människor bli förvandlade av Jesus, säger han kärleksfullt.

I den skaran har flera tampats med bokstavsdiagnoser, missbruk eller osun­da sociala sammanhang och Daniel beto­nar vikten av att skapa en familjekultur i kåren.

— Vi behöver vara vägen ut i samhället och en social träningsplats. Det finns ett skriande behov av att fungera tillsam­mans med andra människor, påpekar han.

”Mina ljuvliga medarbetare pumpar ut kärlek till människor”

Efter önskemål från Köpmannafören­ingen, efter att pandemin bröt ut, hade Frälsningsarmén sånggudstjänst i Ugg­lans park varje helg från april till oktober. Kåren ingår i ett samarbete med kom­munen angående våldet och gängkrimi­naliteten i Strängnäs och förra året fick Daniel och ungdomsledaren, Monika Buller, Kristdemokraternas vitsippspris för arbetet med målgruppen. Socialtjäns­ten brukar också hänvisa sina klienter till kåren för den goda gemenskapens skull. Nu har man snart vuxit ur lokalerna.

— Det ramlar in människor utan att vi har gjort någon evangelisationssatsning men jag tror att den Helige Ande verkar, säger Daniel glatt.

— Jag tror vi har ett gott rykte som beror på mina fantastiska medarbetare. De är så ljuvliga och de pumpar ut Guds kärlek till människor, utbrister han och slår sig på knäna som för att markera su­perlativen.

”Kåren har hjälpt mig att överleva”

Ute i kaféet pysslar Ann Sahlström bakom fikadisken. Det svarta håret ramar in hennes ansikte, en sten glimmar till på ena näsvingen. Ann tog till flaskan när hennes son begick självmord och även hon har försökt ta sitt liv. Men när hon kom till kåren växte en gudstro fram och nu har hon varit nykter i fem år.

— Att jag har hittat hit och har blivit frälst har verkligen hjälpt mig och fått mig att överleva mina mörka stunder. Fast det är pandemi så har vi varandra här och det betyder mycket, säger hon. 

Här kan du läsa om Ann Sahlströms väg till Gud

”Jag är så tacksam för det här stället”

Det är tid för lunch så församlingstea­met och ett par till bänkar sig vid lång­bordet. När maten slunkit ner placerar Matthias Rundkvist sin laptop framför sig och ställer sig upp. Både hår och skägg är brunrött och halvlångt. Han kör igång en musikslinga och stämmer upp till visliknande sång: ”Åh, Herre Krist, åh Herre Jesus…”, sjunger han med vibreran­de röst och sträcker ut armarna.

— De flesta av mina sånger handlar om den nåd och den gåva som Jesus ger, de­klarerar Matthias.

Han såg sig själv som ateist men i de­cember 2019 följde han med en vän hit. Matthias brottas med OCD/tvångssyn­drom och ångest men när han satte sig ner i kårlokalen hände någonting.

— Det kom en sådan frid och ett sådant lugn över mig som jag aldrig hade känt förut. Så när jag gick ut ur kyrkan sa jag till min kompis att nu är jag kristen, det fanns inget annat alternativ, säger han.

— Det här har blivit mitt hem. Jag är så tacksam för det här stället och för Jesus, fortsätter han.

Matthias är numera ofta på kåren och hjälper till med lite av varje.