Kårens historia

Göteborg var under 1880-talet och under några år in på 1900-talet en en stad i våldsam expansion.
Dåliga bostadsförhållanden, stor fattigdom, brännvinsmissbruk och handgripligheter på gator och krogar präglade en stor del av livet i staden och det ”krig” den lilla Frälsningsarmén startat i Göteborg, ett ”krig” som blev hårt – men framgångsrikt!Ur en rapport från 1:a kårens ledare, kapten Emily Pettersson, till ”högkvarteret” i Stockholm saxas följande:”Trots motstånd från alla håll gå vi framåt.

Gud tycker om oss om ingen annan gör det och vi söka icke heller att behaga någon. Och vi hafva blicken fästad på det föresatta målet; och på den lön som förehålles ofvanefter och ämna ej se, varken åt höger eller vänster, eller lyssna till främmande röster och tomma ord som ljuda rundt omkring” (Stridsropet nr. 2 1884).

Stora folkskaror samlades i de lokaler Frälsningsarmén fick hyra, många kom av ren nyfikenhet till ”föreställningarna” för att lyssna till vad som skulle sägas och sjungas, många visste dock att möjligheterna till att ställa till bråk var stora och kom endast av den anledningen. Mötena och sammankomsterna var ofta oroliga, men många av de män som blivit ”soldater” också blev vakter i lokalerna så att mötena skulle kunna hållas under ordning.
Många andra ”troende” från andra kyrkor och församlingar kom också för att hjälpa den lilla Frälsningsarmén.Förhållandet till stadens polismyndighet var ofta tudelat. Ibland ville polisen inte gå in i lokalerna, utan stannade utanför på gatan och tog hand om dem som bråkade och blev utkastade för att i ett annat sammanhang utfärda mötesförbud efter en viss tid på kvällarna på grund av alla de oroligheter som uppstod.

Vid ett tillfälle då kårens befälhavare, kapten J. E Sundqvist inte ansåg sig kunna åtlyda denna förordning blev han efter att två gånger ha brutit mot mötesförbudet dömd till att betala 100 kronor i böter. Kaptenen som inte hade några pengar att betala med fick istället avtjäna böterna i det gamla Cellfängelset.”Kristi skarpskyttar” som frälsningssoldaterna kallades under den första tiden hade fått ett fäste i staden och var fast beslutna att inte ge upp i första taget. 
Inte bara polismyndigheten ställde sig frågande till denna nya ”rörelse” utan även präster, press och mötesbesökare ställde sig avvisande. Under åren som gått har den kyrkliga förståelsen och toleransen ökat och idag är Frälsningsarmén en aktad och respekterad rörelse i stadsbilden med ett stort evangeliskt och socialt engagemang.Trots ”hemlöshet”, oroligheter, motstånd och mötesförbud utvecklades verksamheten i det att nya kårer och verksamheter bildades. 

Kårerna fick nummer varefter de startades och kom i folkmun att kallas just ”ettan”, ”tvåan” ”trean” osv.
Under de första åren öppnas 10 kårer i snabb takt i Göteborg, Mölndal och på Hönö.Frälsningsarmén fick efter några år, i maj 1895, möjlighet att köpa lokal fastigheten på Södra Allégatan 9, en fastighet som tillsammans med angränsande fastigheter fortfarande utgör bas för arbetet.