”Ge ekonomisk hjälp och be för Ukraina!”

— Jag tror tyvärr att detta kan bli långdraget på grund av det ryska ledarskapets desperation och bild av Ukraina. Men jag tror aldrig att ukrainarna kommer ge sig, de håller ut och accepterar inte ett ryskt övertagande av sitt land.

Det säger Marie Willermark, nuvarande kårledare för Frälsningsarmén i Linköping. Hon arbetade från år 2006 till och med år 2010 som divisionschef för Frälsningsarmén i Ukraina. I det territoriet ingår även Moldavien, Georgien, Rumänien och Bulgarien. Efter den orangea revolutionen beslutades att det officiella språket för myndigheterna i Ukraina skulle vara ukrainska.

— Det är ju ett av de postsovjetiska samhällena som har fått hitta sina egna former och jag upplever att Ukrainaborna fått en stark ukrainsk identitet. Man är stolt över sina sånger, sin mat och sin kultur, säger Marie Willermark.

— Jag uppfattade invånarna som varma, troende människor som alltid kämpar, är gästfria och hjälper varandra, fortsätter hon.

Hjälper dem som flyr inom landet

Hon har regelbunden kontakt med frälsningsofficerare och kollegor i Ukraina där Frälsningsarmén har verksamhet på nio platser. Under helgen som gick hörde hon sig för angående den rådande situationen och för att tala om att många ber för det som nu händer.

— Till en början var människorna chockade och rädda då pansarvagnar rullade in i städerna och det sköts missiler. Men frälsningsofficerare och anställda verkar vara oskadda och i säkerhet, säger hon.

— Nu har det hela övergått i handlingskraft och kårerna hjälper efter bästa förmåga dem som flyr inom landet, fortsätter hon.

I Ryssland har Frälsningsarmén 13 kårer och dessa stöttar Ukrainabor som flyr dit. Marie Willermark påpekar att många har släkt i båda länderna och att det inte finns någon fiendskap mellan befolkningarna. Enligt henne utgörs de största behoven hos ukrainare som är kvar i landet av mat och vatten och i förlängningen kanske även mediciner. Men hon uppmanar till att hellre skänka ekonomiska medel än att skicka hjälpsändningar som kräver onödigt mycket personal. Livsmedel och annat finns att tillgå i grannländerna menar hon på.

Högkvarteret för Frälsningsarméns territorium finns i Moldavien och Marie Willermark påpekar att man där har vetskap om vilka vägar man kan ta för att hjälpen ska nå invånarna. Hon uppmanar också människor att be för situationen.

— Jag hoppas att vi med våra böner underlättar att Guds vilja sker i detta. Jag hoppas också att det inom den ryska maktsfären finns några kloka och klarsynta människor som kan finna vägar till fred, säger hon.

Under hennes tid i området var Ryssland en del av Frälsningsarméns östeuropeiska territorium och högkvarteret låg i Moskva. Numera är Frälsningsarméns verksamhet där fristående.

— Putin skruvade åt lagarna så att det nästan blev omöjligt att ha några ickeryssar som tjänstgjorde där. Innan hade vi mer utbyte mellan länderna, säger hon.

Be för dem som hotas av oprovocerat våld

Marie Willermark trodde inte att Rysslands anfall skulle bli så pass omfattande inledningsvis då hon tänkt att man kanske främst skulle fokusera på de redan ockuperade områdena Luhansk/Donetsk. Attacken i sig kom däremot inte som någon överraskning eftersom hon under åren i Ukraina såg det maktfullkomliga styre som fostrades i Sovjetunionen.

— Jag hoppas att striderna är över till påsken som är en viktig helg i ortodoxa länder. Guds handlande genom Jesus är en händelse som ger mod till alla som är berörda av detta krig. Gud visade sig för en stund vara svag under våldets och ondskans makt men i själva verket förberedde han en överraskande seger, baserad på kärlek och förlåtelse, säger hon.

— Nu får vi be för dem som hotas av oprovocerat våld och jag ber också att ryska soldater skall vara modiga att lägga ner sina vapen och lämna detta krig. Enligt rapporter jag hört från när de tillfångatagits så förstår de inte själva varför de skall utkämpa denna strid, avslutar hon.

Text: Teresia Jansson