En tiggares upprättelse

Pappan lämnade Mihaela och barnen som blev bostadslösa

När Mihaela var i Sverige bodde de tre döttrarna hemma hos farmodern. Här var hon själv med sin dåvarande man och en vän och de sov i en gammal bil. På grund av att Mihaela var gravid åkte alle­sammans tillbaka till hemlandet efter tre månader. Inför resan fick de lite kläder och skrivböcker från flera personer i Näs­sjö och Jalle gav Mihaela sitt visitkort.

I december samma år föddes sonen och bara några månader efteråt lämnade mannen familjen. Då stod Mihaela och de fyra barnen utan tak över huvudet.

— Det är tyvärr alltför vanligt att pap­pan lämnar familjen då frustrationen över att inte ha arbete eller mat på bordet blir för stor. I värsta fall gör även mamman det. Många barn far illa av det även om en del har det bra hos släktingar, men de sak­nar ju sina föräldrar, påpekar Elisabeth.

Angelägen om barnens utbildning

Mihaela lyckades hyra ett hus i utkan­ten av Bacau där familjen fortfarande bor. Via facebook tog hon kontakt med Jalle under våren 2015. I början var hon väl­digt reserverad och hade svårt att lita på människor men med tiden öppnade hon sig alltmer. Hon har aldrig gått i skolan men är väldigt angelägen om att hennes barn utbildar sig. Det är det enda sättet, enligt Jalle och Elisabeth, att resa upp ett brutet folk i ett fattigt land. Äldsta dot­tern Beatrice, nu 17 år, sköter skrivandet i kontakten med de svenska vännerna.

I juni 2017 bjöd Mihaela ner de svenska makarna till Rumänien. De bodde hos familjen, i en spartanskt utrustad tvåa med enkelt kök. Vattnet hämtades då i en brunn på gården men dricksvattnet måste köpas. Jalle och Elisabeth tyckte att utedasset var förfärligt. Den enda vär­mekällan i huset var en vedkamin i ett av rummen så på vintern lever och sover alla fem i detta rum.

Mihaela hittade trygghet på Frälsningsarmén i Bacau

Frälsningsarmén startade en kår (för­samling) i Bacau i början av 2017 så Eli­sabeth och Jalle tog kontakt med kårle­daren Nicu Dumitru och frågade om de kunde träffas tillsammans med Mihaela. Det blev ett fint möte och samtal. Nicu bjöd in äldsta dottern till kårens som­marläger men Mihaela sa då blankt nej. Att året efter få veta att alla tre döttrarna varit på läger var oerhört glädjande för Jalle och Elisabeth.

— Mihaela som inte litade på någon, fick förtroende för Nicu och Frälsnings­armén. De har byggt upp en otroligt trygg och glädjefylld relation med hela familjen, säger Elisabeth.

Mihaela har alltid haft en tro och går ofta till en ortodox kyrka och tänder ljus. Där har hon hämtat kraft för att klara den tuffa livssituationen. Frälsningsarmén har dessutom gett henne och familjen ett soci­alt sammanhang och vänner, då de regel­bundet besöker gudstjänster och aktivite­ter. Dessutom hjälper de till i kåren, bland annat med matservering och barnverksam­het. När Frälsningsarmén firade Rumäni­ens 20-årsdag i Bukarest i september 2019 deltog Elisabeth och Jalle. Då var även Mi­haela och barnen med.

— Det var så roligt att se hur de umgicks med andra människor. Mihaela var som en annan person, glad och tillitsfull. Hon pratade och kramades, säger Elisabeth.

— I Sverige satt hon krökt utanför Ica men nu har hon fått resning och självför­troende, understryker Jalle.

Redovisar vad gåvorna går till

Hon överlevde tack vare barnbi­drag och gåvor från vännerna i Sverige som hon har kontakt med varje vecka. Pengarna går främst till hyra, ved och hälsovård. Mihaela är noga med att re­dovisa vad hon har använt pengarna till genom att skicka bilder och videor på ex­empelvis en vedtrave. Hennes exman har inga möjligheter att bidra med något då han sällan har jobb. Ibland får familjen även en matkasse från Frälsningsarmén. En gång bad Mihaela kommunen om ved men hon fick endast tolv vedträn för hela vintern så efter det bemödade hon sig inte om att söka hjälp där igen.

Svenskarna stöttar också kåren i Ba­cau som får bestämma hur pengarna ska användas. Behoven är stora men Mihaela och barnen har fått det mycket bättre på flera plan tack vare stödet från olika håll. Nyligen fick de dusch och varmvatten och en kamin även i det andra rummet. Det finns inget avloppssystem för toalett men förhoppningsvis får de en mulltoa framö­ver. Mihaela söker fortfarande arbete.

Under en gudstjänst i sin lokala kår vittnade hon om sin tro och sin tacksam­het över Guds omsorg genom allt.

— Vi har ju inte resurser att hjälpa hela världen. Men efter att vi fick denna kon­takt så ser vi Mihaelas familj som en del av vår. Det gör även våra anhöriga, säger Jalle.

— Det är en varm familj med välupp­fostrade barn, flikar Elisabeth in.

Makarna hoppas kunna åka tillbaka till Bacau snart, beroende på hur läget ser ut angående den rådande situationen med pandemin.

Text: Teresia Jansson
Foto: Privat

Artikeln har publicerats i Frälsningsarméns tidning Stridsropet nr 3-2020