Hopp, stöd och gemenskap för Ukrainas flyktingar i Lettland

När Iryna Lysenko, från krigshärjade Mariupol, kom till Lettland, kände hon en stark längtan att bidra. Kort efter sin ankomst gick hon till Frälsningsarméns center för flyktingar i Riga och erbjöd sina händer till arbete.

– Jag visste knappt vad Frälsningsarmén var, berättar Iryna. Men nu är det som ett andra hem för mig. Genom att hjälpa andra här får jag själv en känsla av mening.

Människor är vilse, vet inte språket, känner ingen

Iryna började som volontär och blev snart en del av verksamheten, som hon beskriver som en räddning för många nyanlända ukrainare, inte minst för de äldre.

– Vi har människor här som är 70–80 år gamla, som har förlorat sitt hem och sitt land. De är vilse, vet inte språket, känner ingen. Men här får de gemenskap, kan tala sitt eget språk och träffa andra i samma situation.

För många barn som kommit hit har centret också blivit en plats där de kan hitta tillbaka till någon form av trygghet.

– Jag minns en pojke som hittade en nalle som påminde honom om den han hade lämnat kvar i Ukraina," säger Iryna med ett varmt leende. När han fick den i famnen kramade han den som om han hade återfunnit en förlorad vän.

”För mig är centret en räddning från ångest och rädsla”

Olena Bugajtjuk, som också sökt stöd på centret, beskriver hur betydelsefullt det varit att hitta ett sammanhang.

– Jag kom hit ensam och kände ingen, berättar hon. Det fanns dagar när jag inte pratade med någon. Men här fick jag en andra familj.

Centret erbjuder en mängd aktiviteter, från språkkurser till konstverkstäder, där både unga och gamla kan delta. Iryna beskriver det som ett sätt att hjälpa människor att återfinna glädje och känna sig delaktiga.

– För mig är centret en räddning från ångest och rädsla, säger Iryna. Det är en pånyttfödelse, en chans att tro att livet inte är över.

”Här får människor hoppet tillbaka”

Både Iryna och Olena framhåller vikten av att ge tillbaka, och centret har blivit en plats där ukrainare kan hjälpa varandra. Tillsammans med andra frivilliga syr de exempelvis handskar till hemlösa i Lettland.

– Vi vill tacka Lettland för den hjälp vi fått, och detta är vårt sätt att visa vår tacksamhet, förklarar Iryna.

Olena avslutar med att uttrycka sin förhoppning om att centret ska finnas kvar och fortsätta vara en trygg plats för alla som behöver det.

– Människor kommer hit när de har förlorat hoppet, och här får de det tillbaka. Det betyder så mycket att få känna sig behövd, att få någon att prata med. Jag hoppas verkligen att detta ställe kan fortsätta hjälpa fler, precis som det hjälpt mig.

Text och foto: Jonas Nimmersjö