Att vara kårledare är en livsstil
En onsdag på Frälsningsarmén i Gävle innehåller allt från lovsång, tacos och kurs i kristen tro, till barnpredikan och administration. Stridsropet åkte till Gästrikland och hängde med kårledaren Helen Bergh under en dag. Med Jesus i centrum vill hon nå Gävleborna och skapa rum för att få be, växa i sin tro och göra gott mot varandra i kärlek.
Helen och Andreas Bergh har ett omväxlande liv som frälsningsofficerare och kårledare för Frälsningsarmén i Gävle. Foto: Jonas Nimmersjö
Hitta på sidan
8.42 – färd hemifrån till kåren
Det är 17 grader kallt och knarrar under skorna. Solen tittar precis upp ovanför grantopparna vid en naturskönt belägen campingplats några mil utanför Gävle. Höga snövallar ligger prydligt plogade kring den husvagn där Helen Bergh, kårledare vid Frälsningsarmén i Gävle, just kliver ut. Här börjar hennes och maken Andreas onsdagar, eftersom den lediga tisdagen tillbringas i husvagnens och naturens lugn. Annars bor de en trappa upp ovanför kåren.
— Vi åker ut hit på måndagskvällarna och sover här ett par nätter, säger Helen. Vi startar hellre lite tidigare på onsdagsmorgonen för att hinna in till personalmötet.
Hon drar igen dragkedjan till vinterförtältet och går mot bilen. En annan vintercampare med hund stannar till och småpratar en stund.
10.00 – Förberedelser
— Hej Mikaela! Har ni överlevt de här dagarna när vi var lediga?
Vi har parkerat bakom kårens fastighet på Waldenströmsgatan i centrala Gävle och klivit in. En halv trappa upp har husmor Mikaela Åkerman börjat förbereda kvällens middag och de aktiviteter som drar igång idag. Medan de växlar några ord letar Helen efter bra allsånger. Hon berättar att fastigheten där kåren nu ligger byggdes 1979, och att kåren tidigare fanns i en gammal 1800-talsbyggnad ett kvarter längre bort. Själv flyttade hon och maken hit för ett och ett halvt år sedan och trivs bra.
— Kan jag gå klädd så här? avbryter hon sig och ser menande på sin blå profilkofta. Eller borde jag ha blus? Jag kilar upp och byter!
När hon kommer ner igen har hon vit blus och spännen i det tjocka mörka håret. Vinterkläderna bylsas på igen och vi traskar mot Bergmästargården, ett dagcenter för äldre tio minuter bort.
10.44 – Allsång på dagcenter för äldre
— Idag har vi Frälsningsarmén på besök. Varmt välkomna!
Ett förväntansfullt gäng äldre har bänkat sig i en ljus, rymlig sal med bord i grupper. Tillsammans med Helen och Andreas sjunger Ingrid, Sune och Per. De är veteraner i kåren och hjälper gärna till där det behövs. Helen ställer sig vid mikrofonen och Andreas tar plats vid pianot. Önskesångerna ropas ut av de gamla. ”O Store Gud”, ”O hur saligt att få vandra” och ”Han har öppnat pärleporten”, betas frejdigt. Helen läser Johannesevangeliet 3:16.
— Tänk att Gud sände sin son för din och min skull. Han älskar oss så mycket och går med oss över berg och i dalar, säger hon och ser på var och en.
— Och vi väljer fritt om vi vill gå med honom eller inte. En bön avslutar andakten.
Efteråt tar Helen och Andreas en kopp kaffe och synkar sina kalendrar med Erika, som ansvarar för dagverksamheten.
— Ska vi säga 7 maj för nästa allsång? frågar Helen, och griper telefonen som börjar surra på bordsskivan.
12.05 – Lunch och samtal
På Pizza House äter Helen en sallad och berättar att Gävle, precis som platser i övriga Sverige, brottas med många utmaningar. Droger, flyktingproblematik, unga som mår dåligt. När man valt bort Gud och den kristna kyrkan som grund i samhället lämnas människor åt sitt eget öde, menar hon. Men man ser också en annan öppenhet för kristen tro i kårer och församlingar.
— Till oss på kåren har helt nya människor kommit inramlande på sistone och det är jätteroligt. Till vår nyårsbön kom till exempel en ny person som stannade hela kvällen under bönen och lovsången, berättar hon.
Helen och Andreas bad mycket när de kom till kåren 2016. De fick en vision av hur de ska arbeta i Gävle.
—Vi vill utrusta människor för ett växande liv i Jesus. Uppåt i tillbedjan. Inåt i helighet och utåt i självutgivande kärlek, säger Helen och tar en klunk Ramlösa.
13.37 – Öppen förskola
Det doftar kaffe och microvärmd barnmat. I dag är det öppen förskola en trappa ner på kåren och Molly, 2,5 år, och Harry, 4 år, leker i ett stort rum med bollar. Lillebror Charlie, 8 månader, matas av sin mamma. Helen går runt och småpratar med föräldrar och barn.
Maja Björn är barn- och ungdomsinstruktör och har jobbat i verksamheten i 14 år. Hon trivs bra här, liksom besökarna tycks göra.
— På måndagarna kan det komma flera barn och föräldrar, säger Helen och Maja nickar instämmande.
Föräldrarna uppskattar Frälsningsarmén, vare sig man har en personlig tro eller ej.
— Vi vill ha en öppen gemenskap där vi ändå är tydliga med vad vi står för, poängterar Maja.
14.10 – Förberedelser inför kvällens kurser om kristen tro
Ikväll börjar kårens Alpha- och Betagrupper, som är kurser om kristen tro. Helen och Andreas sätter sig i ett arbetsrum och bläddrar i kursmaterialet. Husmor Mikaela kommer med kaffe och nybakta sirapskakor. Helen är lite nervös för samlingen och läser högt:
”Ställ öppna frågor. Var inte rädd för tystnaden. Var inte rädd för frågor.”
— Till den första Alpha-träffen kom ingen. Då bad vi istället. Gången därpå kom fem helt nya personer och sedan runt tio. Nu kommer ungefär 20 deltagare från olika håll. Det är fantastiskt roligt, säger Helen.
14.50 – Tekniken måste funka
Helen drar igen den lite tröga mellanväggen mellan möteslokal och fikasal och lägger fram deltagarhäften.
Andreas kollar teknik och bildprogram. Dagens samtal ska utgå ifrån Filipperbrevet och föreläsarens röst dånar ut över möteslokalen.
— Är det lagom högt Helen? säger Andreas och skrattar.
15.15 – Skrivbordsarbetet
— Jag måste kolla om deltagarantalet stämmer.
Helen har kilat upp en trappa till sitt skrivbord inne på kontoret, som är en lägenhet vägg i vägg med familjens bostad. Här finns två arbetsrum, kök och badrum. Hon beklagar sig lite.
— Jag är egentligen organiserad men det syns inte på skrivbordet, säger hon och ler åt pappershögar och pärmar.
Som tidigare lågstadielärare i Vansbro och Skillingaryd och nu löjtnant och officer i Frälsningsarmén, är hon van att ha både ordning och koll på situationer.
15.45 – Viktig bönestund
”Ära, vi vill ge dig ära.”
Helen går omkring i möteslokalen med uppstäckta armar. Andreas sitter vid flygeln med ögonen slutna. Den här stunden är Guds, och de båda sjunger och ber om vartannat. Rösterna är höga och klara. Bönen är en absolut nödvändighet innan en aktivitet som Alpha-gruppen, menar de.
— När man tillber Gud kommer Gud, säger Andreas lite senare. Vardagen kan vara flängig men en stund av bön och lovsång är så viktig.
16.15 – Miniorerna sjunger och pysslar
”Armarna upp i luften, jag vevar på, högt i det blå. Armarna upp i luften. Jag älskar dig så!”
Helen står upp inför en halvcirkel av skuttande barn som viftar med armarna och sjunger. Andreas kompar rivigt på gitarren. Miniorerna Linnea, Joel, David, Wilma och Tea möts en gång i veckan under Majas ledning. Lite senare ska barnen göra Alla-hjärtans-dags-pyssel.
— Tänk, hör ni, att Jesus sade till sina kompisar: ”Sluta köra bort barnen! Jag tycker om dem och vill vara med dem”, säger Helen.
Barnen nickar fascinerade.
— Fanns det krokodiler där då? frågar Joel.
— Jag vet inte, säger Helen och skrattar. Kanske.
17.00 – Paus innan kvällspasset
Helen får en liten paus innan kvällpasset börjar och slår sig ner en stund. Gränsen mellan arbete och fritid är inte helt enkel att dra när man bor i samma hus som jobbet.
— Att vara kårledare är inte ett jobb, det är en livsstil. Men jag tycker att Andreas och jag är ganska bra på att stänga av, bara vara eller se på en film. Dygnet i husvagnen betyder mycket, man kan inte vara duktig eller effektiv där, säger hon.
Att arbeta så nära sin make kräver också en balans. Numer delar kårledarparet upp arbetet mer än i början.
— Vårt ansvar är lika stort, även om vi gör olika saker. Jag driver kvinnofrukostarna till exempel och Andreas har personalansvar.
Hennes personliga favorit är torsdagskvällarnas bön och lovsång. Då får även ledarna påfyllning.
— De kvällarna lyfter oss verkligen, säger Helen.
17.15 – Tacomiddag
Det bubblar av småprat, hälsningar och skratt. Deltagarna i Alpha- och Beta-kurserna börjar anlända. Tacosmiddagen är framställd vid köksluckan och miniorerna har anlänt. Fnissiga barn ska äta samtidigt som de vuxna.
Helen klappar i händerna.
— Varmt välkomna allihopa! Var så goda att ta mat, så delar vi upp oss och sätter igång sedan!
Susanne och Birgitta är två kvinnor i femtioårsåldern som regelbundet kommer till Alpha-kurserna. Birgitta har inget kyrkligt förflutet men har öppnat sig för tron bit för bit. Väninnan Susanne har en bakgrund i Pingstkyrkan.
— Det är så välkomnande och varmt här, jag trivs väldigt bra, säger Birgitta och lägger för sig av majsen, gurkan och gräddfilen.
17.55 – Kvällens kurser i kristen tro startar
Alpha-kursen har samlats i arbetsrummet. Ljuset är släckt och teven har satts på. Helen och fyra deltagare har slagit sig ner i fåtöljerna. Programledaren frågar:
”Är kristendomen tråkig eller ger vi den en tråkig förpackning?”
Samtalet kommer igång.
Helen nickar diskret farväl till oss medan hon lyssnar på en av deltagarna. Ännu återstår någon timme av dagens kårarbete innan hon får kila upp en trappa och göra kväll.
Text: Carina Tyskbo
Foto: Jonas Nimmersjö
Artikeln finns publicerad i tidningen Stridsropet nr 2 - 2019