Andakt - Ingen är osynlig

Har du någon gång känt dig som om du var osynlig? Pratat med någon vid en sammankomst, och upptäckt att den du pratar med ser över axeln på dig för att eventuellt upptäcka någon mer betydelsefull person i rummet. Den du pratar med lyssnar egentligen inte på dig.

Sorgligt nog så kanske vi gör så själva ibland, medvetet eller omedvetet. Vi har ibland människor framför oss, ser på dem men missar totalt vilka dom är. Vi kan vara med dom men ser inte deras behov, vad som är betydelsefullt för dom, vad som finns under ytan. Allt av drömmar, känslor, rädslor eller passioner, eller det bibeln kallar för att ”se in hjärtat”. Jag ser personen, men ser jag verkligen den jag har framför mig?

Georg från Rumänien lyste av tacksamhet

För en tid sedan arbetade jag som ”Trivselkonsulent” på Frälsningsarméns sociala center ”Famnen” i Haga i Göteborg. Det var ett ställe dit man kunde komma in och värma sig under vintern, få en kopp kaffe eller te samt en macka. Vi delade ut mat som samlats in under dagen från olika affärer, och vi förmedlade även en sängplats på något uppsamlingsställe i Göteborg. Det var främst de hemlösa och tiggarna runt om i stan som kom dit.

En man, Georg från Rumänien, som brukade sitta utanför Ica-affären i Haga, i ur och skur med sin mugg, kom alltid till ”Famnen” på kvällen. Han ville då ha en mugg varmt vatten till sina nudlar samt en kopp kaffe som han var noga med att betala för. Den här kvällen bestämde jag mig för att sitta ner och prata med honom. Han hade suttit ute i kylan hela dagen och bara samlat in 20 kr. Trots det, sin vana trogen, var han noga med att betala de fem kronorna för kaffet.

Jag frågade honom under vårt samtal om han visste vem Jesus var. Han tittade på mig, och hela hans ansikte sken upp när han svarade att Jesus känner jag, han uppehåller mig och ger mig bönesvar varje dag. Han fortsatte att berätta om sitt liv, sin familj i Rumänien och den kamp som livet kan innebära och allt det som han stod i.

För att göra en lång historia kort, så gjorde Georg ett oförglömligt intryck på mig. Här satt jag och hade ett arbete och inkomst, min bil ute på gatan, ett varmt hem att åka hem till där min familj var. Och ändå var det Georg som lyste av tacksamhet, när han talade om Jesus. Det gick upp för mig att det här var en stor man i Guds rike som jag samtalade med och jag kände mig liten bredvid honom.

Jesus såg kvinnan vid Sykars brunn

Ingen var osynlig för Jesus Kristus. Han såg var och en, inte bara på ytan, utan djupt in i deras hjärta. Kommer du ihåg berättelsen om ”Kvinnan vid Sykars brunn” Joh.4:7-26? Kvinnan var samarier och Jesus var jude. Bibeln berättar att judar och samarier inte ville ha något med varandra att göra. Men Jesus var alltid fokuserad på hjärtat, aldrig på fördomar.

Trots sociala seder och bruk och vad som ”passade sig att göra” bad han henne om att ge honom vatten. Och hennes svar blev, att hon inte var värdig. Hon var en samarisk kvinna. Jesus kunde ha svarat, jag vet men vi gör ett undantag här, jag är lite trött och törstig. Men i stället säger Jesus lite överraskande, om du hade känt till Guds gåva och vem du pratar med nu skulle du ha bett honom om vatten, och han skulle ha gett dig det levande vattnet. Det verkar som det går upp för henne att Jesus har makt att hjälpa henne, för hon ber honom om hans levande vatten.

När Jesus i samtalet ber henne att hämta sin man, visar han tydligt att han kände till en hel del om henne. Det var som att han kunde se in i hennes hjärta, och det kunde han. Bibeln låter oss förstå att kvinnan kom till tro på honom där och då. Hon gick från klarhet till klarhet, från att först lite överraskande fått se en judisk man sitta vid brunnen, till att upptäcka att han var en profet, för att slutligen tro att han var Messias.

Ett sätt att vara kyrka

Ivrigt, (hon lämnar ju till och med kvar sin kruka) går hon in i Sykar och berättar om honom, och gör ett sådant intryck att hela staden kom på fötter. Hon som varit den osynliggjorda kvinnan med det dåliga ryktet, stod nu i centrum fullständigt orädd och berättar om mötet med Jesus. Märkligt nog hade ju de tolv blivande apostlarna nyligen varit där, men utan att ha berört människor alls.

Allt hade startat med att universums Gud, Jesus Kristus, hade valt att finnas där för henne, till hundra procent den här förmiddagen. Intressant nog så tror jag att Jesus här har visat oss ett sätt att vara kyrka. Det är så lätt att vi fräser fram som på en motorväg med våra fulltecknade almanackor, och missar dom vi har mitt framför oss - listan kan göras lång över vilka dom kan vara.

Var beroende av den helige Ande

Jag tänker också på och undrar, hur viktigt är det för oss att vi tar del av det levande vattnet dagligen, (levande vatten står ju för det eviga livet här, men också för den helige Ande enligt Joh.7:39), hur beroende är vi? Är det så att vi ibland är så färdiga med allt, är proffs på det vi gör så att vi inte är lika beroende av den helige Ande, så som Georg var? För honom var det skillnaden på att överleva eller att gå under, att lyckas eller misslyckas med sin dag.

Jag skulle vilja avsluta med att berätta om något jag läst om Nelson Mandela från Sydafrika. Han satt i fängelse i mer än 20 år och var där hänvisad till en liten fängelsecell där han behandlades som om han inte fanns. 1994 valdes han till Sydafrikas president, just när apartheid upphörde. Som president berättas det om honom att han alltid försäkrade sig om att hälsa på alla sina anställda varje morgon, på samma sätt som man hälsar på ett statsöverhuvud. Han kom ihåg deras namn och frågade uppriktigt om hur dom hade det och mådde. Mandela hade själv varit osynliggjord under så lång tid och ville därför inte att någon skulle vara osynlig i hans närhet.

I Karlstad och Arvika upplevde vi för en tid sedan att Gud talade till oss under bön om de ”kantstötta människorna” i vår närhet. Och vi har nu sett att nöden är stor, inte minst bland de unga med en sorglig statistik gällande psykisk ohälsa och självmord. Vi har förstått att de ”kantstötta” i vår närhet finns i alla samhällsklasser och åldrar.

När vi i Göteborg gick ut på gatan och bad människor ge oss råd för att bli en bättre kyrka, var det tydligaste rådet vi fick från de vi samtalade med, att finnas till och vara närvarande för människor. Att lyssna, att ge tid och ”prata tillbaka” som någon uttryckte det.

Vår bön är därför:

Gud hjälp oss att se så som du ser, höra så som du hör och tänka så som du gör idag, att prioritera vår tid så som du gjorde Jesus. Vi är ju din kår (korpus/kropp) här och nu.

Sverige för Kristus!

Text: Mikael Vigart
Filmat av: Jonas Nimmersjö