"Gud tar oss ur bekvämlighetszonen"

– Vi behöver vingar! Det är så mycket vi vill göra här – vi vill nå så många fler i Lettland! Men tyvärr saknas ofta pengarna.

Officerarna Ilona och Dmitrijs Konovalovi, 36 och 39 år, ser ivriga ut på andra sidan datorskärmen där de sitter prydligt uniformerade i sitt vardagsrum. De är kårledare sedan ett år på kåren Riga 1 i Lettland, som är en del av Frälsningsarmén i Sveriges territorium. Officerare har de varit i drygt elva år.

Närmast kom de från den mindre orten Saldus, där de hann lära känna många och hade bra överblick över invånarna. De erkänner utan omsvep att de saknar staden där också dottern Diana, 10 år, och sonen Alexeis, 6 år, stortrivdes. Halvåret som gått har varit turbulent både privat och yrkesmässigt. Flera officerare har flyttat till nya förordnanden och det har kommit en ny regional ledare i Lettland. Dessutom förlorade Dmitrijs sin pappa i somras.

– Det var väldigt dramatiskt. Mamma och pappa var regionala ledare i Estland tillsammans, och pappa dog under ett läger med Frälsningsarmén. Nu är det svårt för mamma, säger han.

Riga 1 har omkring 50 medlemmar och var tidigare en utpräglad familjekår. Nu finns här mest äldre och småbarn.

– Vi saknar åldrarna i glappet däremellan. Många har långt att åka och kommer bara på söndagarna, inte i veckorna. Efter pandemin tappade vi en del medlemmar, vilket gör det svårare att få tag på frivilliga krafter. Nu ber vi Gud om ledning kring hur vi ska gå vidare. Att skapa relation är viktigast, säger Dmitrijs.

Som kårledare arbetar de i huvudsak med att förbereda och hålla i söndagarnas gudstjänster där alla texter, predikan och sånger alltid finns på både lettiska och ryska. Även kvinnoarbete och soldatskapskurser ingår i tjänsten liksom att ibland hjälpa till med regionala evenemang.

Verksamheter för socialt utsatta, ukrainska flyktingar samt för barn som har det svårt

I samma fastighet som kåren driver Frälsningsarmén även andra verksamheter, till exempel det sociala centret som är öppet varje vardag och serverar soppa till 50 personer dagligen. Arbetet där leds av en annan officer tillsammans med en socialarbetare, och omkring 500 familjer finns i kontaktnätet. I lokalerna finns också ett center för ukrainska flyktingar där ytterligare en anställd leder exempelvis mat- och klädutdelning, hårklippning och psykologsamtal.

– Vi har också ett center för barn från svåra familjeförhållanden. Dit kommer många fattiga lettiska och afghanska barn för att göra läxor, fika och leka medan föräldrarna arbetar, säger Ilona.

Utmaningarna med att leda en kår i centrala Riga är att området i jämförelse med övriga Lettland är ganska välbärgat.

– Rika människor kommer sällan till Frälsningsarmén. I en storstad är det svårare att förändra folks tankebanor, här finns så många fler möjligheter och livsval men också en större stress än på mindre orter där det är lättare att bygga relationer, påpekar Dmitrijs och Ilona hakar i:

– Men de socialt utsatta kommer till oss. Vi vill ju visa människor att det här är en familj för alla, säger hon.

Får ofta vittna genom sin uniform

De återkommer till den ofta tuffa finansieringen. I Lettland är Frälsningsarmén inte så välkänt, vilket gör det svårare att få in givare och företagssponsorer. Människor är vana vid katolska kyrkan och en och annan frikyrka men mot Frälsningsarmén finns en misstänksamhet, nästan som om det vore en sekt, menar paret och skrattar lite. På frågan om vad som är deras viktigaste mission tvekar de inte:

– Latvia for Christ! Vi vill visa på Jesus, att livet kan vara gott med honom och att Frälsningsarmén ger hjälp och tröst. Vi besöker gärna ekumeniska träffar och får många frågor när vi bär vår uniform: ”Vad betyder skölden?”, ”Blod och eld?”, ”Varför har ni flaggor?” För oss är våra yttre attribut ett bra sätt att få vittna, säger Ilona.

Dmitrijs beskriver hur Lettland blir mer och mer västlikt, där teveserier, filmer och tankegångar kommer allt längre ifrån den bibliska grunden. Som föräldrar ser de hur gränserna för vad barn blir exponerade för tänjs.

– Friheten gör att människor i större utsträckning kan göra och säga vad de vill. Men det kan leda till att en dålig livsstil blir det normala, säger han.

Att vara barnfamilj och officerare tycker de fungerar bra överlag. De tjänar Gud tillsammans och stöttar varandra. Barnen delar församlingslivet och går på söndagsskolan.  Visst är det svårt ibland att få ihop vardagspusslet med jobb, förskola, skola, läxor och barnens aktiviteter. Egentiden kan bli lidande och ibland är det svårt att jobba hemifrån när barnen är hemma. Tillvaron med hetsig storstadstrafik utanför dörren är mer begränsande för barnen.

– Men vi är glada över att de lär känna nya vänner nu. Vår dotter har bjudit med en kamrat till ett dagläger med kåren. Det är roligt, säger Ilona.

Då de flesta officerare i Lettland är äldre, finns det sällan andra barn att leka med under exempelvis ledardagar på annan ort.

– Det är förstås lite tråkigt för dem men vi laddar med skärmar, filmer och Youtube. Dessutom får de ett naturligt sätt att umgås med många andra vuxna, säger Ilona.

Skulle vilja träffa svenskarna oftare

När de två ska beskriva sina styrkor säger Dmitrij att datorer och annat tekniskt som kåren behöver ligger honom närmast, medan Ilona är den kreativa idésprutan och organisatören som oftast förbereder predikan.

Pappersarbetet tar ibland mer tid än hon skulle önska. För sin egen utveckling betonar de vikten av att ha goda mentorer och chefer. Någon som talar med dem, ber för dem och är som bröder och systrar i Jesus. Här finns bitar som Frälsningsarmén kunde utveckla. Privat gillar Ilona att läsa, simma, promenera i tystnad och se sig omkring. Dmitrijs pysslar med tekniska saker, spelar gitarr och skapar musik, främst elektronisk. Flera av låtarna har han spelat in.

– Vi är glada över vårt yrkesval och ångrar inte heller flytten hit. Gud öppnar nya dörrar när vi tvingas ut ur vår bekvämlighetszon. Barnen vet att man flyttar en del i vårt yrke, men Lettland är i alla fall inte så stort, säger Dmitrijs.

När det gäller relationen till Sverige skulle paret Konovalovi gärna träffa svenskarna oftare.

– Det behöver inte vara en kurs eller studier. Bara att ses, samtala, be tillsammans, kanske spela volleyboll och lära känna varandra.

– Det vore så roligt och värdefullt!