Britt-Marie valde Jesus och Gordon
Tvivel över tillvaron drog in Britt-Marie Rossiter i ett mörker, men med Jesu hjälp och psykologens stöd kom ljuset tillbaka. Över en kopp kaffe berättar hon om mötet med kärleken i Skottland, åren i England, nystarten av Frälsningsarméns barnhem och utmaningarna i att vara fosterförälder.
"Jag älskar att lyssna till människor och peka på saker som leder till att de gör goda val. Att hjälpa någon ger mig väldigt mycket", säger Britt-Marie och menar att ”problem är till för att lösas”.
Snön ligger kring det gulmålade radhuset i Åkersberga. Här, i nordöstra Stockholm, är decemberluften stram av kyla men inne i vardagsrummet hos Britt-Marie och Gordon Rossiter sprider sig värmen från öppna spisen. Väggarna är prydda av Gordons oljemålningar i milda pasteller och motiv på lekande barn, frälsningssoldater, båtar och fritidshuset i Karlsborg.
– Vi delar konstintresset: han är konstnär och jag konstkritiker. Jag kan vara hård i min bedömning, men jag gillar de alster som sitter uppe, säger Britt-Marie leende med ett stråk av småländska.
Hon ger ett lågmält och samlat intryck där hon sitter i den gulgröna plyschsoffan. På bordet framför henne lyser omslaget till boken om Vårsol, som handlar om Frälsningsarméns sociala arbete i Jönköping. Den gavs ut vid 100-årsjubileet för fem år sedan med Britt-Marie som medförfattare. Hon återstartade Vårsols barnhemsverksamhet 1991, men mer om det senare.
Förälskelse och bröllop
Hon och Gordon, som är skotte, träffades på ett bibelläger i Hamilton i närheten av Glasgow i de sena tonåren.
– Jag såg hans stora, röda, lockiga hår på långt håll. Jag gillade att lyssna på honom och jag kom hem och var förälskad, minns Britt-Marie.
– Och jag såg en vacker blondin som motsvarade bilden av drömkvinnan. Dessutom var hon väldigt trevlig, säger Gordon med brittisk brytning.
Det blev en tät brevväxling mellan de två och så småningom sa de ”ja” till varandra på Frälsningsarméns kår Templet i Haga, Göteborg. Britt-Marie hade påbörjat en universitetsutbildning till arkeolog där men bytte spår för att bli socionom.
– Du hade inte passat som arkeolog, inflikar Gordon. Du är ju intresserad av levande människor.
– Ja, jag älskar att lyssna till människor och peka på saker som leder till att de gör goda val. Att hjälpa någon ger mig väldigt mycket, säger Britt-Marie och menar att ”problem är till för att lösas”.
Började tvivla på sig själv och tron
Tidigare hade de bott i Bristol under något år men efter Britt-Maries examen bosatte sig de två i Barton i Somerset. Men fru Rossiter saknade hemlandet och sin familj från den trygga uppväxten i småländska ”bibelbältet”. Hennes föräldrar och de tre barnen tillhörde då Frälsningsarmén i Jönköping och var under en period även engagerade i Allianskyrkan i Bankeryd. Vid 18 års ålder invigdes Britt-Marie till frälsningssoldat.
– Jag slukade bibelberättelserna så snart jag blivit läskunnig och såg upp till Jesus för att han stod upp för de svaga, säger hon.
Men tonåren var en jobbig tid för henne. Hon var en ambitiös skolflicka med höga betyg men kände sig väldigt osäker tillsammans med sina jämnåriga.
– Jesus var verklig för mig som barn men jag hade inte haft något personligt möte med honom. Det fanns ett stort förakt mot kyrkan och den kristna tron i samhället och jag var inte stark nog att stå emot. Jag började tvivla på både mig själv och tron och jag ifrågasatte alla sanningar, förklarar hon.
Sökte hjälp för depression
Även efter att hon träffat Gordon fortsatte hon brottas med livets stora frågor, likaså med parets äktenskap. Hon höll upp en fasad och skötte sitt jobb men gled in i en depression. Till slut mådde hon så dåligt att hon sökte hjälp.
– Hos psykologen satt jag bara och grät och jag tvivlade på att det var värt att fortsätta leva. Men han sa enkla och kloka saker som fick mig att förändra inställningen till saker och ting. Jag bejakade förträngda känslor och började leva igen, säger hon.
”Jag sa ”ja” till Frälsningsarmén, det kristna livet och livet över huvud taget”
Gordon, som tålmodigt stått vid hennes sida, sökte sig till Frälsningsarméns kår i Weston-super-Mare. Efter viss tvekan följde Britt-Marie med till ett kvällsmöte.
– Under predikan upplevde jag starkt ett gudomligt tilltal. Kapten Cozens ord var riktade direkt till mig, utbrister Britt-Marie som också kände sig varmt välkomnad i kårgemenskapen.
– Jag upplevde verkligen att jag hade kommit hem. Jag gjorde också ett aktivt val: jag valde Jesus och jag valde Gordon. Jag sa ”ja” till Frälsningsarmén, det kristna livet och livet över huvud taget. Jag var gravid då också och ville verkligen att vårt barn skulle få växa upp i en församlingsgemenskap, fortsätter hon.
Gordon torkar en tår ur ögonvrån.
– Ja, jag är överkänslig, ler han och tillägger:
– Det kändes tryggt när hon hade sagt ”ja”, att vi gick åt samma håll.
Flytten till Sverige
När dottern Helfrid kom till världen 1979 arbetade Britt-Marie som barnpsykiatrisk kurator i Weston-super-Mare. Det kom att bli sju år i England den här gången.
– Det är väldigt vackert där, och vi hade fina vänner, Gordons föräldrar och fyra syskon med familjer. Jag kände mig hemma och hade drömjobbet men efter några år ville jag att något nytt skulle hända, säger Britt-Marie som trots sin lugna framtoning ser sig själv som en äventyrlig själ.
Familjen hamnade i Jönköping och Britt-Marie fick arbete som skolkurator på en gymnasieskola där hon stannade i nio år. År 1991 sökte hon trots allt en tjänst på Vårsol som startades som ett barnhem i Frälsningsarméns regi år 1919. Nu fanns istället en förskola där.
– När jag hörde att Jönköpings kommuns Socialtjänst ville att Frälsningsarmén öppnade barnhemsplatser igen på Vårsol, visste jag att ”detta ska jag göra!”, understryker Britt-Marie.
En pojke från barnhemmet flyttade in i hemmet
Hon blev administrativ chef för förskolan och ansvarig för placeringar, behandling och verksamhet på barnhemmet och blev kvar på Vårsol i hela 18 år. En treårig pojke, vars mor Britt-Marie känt sedan barndomen, blev placerad på barnhemmet och efter att ha funderat igenom det hela tog Britt-Marie och Gordon emot honom i det egna hemmet. Paret hade velat ha fler barn och försökt ersätta syskon till dottern med diverse husdjur. Som tonåring fick nu Helfrid en lillebror i Pontus. Första tiden var fylld av kamp då han ifrågasatte och testade sina nya föräldrar.
– Men vi höll ut och han är helt underbar. Han är otroligt social och vi delar flera intressen. Det är en sådan glädje och stolthet att det har gått så bra för honom. Statistiken säger tyvärr att det inte alltid gör det för familjehemsplacerade barn, säger Britt-Marie och fortsätter:
– Han stormtrivdes i skolan, och efter ett tag kände vi att han inte bara älskade Helfrid, mormor och vår hund Bagheera, utan hade landat och trivdes med oss också.
”Min fosterfamilj blev också som min riktiga familj”
– Ja, han är som min egen son, och han har älskat att följa med till Frälsningsarmén, musikkåren och scouterna, säger Gordon.
Pontus är idag historiker och dessutom huvudförfattare till boken om Vårsol. Han skriver: ”Senare i livet har jag många gånger funderat på vad som kunde hänt om jag inte hamnade på Vårsol. Hade jag hamnat i missbruk eller kriminalitet? Det är svårt att veta, men jag vet att uppväxten i min kristna fosterfamilj bidrog till en stabil och trygg uppväxt. Utan den hade jag inte varit där jag är idag. Min fosterfamilj blev också som min riktiga familj.”
Startade upp ungdomsboende och familjecenter
1998 initierade Britt-Marie öppnandet av Vårsols Ungdomsboende och år 2001 Vårsols familjecenter. Sex år senare startades under Vårsols flagg ett ungdomsboende för ensamkommande flyktingbarn. Idag finns förskola, stödboende för unga och samtalscenter för barn och familjer.
– Jag är stolt över utvecklingen och glad att Vårsols verksamhet har fortsatt och förändrats efter samhällets behov. Det krävs flexibilitet för detta, menar Britt-Marie som lämnade sin tjänst där år 2010.
Andra verksamheter inom Frälsningsarmén som hon ansvarat för är utrednings-, och behandlingshemmet FAM-huset i Borås samt den tidigare internatskolan och behandlingshemmet Sundsgården på Ekerö i Stockholm. Som ungdomsfanjunkare på kåren i Jönköping var hon även ansvarig för ungdomsarbetet en period.
– Det är ett privilegium att ha med Gud i arbetet, att ha en gemensam grund och bönestunder med medarbetarna. Jag har verkligen känt Guds ledning i en del tuffa ärenden, kommenterar Britt-Marie.
Livet i Åkersberga
När paret skulle flytta från Jönköping till Åkersberga för två år sedan drabbades Britt-Marie av en lättare stroke som orsakade tillfällig ansiktsförlamning. Nu medicinerar hon för högt blodtryck. Under våren 2023 drabbades Gordon av en plötslig förlamning från midjan och nedåt. Orsaken visade sig vara kot-kompressioner, som ett resultat av Multipelt Myelom, en benmärgscancer. Efter en lyckad ryggoperation kan han numera ta sig fram med hjälp av rullator.
– Det är klart att man har varit rädd och man inser sin dödlighet när sådant händer, men jag är väldigt tacksam över hjälpen Gordon får, påpekar Britt-Marie.
– Livet har förändrats, men vi har goda samtal och mycket gemensamt, så vi har det väldigt bra ändå, säger Britt-Marie och möter makens blick.
Framöver vill hon resa, bland annat längs Norges fjordar men även till släkten i England.
– Fast det kan ju bli problem om jag inte kan kliva på en buss, kommenterar Gordon.
– Ja, men problem är till för att lösas!, kontrar Britt-Marie.
Text: Teresia Jansson
Foto: Teresia Jansson och privat
Artikeln har publicerats i tidningen Stridsropet nr 2-2024
Fakta om Britt-Marie Rossiter
Ålder: 72 år.
Bor: I radhus i Åkersberga/Stockholm.
Familj: Maken Gordon, dotter och son och tre barnbarn.
Egenskaper: Äventyrlig, stabil, jordnära, social, omtänksam, god lyssnare.
Sysselsättning: Pensionerad socionom. Volontär på kåren Templet i Stockholm (fondsök) och fritidspolitiker i Miljöpartiet.
Tidigare tjänster inom Frälsningsarmén: Chefspositioner på Sundsgården internatskola i Stockholm, FAM-huset i Borås samt Vårsol i Jönköping.
Intressen: Sticka, läsa, konst, historia, vistas på lantstället i Karlsborg vid Vättern.
Favoritbibelord: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” (Psalm 139:5, SFB 15)
Motto: ”Det är du ensam som ska göra det, men ensam kan du inte göra det.” ”Problem är till för att lösas.”
Skrattar åt: ”Fawlty Towers” (Pang i bygget) med John Cleese.
Övrigt: Medförfattare till boken ”Vårsol” av sonen Pontus Folkesson.