Akalla Kvinnocenter gör teaterföreställning

– Jag är en okänd person på gatan för dig men jag bär på 100 olika kvinnor. Några sidor av mig är jag stolt över, några vill jag styra över bättre, några vill jag glömma. Jag är allt som du är men också det som du inte är.

– Jag tänker och tänker på vad framtiden kommer innebära för mig och för alla kvinnor inom mig. Och när jag inte orkar tänka på det mer tänker jag på mitt liv innan jag hamnade i Sverige. För jag känner mig inte önskad här, ingenting är skapat för att göra det lätt för mig att bygga mitt liv här. Så jag tänker på det som var och på framtiden. Lever inte här och nu.

Ett år av teaterworkshops

En grupp kvinnor har samlats till teaterworkshop på Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla denna måndagseftermiddag i juni. Det har de gjort varje vecka sedan ett år tillbaka. Sittandes i en ring och på stapplande svenska övar de på några scener inför den kommande teaterföreställningen ”Alla Kvinnor Inom Mig”. Den framförs i slutet av oktober på Strindbergs Intima teater i Stockholm. Innehållet speglar vardagen för dem som kommer till centret, samtliga med migrationserfarenhet. Bitvis läser de i kör. Bakom pianot sitter ”O”, 62 år, som i sällskap med sin mor flydde kriget i Ukraina när det bröt ut. I hemlandet var hon pianolärare och konsertpianist och hon gläds över att få spela på föreställningen i höst.

Handlar om kvinnornas egna liv

Träffarna leds av rumänska skådespelaren Luiza Stanescu som har utbildat sig både i hemlandet och i Sverige. Hon har varit verksam vid bland annat Östgötateatern i Linköping och Norrköping och medverkat i flera svenska tv-serier. Några av dem som deltar i projektet har varit utsatta för människohandel, i vissa fall tvingats till prostitution.

– Allt som sägs i föreställningen är sådant vi på Kvinnocentret fått höra av kvinnorna i samtal och under teaterlektionerna. Men jag har pusslat ihop det till scener och ingen kommer framföra någon text om den egna situationen. Det är ett skydd, säger Luiza.

– På det här sättet ger vi en röst till dem och en möjlighet att få berätta om sina liv innan de kom till Sverige, tiden här och förhoppningar på framtiden, fortsätter hon.

När får jag träffa min familj igen?

43-åriga ”N” tog sig ensam till Sverige för två år sedan. I Iran arbetade hon som kemilärare och här knegar hon i restaurangbranschen och gör volontärarbete parallellt i kyrkan. Teatergruppen ger upphov till mycket skoj och skratt även om hon tycker det är svårt med svenska språket och när hon reflekterar över tillvaron har hon nära till tårarna.

– Jag tänker på min bakgrund och jag vet inte vad som kommer hända i framtiden eller när jag får träffa min familj igen som jag inte sett på två år, säger ”N” och blir blank i ögonen.

– När jag ramlade och skadade armbågen exempelvis saknade jag min mamma extra mycket, fortsätter hon.

”Inom projektet behandlas jag som en människa”

Även ”A”, också 43 år, har vistats i Sverige i två år. Hon bor med sin familj i Stockholm och är volontär i en kyrka. I Colombia dansade hon både i kyrkor och på festivaler och drömmen är att få fortsätta göra det här. I teaterföreställningen har hon ett solodansnummer.

– I projektet blir jag behandlad som en människa, får möjligheten att fritt uttrycka mina känslor och möts med respekt. Det är roligt att få träffa alla kvinnor med olika kulturer och språk och på centret talar vi det gemensamma teaterspråket, förklarar hon.

”A” påpekar att konsten får människor att mjukna upp och att man genom den kan förmedla sanningar och känslor med kroppen och rösten.

– Jag vill att publiken ska förstå att vi flyr från våra länder på grund av våld, men här möter vi också våld och diskriminering och den svenska lagen hindrar oss mer än den hjälper oss att komma in i systemet. Så länge vi inte har svenskt personnummer blir vi inte validerade som människor, varken vi eller våra barn, säger hon.

Konsten främjar hälsa och gemenskap

Karin Asplund, verksamhetsansvarig vid Kvinnocentret, nämner att personalgruppen uppmärksammat att den psykiska ohälsan har ökat bland dem de möter. Med anledning av detta formulerades projektidén ”Här & Nu”, vars innehåll ska främja både hälsa och inkludering och finansieras med stöd av Länsstyrelsens TIA-medel (Tidiga Insatser för Asylsökande). Förutom teaterworkshops erbjuds utflykter till olika kulturaktörer där kvinnorna får njuta av musikaler, opera, museibesök, dansklasser med mera.

– Kulturen motverkar marginalisering på grund av kulturell identitet, socioekonomisk ställning och ålder, samt ökar den sociala sammanhållningen och förbättrar det psykiska välbefinnandet, menar Karin.

– Via projektet vill vi ge deltagarna en paus, ett andrum och glädje i den tuffa livssituationen, fortsätter hon.

Gråter och skrattar tillsammans

Själva arbetet med teaterföreställningen har utvecklats parallellt med ”Här & Nu” och är egenfinansierad samt har gjorts genomförbar genom stöd och samarbete med Strindbergs Intima Teater. Därmed kunde Luiza, med sin kompetens inom ämnesområdet och erfarenhet av likande sociala projekt, anställas. Med hjälp av sitt nätverk har hon lyckats få gratisbiljetter till evenemang för många tusentals kronor. Att ta del av den svenska kulturen banar väg in i det svenska samhället, menar hon. 

– En del tar sig inte ens utanför Akalla och har aldrig varit på någon teater fast de bott här länge. Det visar på segregation, påpekar Luiza.

– Jag tror på konsten som terapiform och via centret har kvinnorna ett sammanhang där de kan bearbeta trauman och uttrycka sina känslor. Teater öppnar upp människor, får dem att bjuda på sig själva och kommer på så vis närmare varandra. Det är så fint att se hur gruppen har utvecklats under året och hur trygga deltagarna är med varandra för de delar väldigt känsliga ämnen och gråter och skrattar tillsammans, fortsätter hon.

”Åh, har du varit där?!”

”N” firar de iranska högtiderna men vill samtidigt vara en del av samhället här genom att skaffa svenska vänner, delta i inhemska evenemang, besöka svenska kyrkor och lära sig språket och kulturen. Därför uppskattar hon Kvinnocentrets verksamhet mycket.

– När jag visar mina vänner bilder och videor från Operan till exempel så säger de: ”Åh, har du varit där?!”, och då har de ändå bott här i tio år. Som asylsökande har man inte så mycket pengar och när det var en persisk utställning på Fotografiska ordnade Luiza så att vi kunde gå dit, säger ”N” tacksamt.

Känner sig förstådd och betydelsefull

Kulturen hjälper henne att leva i nuet och ger en paus från de sorgsna tankarna och hon talar varmt om Luiza som inte bara strikt håller sig till teaterlärarrollen.

– Om jag är ledsen så frågar hon om jag vill uttrycka det, och så pratar vi och kramas. Jag känner att hon förstår mig och att jag är viktig för henne, förklarar ”N”.

Något som plågar henne är att omvärlden har förståelse för svårigheterna i Ukraina och Gaza medan hon förväntas återvända till Iran utan problem. Hon hoppas att scenframträdandet ska väcka tankar kring detta.

– I mitt hemland kan vi inte välja klädsel, religion eller identitet/sexuell läggning, och kritiserar man regimen blir man dödad. Varför är människor blinda för detta? Jag kan inte åka tillbaka dit, understryker hon.

Ger glädje och väcker sinnen till liv

Problem kring identitet och tillhörighet är något ”A” och hennes närstående kämpar med varje dag, likaså hemlängtan. Hon tycker det känns tufft när hon får höra om svårigheter som plågar hennes kamrater när hon inte kan göra något åt dem. Men hon är tacksam för de musikaler, utställningar med mera som hon får ta del av Kvinnocentrets verksamhet.

– De ger mig glädje och väcker mina sinnen till liv. Genom dem involveras vi och får ta del av den svenska kulturen på ett sätt som inte skulle vara möjligt annars, säger ”A”.

Poetiska texter på olika språk

Luiza har även bett teatergruppen ta med poesi skriven på respektive hemspråk som hon vill väva in i föreställningen. ”A” framför en kärlekshyllning till kvinnan på spanska. ”N” läser en dikt på persiska om kvinnlig revolution och kampen mot tvånget att bära hijab. ”O”s bidrag handlar om hur en kvinna kan vara både en ängel och en häxa.

Luiza står sedan tidigare i kontakt med artisten Kristin Amparo, som brinner för kvinnorättsfrågor, och i julas besökte hon Kvinnocentret och sjöng för deltagarna.

– Hon tyckte så mycket om kvinnorna och berördes av verksamheten så när hon hörde talas om teaterföreställningen undrade hon själv om hon kunde vara en del av det, säger Luiza och berättar att Kristin medverkar med tre låtar.

Omkring 35 kvinnor involverade

En handfull deltagare i åldern 22-65 år, kommer synas på scenen men omkring 35 kvinnor har bidragit till produktionen med tanke på alla som delat sina livsberättelser. Några är med i ett filmat material som spelas upp under föreställningen.

– Eftersom jag själv har barn berörs jag särskilt när jag ser hur dessa mammor, ibland ensamstående och dessutom asylsökande, kämpar för att få ihop livet för att ge sina barn en bättre framtid. Det är sådant som kommer upp i föreställningen, säger Luiza.

Panelsamtal och förhoppning om påverkan

Efter föreställningen arrangeras ett panelsamtal med relevanta aktörer. Teatern har 100 sittplatser och inträde till evenemanget sker endast genom inbjudan som kommer gå ut till samarbetspartners och personer som arbetar med migrationsfrågor.

– Generellt sett när vi hör om asylsökande så talas de om som grupp men på Kvinnocentret möter vi individer. De kommer med alla sina känslor och visar dem på scenen och det finns ett värde i varje ord de säger, understryker Luiza.

– Vår förhoppning med föreställningen är att de som har makten över dessa asylsökandes livssituation stannar upp och börjar se dem som individer. Man kan förändra en liten del av världen med konstens kraft och det är kul att se hur vi har lyckats med ganska små medel att skapa en plattform för dem som behöver, fortsätter hon.

Text: Teresia Jansson
Foto: Luiza Stanescu och Petre Diamantu