"Valet att följa Gud räddade mig"

Att Sara Dahlberg skulle bli kårledare inom Frälsningsarmén var kanske inte så tippat i unga år.

Uppväxten i en ekonomiskt utsatt familj i ett lite tufft brukssamhälle påverkade de val hon gjorde. Tidigt hamnade hon i ”fel” sällskap och kom på glid i tillvaron.

- Majoriteten av de jag umgicks med då lever idag i missbruk, kriminalitet eller destruktiva relationer. När jag var tio år fick min äldre bror alkoholproblem och vi är väldigt lika så jag tänkte att om jag börjar dricka så kommer jag också att hamna där. Därför började jag aldrig och det är jag väldigt glad för idag, säger Sara.

”Den kvällen bestämde jag mig”

Hur som helst så tillhörde föräldrarna en pingstförsamling och de fem barnen följde med dit, något Sara själv tror var hennes räddning. Ett särskilt avgörande tillfälle var när hon vid 14 års ålder åkte på skidläger med kyrkan. En kväll predikade en av ungdomsledarna med utgångspunkt från Efesierbrevet 4 om ”det nya livet i Kristus”. Sara upplevde det då som om Gud satte en strålkastare på hennes liv.

- Jag tänkte att så där lever inte jag och det var som om Gud frågade mig om jag skulle följa honom fullt ut eller leva i världen fullt ut. Jag började beräkna kostnaderna för att vara eller inte vara en kristen och kom fram till att jag inte kunde leva utan Gud, berättar Sara.

- Den kvällen bestämde jag mig och det var då jag blev frälst, fortsätter hon och nämner att hon nu firar 30 år som bekännande kristen.

Sara trodde inte själv att hon skulle kunna ändra sitt språk men efter bara någon vecka började omgivningen lägga märke till att hon hade slutat svära. Hon bytte umgänge och bröt med dem som drog henne i fel riktning. Istället började hon engagera sig i kyrkans ungdomscafé och pratade om sin gudstro med människor på stan när hon och församlingsvänner bjöd på nattfika.

”Gud ville nå min bror”

Sara poängterar hur häftigt det är att Gud på olika sätt söker människor och nämner en underlig händelse en jul. Den tidigare nämnda brodern, som då inte var frälst, hade fått ett paket med tomma, inplastade kassettband, sådana man själv kunde spela in på. Någon dag senare kom han hem till föräldrarna och undrade varför det fanns en predikan på ett av banden. Den byggde på bibelberättelsen om den förlorade sonen som tillslut kom hem.

- Mamma och pappa förstod ingenting och hade fullt sjå med att övertyga honom om att de inte hade spelat in den. Banden var ju inplastade. Men Gud ville nå min bror och använde alla medel, påpekar Sara.

Bönesvaret i Mocambique

Hennes bror tog så småningom emot Jesus i sitt liv. Sara utbildade sig till sjuksköterska och arbetade som det en period inom en kristen organisation. Hon brukar få en hel del frågor om sin tro och under studietiden var det en kamrat som ifrågasatte och utmanade henne genom att säga att om Gud bara gjorde ett under så skulle minsann hon också börja tro på honom. Sara sa då att hon på förhand visste att väninnan ändå skulle bortförklara bönesvaret men frågade ändå vilken typ av under hennes vän ville se. Hon fick till svar att det skulle börja regna någonstans i Afrika där det aldrig brukar göra det. Tjejerna kom överens om detta.

- Dagen efter var det stora nyheter i media om att det hade regnat i ett område i Mocambique där det inte hade regnat på 17 år, utbrister Sara.

Saras tillvaro ändrades dramatiskt

Men precis som hon anat så valde kompisen att hänvisa till slumpen istället. En annan bekant störde sig på att Sara hade inställningen att man kan tacka Gud under alla livets omständigheter. Den kvinnan menade att det var lätt för Sara att säga så eftersom hon inte hade upplevt några svårigheter i sitt eget liv. Just då var allting på topp för Sara; hon hade drömjobbet, god hälsa och en man hon planerade att gifta sig med. Men fem år senare var tillvaron som förbytt. På arbetsplatsen blev hon utsatt för en mardrömslik mobbning och hennes livs kärlek dog under tragiska omständigheter. Det blev för mycket för Sara som drabbades både fysiskt och psykiskt och tillslut blev hon sjukskriven.

Ställde ett ultimatum till Gud

Det gick så långt att hon planerade att ta sitt liv. Men inför en helg ställde hon ett ultimatum till Gud: ”Du har till söndag kväll på dig att visa att mitt liv är värt att leva och jag ska gå på alla gudstjänster jag hittar här så att du har möjlighet att tala till mig.” Trots att det är gott om kyrkor i Örebro där Sara bodde så lyckades hon bara hitta en enda som hade möte den helgen så hon gick dit. Hon gick fram till en person för att få förbön och nämnde att Gud visste vad det handlade om.

- Det var ett märkligt möte och han som bad för mig hoppade runt och sa konstiga saker som inte stämde men plötsligt blev han blixtstilla och sa: ”Du har bestämt dig för att ta ditt liv om inte jag talar till dig. Jag vet vad du går igenom och jag är med dig, jag har en framtid för dig!”, berättar Sara.

- Sen blev han konstig och började hoppa runt igen och efteråt frågade han mig: ”Vad var det som hände?” Men jag sa att jag visste vad det var och att han inte behövde bry sig om det. Sen gick jag hem och då började min läkningsprocess. Så även i det mörka kan Gud tala och ge hopp, menar Sara.

Hon nämner att hon i efterhand har sett i sin dagbok att trots allt hon gick igenom så tackade hon ändå Jesus. Dessutom träffade hon på kvinnan som ifrågasatt henne omkring tio år tidigare och fick därmed möjligheten att intyga för henne att man faktiskt kan ha en tacksam inställning oavsett hur livet ser ut. Sara har även kunnat använda erfarenheterna av den mörka tiden på så vis att hon nått in hos vissa människor på ett sätt som inte skulle ha varit möjligt annars. Hon påpekar att ”Allt har inte en mening men Gud kan ge det en mening.”

Tumörerna var borta

En annan tuff situation var när det visade sig att hon hade tumörer i båda brösten och då det var risk för att de skulle växa och att de var elakartade så ville läkarna operera bort dem så snabbt som möjligt. Människor omkring Sara bad över det hela och hennes mor kände sig helt övertygad om att ett under skulle ske. När dagen för operation infann sig så var den kirurg som tidigare undersökt Sara sjuk så när Sara väl låg på operationsbordet sa den som hoppat in att han ville göra ett ultraljud igen för att se exakt var tumörerna satt.

- Då sa han både förvånat och irriterat: ”Vad gör du här? Det finns ingenting att göra för mig!” Tumörerna var helt borta och det fanns ingenting kvar, berättar Sara som ringde en något förbryllad far och berättade att han kunde komma och hämta henne på en gång.

Hamnade hos Frälsningsarmén

Sara gick inte tillbaka till sin gamla arbetsplats och hon kände sig villrådig angående framtiden. Hon bad Gud att ge henne en inriktning och en kyrka att rota sig i och hitta en uppgift i. En dag kände hon att hon skulle åka på gudstjänst på Frälsningsarméns kår, Templet i Stockholm, där en vän som var frälsningssoldat skulle predika. Efteråt fick Sara och hennes syster skjutsa hem en person till Västerås och blev då inbjudna att komma på gudstjänst på kåren där dagen efter.

- Direkt när jag kom in där så kände jag att det var där jag skulle vara med och att jag skulle bli frälsningssoldat men samtidigt tänkte jag: ”Aldrig i livet!” för det kändes för fint för mig, säger Sara.

Kallelsen till frälsningsofficer

- Det var ett riktigt stort ögonblick och jag hörde Gud viska: ”Om du tycker detta är stort så vänta tills du blir officer, säger Sara.

- Jag hade inte alls tänkt bli frälsningsofficer men jag fick min kallelse då och jag brottades med den under ett par år, fortsätter hon.

År 2013 var hon på en kvinnokonferens i Norge där hon upptäckte att hon var en av få som inte var officer.

Samma kväll under middagen hamnade Sara bredvid en officer från England som hon samtalade mycket med. Nästföljande förmiddag när de sågs igen frågade kvinnan Sara om hon möjligen hade funderat på att bli officer. Men så rättade hon sig själv och sa rakt ut: ”Nej, jag ska säga så här: Du ska bli officer och du ska söka nu!”

- Jag kände verkligen att oj, hur ska det här gå? Fast jag vet ju att den Gud kallar den rustar han. Men jag sa till honom att jag inte kommer att klara det i egen kraft utan att han måste vara med mig i det och det har han verkligen varit också, säger Sara.

Guds närvaro i de små detaljerna

Nu till sommaren har hon arbetat tre år som officer, först som biträdande kårledare för Frälsningsarmén i Jönköping och de sista två åren som kårledare i Lidköping där hon fortfarande är. I juli blir hon kårledare i Kristinehamn. Hon har lite av en pionjäranda inom sig och brinner för att starta upp saker på nya platser och att nå nya människor. Många gånger när hon har suttit i samtal med någon så har hon fått ingivelser att säga vissa saker som visat sig vara sådant som hon omöjligt kunnat veta något om. Ofta har det också varit exakt vad den personen behövt höra just då.

Sara menar att man ofta kan se Guds närvaro i de små detaljerna, som när hon var på väg till en begravning. Det var en riktigt tung dag för henne och eftersom hon inte hade bokat någon sittplats på tåget så slog hon sig spontant ner på ett säte. När biljettkontrollanten kom så fick hon veta att hon trots allt hade en plats bokad. Hon började då se sig om efter den för att snart konstatera att hon råkat sätta sig på just den platsen.

- Då var det som om Gud sa att han var med mig, att han hade ordnat en plats åt mig, menar Sara.

- Det bästa är när hans omsorg glimtar fram i vardagen som om han säger: ”Jag är här!”, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson, Foto: Jonas Nimmersjö