För Veronica är hemma är överallt

Pionjär och sjuksköterska

Veronica var 19 år när familjen åter lan­dade i Sverige. Valet av yrkesutbildning låg framför henne. Hon ville ju bli sjuksköter­ska men där fanns också en tidig missio­närsdröm som låg och bubblade. När tre års sjuksköterskestudier i Malmö klarats av kom ett brev från Mona Stockman på Frälsningsarméns högkvarter: “Vill du vara med i ett pionjärteam i Vårby Gård?”

— Jag ville. Men pappa sade: Nu ska du väl söka jobb, Veronica? Så jag lade brevet på en hatthylla och försökte glömma det, minns hon.

När hon blev uppringd och påmind tänkte hon till på nytt. Sjukhusjobbet fick vänta. Veronica var 22 år, flyttade till Stockholm och dök in i ett pionjär- och församlingsplanteringsarbete där team placerades ut i olika samfund. En viktig tid med mycket lovsång och övning i att lyssna in Guds röst.

-Det var dessutom mitt under Toron­tovälsignelsen, ett speciellt karismatiskt skede. Många berördes på djupet men det var inte helt lätt för alla att navigera i det andliga landskapet. Vi blev lite ”höga” på det men hade bra jordnära guidning av Mona, påpekar hon.

Ett år senare kom Veronica till Visby, där hon fick en 80-procentig tjänst som sjuksköterska. Resten av tiden bodde hon på kåren och arbetade som volontär. Till­sammans med Kjell och Anki Karlsten fick hon uppleva mycket fint på Krukma­karens Hus.

— De är karismatiska människor som prioriterar att lyssna in Guds röst och har modet att säga som det är. Ingen har till­rättavisat mig så väl som Kjell, han blev som en coach. När man känner sig älskad och trygg fungerar det, säger Veronica.

Utlandstjänst i Sydafrika och Portugal

Några år förflöt. Veronica ville ut i värl­den och hamnade så småningom i Sydaf­rika på ett av Frälsningsarméns sjukhus. Men krångel med bland annat visum och arbetstillstånd gjorde vistelsen kortare än planerat. Efter ett halvår återvände hon till Borås, där familjen bodde och jobb på sjukhuset ordnades.

Så en dag för pusselbitarna på plats. Ve­ronica tog tag i nästa del av sin kallelse, att bli frälsningsofficer.

— Margaretha Andersson på Officers­skolan svarade när jag ringde och utbrast: “Det var på tiden!” säger Veronica och ler åt minnet, och åt de studieår som följde.

Som färdig officer blev det några års kårarbete på Söderkåren och i Nyköping innan resan åter gick till Portugal. En vux­en Veronica som kunde språket sedan ti­digare kom till kåren i Porto, som hade ett omfattande socialt arbete.

— Vi hade hemtjänst och dagcenter för äldre. I ett sex kvadratmeter stort kök la­gades 100 måltider varje dag! Det var runt 20 anställda, jag hade det andliga ansvaret tillsammans med en socionom.

Förutom arbete med äldre och utsatta erbjöds barngrupper och söndagsskola. Veronica startade söndagen tidigt med att hämta upp barnen till kyrkan, där hon även predikade. Det var väldigt mycket jobb men hon trivdes.

Officersskolan, Halmstad och numera ”Tacokyrkan” i Jönköping

Tillbaka i Sverige blev Veronica kandi­datsekreterare och biträdande rektor på Officersskolan. Hon talade med kadetter­na om deras kallelse, arbetade med dis­tansbibelskolan och undervisade i homile­tik (läran om predikan), bibelkunskap och personlig andlig utveckling. Återigen, en väldigt lärorik tid, menar Veronica.

— Sedan fick jag en order till Halmstads kår. En väldigt varm, färgglad men också gan­ska utmanande gemenskap, där många hade varit med om mycket i livet och stämningen präglades av rakhet och öp­penhet, säger hon.

Veronicas senaste flyttlass gick till Jön­köping, där hon alltså sitter idag, i soffan på kåren och blickar ut mot Klostergatan med en vägg av graffitimålningar bakom sig. Här arbetar hon just nu 50 procent på kirurgen på Ryhov efter att under pande­min ställt sig till förfogande för att göra en insats på Covid-IVA. Resten av tiden är hon kårledare. Jönköping är en fin, traditionell kår, där många varit frälsta länge och kän­ner Gud väl. En utmärkt och varm gemen­skap att bjuda in människor till. Arbetet riktats mycket mot barn och familjer.

— Vi strävar efter att arbeta integrerat. Tillsammans med kårens sociala arbete ordnar vi familjeresor, utflykter, läger och familjemiddagar. Några av barnen kall­ar Frälsningsarmén för Tacokyrkan. Till första träffen kom hela 50 personer och vi sade: “Det här är våra barn”. Målet är att bygga broar mellan verksamheterna, inte dela upp oss. Men det är en utmaning att få familjer att komma på söndagsguds­tjänster, menar hon.

Kåren i Jönköping som kallar sig Södra Vätterbygdens kår har välkomnat en hel del nya civilmedlemmar den senaste tiden och drömmen är att enligt visionen “Välkom­men hem – Livet med Jesus” vara en plats där man känner sig sedd och delaktig och förstås får möta Jesus.

— Alla som kommer är inte troende, men de är med oss. Och vi är alltid tydliga med evangeliet.

Hela livet har Veronica haft en passion för att be med och för andra, och hon hör Gud som tydligast när hon står i tjänst.

— Jag älskar att förbereda förkunnelsen och predika. Det är fantastiskt att få sam­arbeta med Gud på det sättet, känna att han är närvarande och att vi gör det till­sammans i interaktion med människorna i rummet, säger hon med eftertryck.

”Om Gud vill så vill jag”

Som ensamstående och femtio år fyllda har Veronica börjat fundera på framtiden.

— Jag kan känna mig lite rotlös nu när jag blir äldre. Ska jag flytta mer eller stan­na här upp och bygga mina nätverk? Jag vill ju inte bli gammal och ensam.

Likt Pumba i filmen Lejonkungen har hon alltid känt att “Hemma är där man sist satte sig”. Oavsett om det varit hos familjen, i församlingen och med Gud i enskildhet.

— Men jag är inte färdig med de tan­karna än, säger hon och tittar på mobilen. Nya uppgifter väntar, tonerna från horn­musikkåren sipprar in och i kaféet har man diskat undan det sista och tackat be­sökarna för idag.

Och hur var det nu med det profetiska tilltalet från 13-årsåldern? Gå på okänd mark har hon definitivt gjort, och de sjuka – har hon lagt händerna på dem och sett dem bli hela?

— Ja, på flera sätt, Gud fick alldeles rätt, sä­ger hon berörd. Att tvätta någons fötter på in­tensiven eller samtala med en patient är också att tjäna Gud. Jag får både vårda och predika.

Hon bär fortfarande drömmar, som den om att studera vidare till specialistsjuk­sköterska.

— I mig själv måste jag inte vidare, men om Gud vill så vill jag. Jag är alltid beredd att bryta upp, säger Veronica och reser sig.

Text: Carina Tyskbo
Foto: Carina Tyskbo och privat

Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 5-2022