Det blir inte alltid som man planerar
Trots att hon är barn till frälsningsofficerare och även om hon gifte sig med en frälsningsofficer så drömde Caroline Storck aldrig om att själv bli officer. Men vid en kongress i Danmark kände hon Guds tilltal genom en sång, kanske var det meningen att hon skulle bli frälsningsofficer ändå?
För Caroline Storck har Frälsningsarmén alltid varit något självklart och en naturlig del av livet. Foto: Jonas Nimmersjö
Att stanna kvar i Frälsningsarmén var alltid självklart och att Caroline Storcks framtida livskamrat också skulle vara soldat i Frälsningsarmén var ett krav. När hon sedan träffade Joakim som var officer var hon glad att det i Sverige inte är ett krav att officerare måste vara gifta med officerare.
— Jag såg det som en fribiljett, säger Caroline, så ingen kommer att säga till mig att jag måste bli officer.
Men det är inte alltid som det blir som man själv planerar. När denna intervju gjordes hade Caroline bara några månader kvar av sina studier på Frälsningsarméns Officersskola och hade sin fältpraktik på kåren (församlingen) Vasakåren i Stockholm. När denna tidning skickas till tryckeriet så arbetar hon enligt planerna som kårledare i Sundbyberg. Hennes man Joakim Storck arbetar då som kaplan på Frälsningsarméns behandlingshem Kurön, Stockholm.
Uppvuxen i Kenya med sju syskon
— Jag kommer från en kristen familj, min pappa och mamma blev officerare i Frälsningsarmén när de var unga. De gick på Salvation Army Officers Training College i Nairobi i två år och fick sina order till Uganda territoriet, berättar Caroline. Detta var under Idi Amins regim i Uganda, så det var inte lätt för dem. Men de litade på Gud, att han skulle bevara och beskydda dem. Och det gjorde han.
I Uganda föddes hennes fyra äldre syskon, Evangeline, Evans, Elizabeth och Doris. Caroline som är nummer fem av åtta föddes strax efter att föräldrarna fått nya order (nytt uppdrag) till Kakamega i västra Kenya. Efter Caroline fick familjen tre syskon till; Emanuel, Collins och Jaqueline.
— Vi är alltså åtta syskon och vi växte upp tillsammans, säger Caroline. Att gå till Frälsningsarmén var alltid naturligt för oss och varje söndag uppmuntrades vi av våra föräldrar att gå till söndagsskolan.
Majsåkern gjorde alla syskonens studier möjlig
Att försörja en familj med åtta barn som officer i Frälsningsarmén i Kenya, eller Afrika, är inte lätt. Men Caroline menar att de trots allt aldrig saknade något hemma. Och alla åtta syskonen har fullgjort sina studier upp till collegenivå, vilket motsvarar två års studier på högskolenivå. Att de klarade det i ett land där utbildningen kostar pengar, allt från kursavgifter, skolmat, skoluniform och litteratur beror till stor del på att Carolines föräldrar alltid sett utbildning som något viktigt. De prioriterade barnens studier.
— De gjorde allt för att barnen skulle gå i skolan, menar Caroline. Även när det var tufft för dem. Gud försåg dem med medel att klara det, så vi gick alla i skolan och har varit så välsignade. Och jag tror att det var möjligt för de hade en liten åker där de planterade majs, som de kunde sälja till The Board of Agriculture, jordbruksmyndigheten. Då fick de pengar och det vi behövde i vårt dagliga liv.
Flyttade runt i Afrika
Under hennes uppväxt flyttade Carolines familj runt på olika platser i Kakamega-regionen, där hennes föräldrar arbetade i olika kårer. Hon lyckas räkna till fem eller sex olika platser innan hon själv flyttade hemifrån. Carolines pappa blev så småningom befordrad till överstelöjtnant och arbetade som programchef på Frälsningsarméns högkvarter i Nairobi. Här var han kvar till sin pension, berättar Caroline.
— Tyvärr behövde han gå i pension tidigare. Min mamma blev sjuk, hon fick en tumör i hjärnan och pappa behövde vara hemma för att ta hand om henne. Några år senare dog mamma. Hon befordrades till härligheten i juni 2009.
Från Nairobi till Sverige
Carolines pappa har idag en liten gård i Lugari där han nu bor. Han har varit på flera besök i Sverige. Men inte bara för Carolines och hennes barns skull. Carolines storasyster Evangeline bor också i Sverige sedan mer än 20 år och lillasyster Jacqueline bor i Goteborg.
Innan Caroline själv flyttade till Sverige bodde hon och arbetade i Nairobi, där hon även hade läst datavetenskap i två år på college. Efter studierna arbetade hon som kontorsadministratör på ett brittiskt företag i nio år. Under hela tiden var hon aktiv soldat i Nairobi Central Corps, Frälsningsarméns centrala kår i Nairobi. Hon sjöng i körer och spelade i hornmusikkåren.
Caroline och Joakim började umgås som vänner
Men så en dag bjöd hennes syster Evangeline hem henne till sig i Sverige. Före festen hemma hos sin syster var Caroline orolig, hon trodde inte att hon skulle kunna prata med systerns svenska vänner. Men när hon upptäckte att Joakim, en av vännerna på festen, kunde engelska blev hon glad.
Joakim Storck var då officer i Frälsningsarmén och arbetade i Litauen. De blev goda vänner och Caroline tog mod till sig att bjuda honom till Kenya. Han hade aldrig varit i Afrika förut, så han tackade ja, men var noga med att påpeka att de bara var vänner.
— No worries!, sa jag och visade honom Kenya som en vän. Efter det bjöd han mig till Sverige igen.
De hade mycket gemensamt, tyckte Caroline och ger exempel på att om en av dem nynnande på en sång, så kunde den andre ta över och nynna vidare och Joakim spelade också i en hornmusikkår.
— Och vi kände verkligen en koppling mellan varandra och jag tror att Gud har lett oss till varandra.
Giftermål och kallelse till officer
Den 6 juni 2013 gifte sig Caroline och Joakim i Nässjö. Efter bröllopet flyttade de till Limhamn i Malmö och Joakim var kårledare där i två år innan kåren i Limhamn slogs ihop med kåren i Malmö. Det var ungefär samtidigt som den stora flyktingströmmen kom över bron från Danmark. Så Joakim fick då arbeta mycket med integrationsarbete tillsammans med kårledarna Bertil och Åse Divert.
Hösten 2017 flyttade familjen till Uppsala. Joakim skulle vara kårledare där och Caroline började sina studier på Frälsningsarméns Officersskola. Något hon aldrig trodde skulle hända. Men hon berättar att det var många runt henne som tyckte att hon skulle passa som officer och som såg hur hon fungerade som ledare i olika sammanhang. Hon hade sedan hon kommit till Sverige dels varit ledare på olika kollon men också ansvarat för en öppen förskola på kåren i Malmö.
— Vid ett tillfälle var det kongress i Köpenhamn och på den var det ordination av kadetterna för Danmarks territorium, berättar Caroline. Där var ett brassband från Regent Hall i London som spelade olika sånger, men en sång grep tag i mitt hjärta. Den sången talade till mig, kanske är det så, kanske vill Gud att jag ska bli officer i Frälsningsarmén. Då bestämde jag mig för att bli officer.
Svårighet med svenska språket
Efter att först berättat det för Joakim och sedan pratat med Bertil Divert, en av alla som tidigare uppmuntrat henne i att hon skulle passa som officer, så sökte hon till Frälsningsarméns Officersskola. Det hon var mest rädd för var språket. Och det hon under sina studier haft svårast med var språket. På SFI och på den kursen i svenska hon läste på Folkuniversitetet lärde hon sig inga teologiska eller kyrkliga termer. Efter första utbildningsveckan med föreläsningar på svenska var det nära att hon gav upp och hade det inte varit för det stöd och den uppmuntran som hennes syster i Sverige gav henne hade det kanske inte gått.
— Hon hjälpte mig, och sa att det kommer ordna sig. Ta det lugnt, fokusera, även om det inte känns bra i början. Jag har varit i samma situation men jag har kommit igenom.
Caroline satt tyst på föreläsningarna för att lyssna koncentrerat och sedan satt hon själv på rummet på kvällen och gick igenom och översatte allt hon inte förstod. Självstudierna var inte lika svåra, menar hon, då kunde hon ta den tid hon behövde och slå upp ord i lugn och ro.
— Officersskolan har varit det mest utmanande för mig, säger hon. Men med tiden har jag nu lärt mig de ord som jag hört om och om igen.
”Jag litar på Gud”
För Caroline Storck har Frälsningsarmén alltid varit något självklart och en naturlig del av livet. Och att Gud finns och kan hjälpa har hon inte tvivlat på. Men det finns ett tillfälle under hennes år på High School (gymnasiet) då hon gick fram under en gudstjänst och böjde knä och själv fattade beslutet att hon ville följa Jesus. Caroline menar att den Gud som tog hand om hennes föräldrar när de jobbade i Uganda under Idi Amins styre, är samma Gud som kan rädda dig också om du litar på honom.
— Jag har alltid haft min trygghet och min tro på Gud och jag litar på att han vet vad som är bäst för oss, vad som är bäst för mig.
Text och foto: Jonas Nimmersjö
Artikeln publicerades i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 4 - 2019
