Minnesrunor

Rune Sjöström, Tumba

Publicerad 2024-11-13

Major Rune Sjöström har befordrats till Härligheten i en ålder av 99 år. Ett långt liv som innehållit så mycket. Rune har skrivit en bok om sitt liv med titeln ”Genomlyst”.  Den är gripande och inspirerande. Som en röd tråd i hela livshistorien löper ett bibelord som Rune önskat skulle citeras vid hans begravning hämtat från Psalm 92: ”Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga ditt namn, du den Högste, att om morgonen förkunna din nåd och när natten kommer din trofasthet.”

Rune växte upp i Roslagen i byn Björninge med sin äldre bror, mor och far, och han beskriver det som ett tryggt hem. Föräldrarna var troende och vid 13 år tog han emot Jesus i sitt hjärta. Han fick i unga år kontakt med Frälsningsarmén och blev soldat i Väddö kår, där han upplevde kallelsen att tjäna Gud på heltid.

I kadettringen Frihetskämparna fick han 1943 – 1944 sin utbildning. Tidigt i sin tjänst upplevde han tydligt kallelsen till missionstjänst i Sydamerika, så 22 år gammal reste han på en äventyrlig resa mot Chile. Innan han åkte iväg hade han mött sitt livs kärlek på den lilla kåren i Jörn. Men han reste ändå, och Margareta, som också kände en kallelse till missionstjänst utbildade sig till frälsningsofficer. Här växer en vacker kärlekssaga fram. De bedyrade varandras kärlek via brev, och när Margareta sedan åkte till Sydamerika hade hon med sig bådas förlovningsringar. De gifte sig i Bolivia och gick in i gemensam missionstjänst 1949 – 1967 i tre perioder.

De hade olika uppdrag både i Bolivia och Chile. Där föddes barnen Edith och Einar, som fick uppleva hela barndomen och en del av ungdomen som missionärsbarn. I sin bok beskriver Rune segrar och en stor glädje men också svårigheter och utmaningar, inte minst ekonomiskt. Men förtröstan och tillit till den som kallat präglade tjänsten. I boken berättas om märkliga bönesvar, ibland direkt och oväntat, men också kantat av bönekamp och fasta. Rune beskriver änglabeskydd, ibland som mirakel och ibland sände Gud ut människor för att betjäna. Det handlade om en utgivande tjänst för Guds rike och Sydamerikas folk, många gånger de mest utsatta.

1967 reste familjen tillbaka till Sverige, där de gick in i kårarbete. Därefter fick Rune ansvar för Frälsningsarméns hotell i Gamla stan, och de sista tio åren var han fängelsemissionär. Det var en tjänst som passade Rune, en god lyssnare och själavårdare. Efter pensioneringen bosatte sig makarna i Tumba, men kort efter blev Margareta sjuk och lämnade hastigt jordelivet. Ett hårt slag för Rune, men mitt i allt fanns förvissningen om Guds nåd och trofasthet.

Rune hade många strängar på sin lyra. Han tyckte om att måla, och i Templets i Stockholm café hänger hans målning Guds perspektiv.

Att besöka Rune var något alldeles extra. Hans välstädade hem, det vackert dukade kaffebordet och de goda hembakade kakorna. Men speciellt var samtalet, det blev en helig stund. Rune hade också ett genuint intresse för Templet i Stockholm. Vid sina långa bönepromenader i grannskapet där han bodde, visade sig hans omsorg om kåren och verksamheten och inte minst om kårens ledning. Rune var också bibelkunnig och en omtyckt bibelstudieledare också i Tumba.

Nu är sista bokstaven skriven i Runes levnadsteckning. Hans bok avslutade han, när den skrevs, med orden ”Oj vilket liv!” Och vi kan inte annat än instämma i det. Tack, Rune, för ditt liv, du var så genuin och äkta rakt igenom!

Rune somnade in gammal, mätt på livet, som det står i Jobs bok. Ändå så saknad, en älskad far, morfar, farfar och svärfar. Han är hemma och framme och har välkomnats av sin Frälsare, som han älskat och tjänat. Precis som han en gång sjöng:

”Att få stå bland de frälsta i himlen en gång, att få sjunga där hemma de saligas sång, att få jublande där möta Frälsaren kär, det är nåd, ja underbar nåd.”

Begravningshögtiden hölls i Tumba. Officiant var major Christel Lindgren.

Christel Lindgren, Alf-Gunnar Brodd

Rolf Stackbom, Norge

Publicerad 2024-11-04

Major Rolf Stackbom, en ivrig Herrens kämpe, en stridsman i Guds Armé, har befordrats till Härligheten efter en tids sjukdom.

Rolf kom till Frälsningsarméns officersskola från Örebro 1967 och verkade under många år som ledare för många kårer i svenska territoriet, bland annat i Karlskoga och Karlstad, vid Östra kåren i Göteborg, vid Stockholm 9 och kåren Malmö 1.

1990 sammanvigdes han med kapten Else-Karin Hansen, norsk frälsningsofficer, och tillsammans verkade de båda vid kåren i Gävle, innan Rolf med sin hustru 1999 överfördes till det norska territoriet, där paret under en del år hade förordnanden vid några kårer innan pensioneringen.

Den 28 oktober 2024 befordrades Rolf till Härligheten. Han saknas av en stor skara vänner både i Sverige och Norge. Vi lyser frid över hans minne.

Återseendet väntar.

Alf-Gunnar Brodd

Gull Nilsson, Lidköping

Publicerad 2024-09-13

Vår kamrat Gull Nilsson har efter ett långt liv tillsammans med den herde vi läser om i den 23 psalmen fått lägga ner sin vandringsstav och ta emot sin befordran till Härligheten.

Gull föddes i Lidköping för nästan 96 år sedan. Ganska tidigt i livet blev hon bekant med Frälsningsarmén. Hennes granne, Hjördis, som senare blev överstelöjtnant Hjördis Ljungberg, tog med Gull till scouterna på Frälsningsarmén. Där började en livslång tjänst för Herren, inte bara som scout utan också som strängmusikant och pianist i strängmusikkåren i Lidköping. Hon fann sin make, musikanten Gunnar, på kåren och i familjen föddes dottern Helen.

Genom makarna Nilssons arbete på Försäkringskassan kom de att bosätta sig i Göteborg under drygt 25 år. Gull talade varmt om gemenskapen på Hisingskåren, där hon blev strängmusikkårens sekreterare. Tack vare Gulls vänlighet, generositet, humor och öppna sinne - hon var aldrig dömande, blev vänkretsen stor. Att tjäna på kåren och att alltid ställa upp var något som var utmärkande för både Gull och Gunnar. Efter pensioneringen återvände de till Lidköping och blev åter aktiva på sin hemkår.

Gulls sista tid var inte helt lätt när både syn och hörsel svek allt mer. Men mitt i allt som var motigt var hon tacksam och förnöjd. Inte minst gladde hon sig över alla barnbarn och barnbarnsbarn och höll sig noga uppdaterad hur de hade det.

Gull sa ibland att hon var redo, och nu har hon fått möta den Frälsare och Herde som hon trott på och följt under ett långt liv.

Begravningsgudstjänsten ägde rum den 9 september i Hoppets kapell i Lidköping med major Thomas Landerholm som officiant. För sång och musik svarade Gulls barnbarn, bland annat i en brassensemble ledd av Bo Jennesjö. Efter avsked av anhöriga, vänner och soldatkamrater sänktes fanorna över kistan.
Kåren i Lidköping saknar en soldatkamrat och bönekämpe, men unnar henne vilan. Vi tänker på och ber för Helen och Bosse som förlorat en älskad mor och svärmor och på barnbarnen med familjer som förlorat en trogen förebedjare. Samtidigt minns vi Paulus ord, vi behöver inte sörja som de som inte har något hopp. Vi har hoppet om ett återseende, och till den dagen får vi följa den Herde som Gull i unga år valde att följa.

Vi lyser frid över Gull och tänker med tacksamhet på alla ljusa minnen denna trofasta kämpe lämnat efter sig. Återseendet väntar.  

Thomas Landerholm

Anita Ahlström, Västervik

Publicerad 2024-08-23

Major Anita Ahlström befordrades till Härligheten den 22 juli 2024.

Anita var en kvinna med många titlar. Den första är: människa. Skapad och önskad av Gud. Hon blev dotter och hon blev syster. Anita föddes i Stockholm och uppväxten var kanske inte enkel, men hon tog sig igenom och utvecklades till den helhjärtade och starka personlighet, som vi fick lära känna.

Hon utbildade sig och fick titeln sjuksköterska. Och mötet med Bernt gav henne de titlar hon skulle bära i 57 år: maka, hustru, fru. Det gudsarrangerade mötet gav henne titlar som skulle komma att prägla hela Anitas liv. Hon blev först och främst mamma. Först till Mikael, sen till Maria och Magnus. Att vara  mamma innebär största lycka och tuffaste kamp. Anita var väl bekant med båda. Genom kärleken till Bernt kom hon i kontakt med Frälsningsarmén och blev scoutledare med gott humör, nära till skratt och där ingenting var omöjligt. Och så kunde hon titulera sig: Guds barn.

Så småningom mötte hon en större kärlek, den himmelska, den finaste en människa kan få. Hon kom till tro och blev Guds barn. Det kom att avgöra fortsättningen och ledde fram till nästa titel: frälsningssoldat och så småningom: frälsningsofficer.

Tillsammans med Bernt tjänade Anita i Västervik, Karlstad, Landskrona och en lång följd av år vid Frälsningsarméns högkvarter i Stockholm fram till pensioneringen för snart 13 år sedan. Och hon fick nya betydelsefulla titlar: svärmor, farmor och mormor. Och farmorsmor och mormorsmor. Och den kanske viktigaste titeln de senaste åren: förebedjare.

Titlar kan beteckna både identitet och funktion. De flesta av titlarna lämnar vi bakom oss när vi, som Anita nu gjort, lämnar det jordiska, befordras till Härligheten. Mycket bleknar och tappar sin betydelse. Det hör till det jordiska, tillfälliga. Men vad som gjorts av kärlek till Jesus och medmänniskor äger sitt värde och skall evigt bestå.

Den efterklang som ljuder från Anitas tid på jorden är kärleken till Jesus och kärleken till medmänniskor, såväl nära och kära som alldeles okända, som hon mött längs vägen. Anita var ”all in” vad gäller både kärleken till Gud och till medmänniskan, dessa båda som hör oupplösligt samman.

Officiant vid begravningsgudstjänsten den 22 augusti var major Kjell Karlsten, där familjen och övrig släkt samt vänner samlats för att ta ett sista farväl.

En trogen Guds medarbetare har gått att mottaga sin belöning. Vi lyser frid över Anita Ahlströms minne. Återseendet väntar!

Kjell Karlsten

Ingrid Fjäll, Södra Vätterbygden

Publicerad 2024-08-23

Major Ingrid Fjäll befordrades till Härligheten den 14 juli 2024. En trogen Herrens tjänarinna har gått att mottaga sin belöning.

Ingrid föddes i Göteborg och växte upp i den kärleksfulla familjen Lindstrand.  Det var pappa Arvid och mamma Elmina samt Ingrid och hennes tre systrar som bodde i ett rum och kök. De hade fina relationer till varandra och familjen kom alltid i första rummet. Ingrids nära relation till familjen bestod när hon blev vuxen. Och när familjen växte med respektive syskonbarn och syskonbarnbarn, månade hon om dem som om de var hennes egna barn och barnbarn.

Som ung började Ingrid jobba på Annonskrans i Göteborg och det var då som hon kom i kontakt med Frälsningsarmén. Hon kom till tro och blev 1946 frälsningssoldat.

Ingrid tyckte om att resa och besökte många länder i Europa. Vid ett besök i Stockholm gick hon in på Frälsningsarméns hotell, där hon träffade en bekant som presenterade henne för sin son, som kom att bli Ingrids blivande man, frälsningsofficeren och hotelltjänstemannen Alvar Fjäll, som hon gifte sig med 1957. Redan tre dagar efter bröllopet började hon sin utbildning vid Frälsningsarméns Officersskola. 1958 var hon färdig med sin utbildning och beordrades till kapten, eftersom hon följde sin mans rang.

Kåren i Vansbro blev deras första gemensamma förordnande. Ingrid trivdes och fick många vänner, som hon höll kontakt med resten av livet. Men vistelsen i Vansbro blev kort, efter ett år fick de flytta tillbaka till Stockholm, där Ingrid började arbeta på Kurön, behandlingshemmet för alkoholister. Tjänsten fortsatte inom det sociala arbetet, men 1962 var Alvar och hon tillbaka på Frälsningsarméns hotell i Stockholm. Vid sidan om det arbetet blev Ingrid ledare för Stockholm 8, kåren i Gröndal. 1978 pensionerades Ingrid Fjäll från sin tjänst som frälsningsofficer, Möjligen gick hon efter sin mans pensionsålder, själv var hon bara 53 år gammal.

Paret hade bestämt att bosätta sig i Småland, men det var bara Ingrid som flyttade. Alvar dog plötsligt i en hjärtattack och hon fick själv starta upp sitt liv i Småland på egen hand. Hon började arbeta på JP:s annonskontor i Huskvarna. Hon var fortfarande mycket aktiv Frälsningsarmén. Hon älskade hornmusik, sjöng i strängmusikkåren och var en ivrig mötesbesökare.

Hon flyttade så småningom från Huskvarna till Jönköping och senare till Liljeholmen. Av en händelse träffade hon Alvars kusin i Jönköping och de fattade tycke för varandra. Ingrid måste då ha varit i 80-årsåldern. Men Erik gick bort 2018 och hon blev åter ensam. De sista två åren bodde Ingrid på Junegården. Hon befordrades till Härligheten vid en ålder av 98 år.

Officiant vid begravningshögtiden var kapten Theres Frisk Svensson, då släktingar och vänner tog ett sista farväl. Många har vittnat om att Ingrid var kärleksfull och omsorgsfull och att hon mötte alla med vänlighet och omtanke.

Nu är hon hemma hos den Herre som kallade henne till tjänst en gång. Vi lyser frid över Ingrid Fjälls minne. Återseendet väntar.

Theres Frisk Svensson, Alf-Gunnar Brodd

Irene Hällberg, Stockholm

Publicerad 2024-08-20

Major Irene Hällberg har befordrats till Härligheten efter en livslång tjänst som frälsningsofficer. Irene föddes i Lidköping, där hon i tidiga år kom i kontakt med Frälsningsarmén genom scoutarbetet och där hon tidigt kände kallelse till heltidstjänst. I strängmusikkåren, vid ungdomshelger och korståg och i scouterna mognade hennes övertygelse, och Irene visade tydligt att hon menade allvar. Gud kallade henne till tjänst och hon stod fast vid sitt val. Hon fick uppleva Guds trofasthet, fick känna hur Guds löften om ledning i livet infriades.

20 år gammal kom hon till Officersskolan och 1974 ordinerades hon till officer som ”Kristi efterföljare”. Till en början tjänstgjorde hon inom arbetet bland döva och synskadade i Jönköping men övergick sedan till kårarbete bland annat i Skutskär, vid Östra kåren i Göteborg, i Tierp, Leksand, Luleå, Falun, Ystad och Trelleborg. Det var efter ledarskap i Luleå som hon kom till Leksand, och där lärde hon känna Olof Hällberg, som hon gifte sig med. Tillsammans tjänstgjorde de i Sandviken och i äktenskapet föddes två döttrar, Erika och Sofia. När Irene blev änka arbetade hon några år som enhetschef inom äldreomsorgen, och innan pensioneringen som chef vid Elisabethgården i Stockholm. Som pensionär engagerade hon sig vid kåren i Nynäshamn och tillhörde Vasakåren i Stockholm.

Två ord kan beskriva Irene Hällberg som frälsningsofficer, hjärta och hjärna. Hon hade ett stort hjärta för behövande och en stor dos av kunskap. Hon var språkbegåvad, noggrann i det hon åtog sig och alltid påläst. In i det sista var det tryggheten i sällskap med den Gud som kallat henne som präglade hennes liv och gärning.

Den 20 juli 2024 kallade Herren Irene till evig vila i gemenskap med honom. Officiant vid begravningshögtiden på Vasakåren var överstelöjtnant Gunilla Olausson, där döttrarna Erika med familj och Sofia tillsammans med vänner i Frälsningsarmén tog ett sista farväl.

Återseendets glädje står kvar.

Gunilla Olausson, Alf-Gunnar Brodd

Göte Lundin, Örebro

Publicerad2024-07-29

En av Örebrokårens äldsta frälsningssoldater har fått hembud. Göte Lundin föddes i Norrtälje år 1927, där han tidigt kom i kontakt med Frälsningsarmén. Hans föräldrar skildes när Göte och hans syskon var små och pappan försvann ur bilden. Det blev svårt för modern och barnen men man fann trygghet och hjälp bland annat hos Frälsningsarmén. Göte engagerades tidigt i kårens barnarbete, blev vargunge, barnsoldat och musikant i musikkåren och sedan engagerad frälsningssoldat och vargungeledare. Han arbetade som svarvarlärling och fick tidigt arbete i en järnhandel.

Så upplevde han kallelsen från Gud att bli frälsningsofficer. Då hade han sin fru Ulla vid sin sida och i familjen fanns också barnen Ulf och Inger. 1954 påbörjades utbildningen vid Frälsningsarméns Krigsskola och paret arbetade sedan på olika kårer under femton år.

Göte och Ulla gick skilda vägar och Göte lämnade Frälsningsarmén, officerskapet och Gud. Han sa i en intervju: ”Jag arbetade hårt för att bli ateist”. 1977 gifte sig Göte med hustrun Inger som hade två döttrar.
Göte genomgick socionomutbildning och hade anställning på Vapenfrinämnden i Stockholm (ända) fram till sin pensionering. När man söker Göte Lundin på Internet finner man rubriken: ”Det var Göte som fixade Wadköping”. Göte var kulturnämndens ordförande 1989 och fick fria händer att utvidga Wadköping, Örebro stads uppskattade och välbesökta friluftsmuseum, ”så länge det inte kostade kommunen något”.  Det ordnade Göte och nu kan alla som vill besöka ett fantastiskt Wadköping. Göte Lundin var också ordförande i Lokaltrafikbolaget, ledamot i Länsmuseet och Länsmusiken, hade uppdrag i flera kommunala nämnder och var han en aktiv medlem i Odd Fellow.

Göte hittade så småningom Gud igen, eller om det var Gud som hittade honom. Det skedde när han var på besök hos sin dotter Inger i Australien. Han blev så åter en aktiv kristen och på Frälsningsarmén i Örebro fick han sitt andliga hem. Under många år var Göte Lundin ledare för kårens Hjälptrupp/Frälsningsarméns Vänner. Han ansvarade för och ledde också onsdagarnas Cafémusik under många år. År 2003 spelades teaterföreställningen Guds general, som handlade om Frälsningsarméns grundare, Catherine och William Booth. Göte Lundin var författare och regissör och spelade en av huvudrollerna. Teaterstycket som fick stor uppmärksamhet spelades på Hjalmar Bergmanteatern då Frälsningsarméns lokal visade sig vara för liten. Bara några veckor innan Göte gick ur tiden besökte han och hans fru en gudstjänst på kåren. Göte ville vara med, särskilt när hornmusikkåren spelade.

Begravningsgudstjänsten ägde rum på Frälsningsarmén i Örebro den 14 juni med många närvarande. Göte hade själv skrivit ner önskemål om sin begravning där major Gunilla Johansson var officiant, dottern Inger och barnbarnet Michaela läste Bibeln, musikkåren spelade och Fred Sjöberg och Göran Vallin sjöng solo. Det blev en glädjens högtid då vi påminde varandra om det rum Jesus har i beredskap åt alla, och när vi ”skrivit kontrakt”, alltså tagit emot Jesus, så väntar detta! Sångerna O, gränslösa frälsning och Säg, känner du det underbara namnet, sjöngs. Vid minnesstunden talade kårens fanjunkare Anna-Karin Åkerman och sonen Ulf Lundin, förutom flera vänner till Göte Lundin. Även där sjöngs några av de sånger Göte hade önskat. Göte Lundin fick ett långt liv och han var redo för att möta sin Frälsare.

Vila i frid, Göte! Uppstå i härlighet!

Gunilla Johansson

Ann-Mari Larsson, Stockholm

Publicerad 2024-07-01

Major Ann-Mari Larsson har befordrats till härligheten. Ann-Mari växte upp i Göteborg, där familjen visade vägen till gemenskap i Femte kåren och där hon tillsammans med många andra fick möta Gud till frälsning, leva livet efter Guds plan och fick uppleva trygghet, Guds kärlek och omsorg och Hans ledning i livsvalet. Det var i den gemenskapen Ann-Mari kände kallelsen till heltidstjänst, vilket ledde till att hon som 22-åring lämnade Göteborg för att utbildas vid internationella krigsskolan i London. Efter avslutad utbildning stannade hon kvar som kadettsergeant ett år i London och återvände till Sverige, där hon blev ansvarig för kåren i Katrineholm och sedan fick förordnande som assisterande undervisningssekreterare vid krigsskolan i Stockholm. Efter två år blev hon kåransvarig i Heby och Upplandsbodarna.

Det var under de här åren som Ann-Mari träffade Per Larsson och de vigdes den 28 november 1964 vid Göteborgs femte kår. Deras gemensamma tjänst förde dem sedan till bland annat Hallstavik, Härnösand, Katrineholm, Sundsvall, Malmö 2, Eskilstuna och Borås. Senare tog deras kallelseuppdrag dem till bland annat Örnsköldsvik, Norrköping, divisionshögkvarteret i Nedre Norrland och en tjänst som regionledare i Lettland samt tjänster i både Södra och Västra divisionerna samt i Stockholm.

Ann-Mari Larsson var hela livet trogen den Mästare som en gång kallade henne till tjänst. Trofasthet och glädje var utmärkande egenskaper i tjänsten, hon var glad och social och vittnade gärna genom sång och musik. Hon såg det positiva i det svåra. Hon var envis och gav aldrig upp. Hon levde livet levande in i det sista.

De närmast sörjande är maken Per sam döttrarna Kristine och Annsofie med familjer.

På Vasakåren i Stockholm hade familjen och vänner samlats för att ta ett sista farväl. Officiant var överstelöjtnant Kjell Olausson. Löjtnant Elisa Gallardo läste bibelordet, barnbarnet Åke Wieland sjöng en solosång. Sånggruppen från kårens dagledigträff sjöng och Vasa Band spelade.

Gud har av nåd kallat Ann-Mari till evig gemenskap. Trofasthet, rik Gudsgemenskap och glädje i Gud är vittnesbördet som Ann-Mari lämnar efter sig.

Återseendets glädje står kvar.

Kjell Olausson, Alf-Gunnar Brodd

Margareta Liem, Nyköping

Publicerad 2024-06-11

Fältsergeant Margareta Liem, hustru, mor, farmor, mormor, befordrades till Härligheten den 28 april 2024 och lämnade familjen, övrig släkt och vänner samt kamrater i Frälsningsarmén i sorg och saknad. Vi minns en kvinna som berörde och gav av sin kärlek, tid och omsorg. Margareta fick leva i 87 år.  En otrolig person med ett stort hjärta för alla. Bibelordet om ”att inte älska bara med ord och fraser utan i handling och sanning”, var utmärkande för henne. Älska för att Gud först har älskat oss, och fött denna kärlek i oss. En kärlek som sträcker sig utåt.

Margareta växte upp som yngsta barnet i en syskonskara om nio barn. Hon kom att utbilda sig till Rödakorssyster i Stockholm. I slutet på 50-talet möttes Hay och Margareta vid en samling för studeranden på KTH som samlats för gemenskap, ett möte, som ledde till att de på Valborgsmässoafton 1960 förlovade sig och den 29 april 1961 gifte sig. Året efter, 1962, såg Liang dagens ljus och ett halvt år senare Maria. 1965 föddes Anna och tre år senare kom David.

Margaretas kontakt med Frälsningsarmén kom efter flytten till Jakobsberg. Flickorna blev juniorsoldater vid kåren där och sedan kom Hay och Margareta med. Margareta arbetade med eftermiddagsverksamheten på kåren och båda blev också soldater i kåren. Efter studier blev Margareta kåransvarig i Solna, därefter vid Stockholm 8 i Gröndal och senare i Sundbyberg.

Under alla år har hon osjälviskt engagerat sig, arbetat för att hjälpa andra genom soppkök, härbärge, café för arbetslösa och utsatta kvinnor, insamling av pengar, hembesök, matlagning och stickning. ”Fanns det fler som vår mamma, skulle världen se helt annorlunda ut. Hon är en förbild och hjälte för all framtid”, sade dottern Maria vid ett tillfälle. De senaste åren fick Margareta också ett särskilt ansvar för Hay som drabbades av stroke två gånger. När barnen flyttat ut flyttade Hay och Margareta till Bromma, där de bodde till dess att Corona bröt ut. De sista åren bodde de i Marias hus på Annas gård. Där bor nu Hay.

Margareta var klok, förstående och envis. Hon fortsatte sitt uppdrag, även under smärta, tills hjärtat inte orkade mer. Hon bar sin Gudstro som den dyrbaraste skatt och Jesus var hennes gode vän och frälsare. Hennes tro bar genom allt, hon bad för hela familjen, vänner och Frälsningsarmén. Nu är hennes gärning fullbordad, hon är bärgad för evigt. Margareta har fått flytta hem, vi känner sorg och saknad men kanske ändå är det mest tacksamhet för vad hon betytt. Nu är det vi som får följa hennes exempel, låta vårt hjärta rymma Guds kärlek så att vi kan ge vidare i handling och sanning till andra som behöver mötas av Guds omsorg och kärlek.

En stor skara hade samlats för att ta ett sista farväl av Margareta. Officiant var major Birgitta Hallsten. Major Christina Vauhkola framförde Högkvarterets tack och för Nyköpingskåren talade major Ingegerd Berg. Major Birgitta Hallsten talade varmt om gemenskapen med Margareta och Hay under sin tid i Sundbyberg. Talade gjorde även sonen Liang och dottern Maria. Barnbarnet Anna ansvarade för den rika blomsterhyllningen från familjen.

Vi lyser frid över Margareta Liems minne. Återseendet väntar, vilken dag det skall bli!

Birgitta Hallsten, Alf-Gunnar Brodd

Örnulf Rudolfsen, Vilhelmina

Publicerad 2024-04-22

Major Örnulf Rudolfsen befordrades till Härligheten den 22 mars 2024 efter en lång tjänst i Frälsningsarmén. Örnulf växte upp i Norge på Handnesöya med mor, far och två bröder. Som tonåring fick han uppleva tyskarnas ockupation av Norge, och på nära håll fick han höra bomber falla i närheten av barndomshemmet. Det var upplevelser som präglade honom och som han vid olika tillfällen senare under livet kunde berätta om.

När Örnulf var 19 år kom han till Sverige och blev sågverksarbetare i Malung. Det var också här han fick kontakt med Frälsningsarmén. Och inbegripen i en livaktig verksamhet på kåren kände han kallelsen till heltidstjänst för Gud. Han kom till dåvarande Krigsskolan 1949 och hans livsuppgift tog sin början. I sin tjänst har han under årens lopp upplevt 30 förflyttningar till olika kårer, från Malmö i söder till Tärnaby i norr, och har också fått tjänstgöra i Stockholm och Göteborg. Det var i sin tjänst han mötte Mary, som han gifte sig med 1954. Tillsammans fick de sönerna Stig, som föddes i Backe, och Leif, som föddes i Kittelfjäll. Och under 33 år fick de tillsammans verka i den tjänst Gud kallat dem till. Men 1987 befordrades Mary till Härligheten efter en tids sjukdom.

När Örnulf arbetade på Värtahemmet i Stockholm 1989, träffade han Lissy, som han gifte sig med 1989. Han pensionerades 1991 och 1992 flyttade de till Vilhelmina samtidigt som de tog ansvar för Storumankåren. Där  verkade de till 2013.

Örnulf var tusenkonstnär. Han fixade och donade. Under en period var han också med och jagade älg. Han brukade kommentera detta med att det var så lugnt och skönt i skogen. Han var alltid på gott humör och han trivdes, när han fick traktera sina instrument. Han var fenomenal på att spela på sin konsertina. Han spelade trombon, trumpet, kornett och andra blåsinstrument samt dragspel och gitarr. Och när detta inte räckte, tog han fram sågen. Sina sista år tillbringade Örnulf  i Vilhelmina.

Begravningsgudstjänsten hölls i Heliga Korsets Kapell i Vilhelmina. Officiant var kapten Roger Jönsson. I minnesstunden, som efteråt hölls i Frälsningsarméns lokal, framförde major Jon-Anders Marthinussen Frälsningsarméns tack till en trogen Guds medarbetare, och sonen Leif sjöng en fantastisk sång.

Vi sörjer Örnulf Rudolfsen och minns honom med värme. Men vår Far i himlen gläds över att ha fått välkomna honom. Och vi ser fram emot återseendet.

Roger Jönsson, Alf-Gunnar Brodd

Rolf Stefansson, Malmö

Publicerad 2024-04-02

Kapten Rolf Stefansson har befordrats till Härligheten. En Kristi tjänare har gått att mottaga sin belöning efter en trogen tjänst för Livets Herre.

Rolf föddes i Söderköping som andra barnet av fem, och under sina uppväxtår flyttade han med familjen bland annat till Ruda och Hällestad, där han och brodern kunde hjälpa till med djurhållning och skogsbruk. Efter skolgången jobbade Rolf som dräng i Sonstorp, och när han var i 17 – 18-årsåldern flyttade han till Finspång. Där mötte han också Frälsningsarmén och invigdes som 20-åring till frälsningssoldat.

Vid en ungdomshelg, som Frälsningsarmén anordnade i Stockholm och som riktade sig till unga som ville växa i sin tro men också söka Gud i fråga om kallelse och tjänst, träffade Rolf Lilly, som bodde i Solna. Han erbjöd sig att skjutsa henne hem och efter det blev det veckovisa besök hos Lilly. Så småningom fick han arbete på ett byggnadsföretag i Stockholm och flyttade dit. 1956 förlovade sig Lilly och Rolf och båda var frälsningssoldater i kåren Solna 2. Två år senare gifte de sig, 25 och 20 år gamla. Förra året hade de varit gifta i 65 år.

Men tillbaka till 50-talet. Det var då som både Lilly och Rolf kände Guds kallelse att tjäna Gud på heltid. De påbörjade sin utbildning vid dåvarande Krigsskolan 1961 och två år senare ordinerades de till löjtnanter och arbetade i Långshyttan, Lund och Limhamn. Rolf och Lilly hjälptes åt och kompletterade varandra i tjänsten.

Under många år reste Rolf i Sverige för att inspektera Frälsningsarméns fastigheter. Ett jobb som med tanke på hans noggrannhet passade honom mycket väl. Han kom hem från sina resor sent på fredagskvällen, stod på torget på lördagsförmiddagen för att sjunga och vittna om Jesus, på söndagen var det gudstjänst. Och sen kom måndagen igen och ny arbetsvecka. Blev det för mycket? Kanske. Även om Rolf och Lilly alltid med stor glädje gick in för sina uppgifter.

Två bibelord kommer osökt när vi minns Rolf Stefansson. Det ena finns i Matteus 25:21, där det står: ”…du är en god och trogen tjänare. Du har varit trogen i det lilla, jag skall anförtro dig mycket.” Det andra ordet finns i Uppenbarelseboken 2:10: ”Var trogen intill döden, så skall jag ge dig livets krona.”

Trohet intill döden. Ja, Rolf hann aldrig tröttas i sitt inre. Kroppen blir äldre, det vet vi, men Rolf var med och fick betyda så mycket för många in i det sista. Det vittnade bland annat Malmö kårs ledare om. Och divisionscheferna kan vittna om det föredöme Rolf var i att backa upp och välsigna Frälsningsarméns arbete, inte bara i det förgångna utan också i dess nya uttrycksätt och former. Och allt grundar sig på att Rolf levde med Guds Ande, nära Jesus, och han var en bönens man. Under många år har han och Lilly troget bett och delat Guds ord med varandra och andra. Till sin person var Rolf varm och omtänksam, han sjöng gärna, sången var något han hade med sig in i det sista. Det kunde sjukhuspersonalen erfara under hans sista dagar. Rolf var trogen intill döden.

Vid efterföljande minnesstund var det många som kunde intyga det. Bland annat kollegan och vännen Daniel Wiklund, som sänt en videohälsning, men även Malmö kårs ledare Carmencita Bou Ezz, svägerskan Kerstin Stefansson, Jenny Persson, Marianne Ljungholm och hustrun Lilly Stefansson. Återkommande i talen var Rolfs glädje och hans glimt i ögat. Kårens ledare Carmencita underströk vilken oerhörd styrka Rolfs förböner för kåren i Malmö hade varit. Sånger om Himlen sjöngs och högtiden avslutades i glädje och tacksamhet med sången ”Tänk när släkt och vänner alla mötas där”.

Vi minns en trogen Herrens tjänare. Och återseendet väntar. Vilken dag det skall bli!

Sara Beijer, Alf-Gunnar Brodd                                           

Ingvor Larsen, Göteborg

Publicerad 2024-03-26

Major Ingvor Larsen har befordrats till Härligheten och lämnat sina barn med familjer, syskon och övrig släkt samt kamrater och vänner i Frälsningsarmén.

Ingvor föddes i Göteborg och kom i tidiga barnaår i kontakt med Frälsningsarmén genom söndagsskolan. Det var hennes mor som följde henne till Skaragatan, Göteborgs sjunde kår. Här kände sig Ingvor hemma, och hon har berättat, att det var ungdomsfanjunkare Lars-Erik Eriksson och hans hustru Ann-Marie som blev hennes andliga föräldrar. De fanns med och stöttade henne i hennes andliga utveckling och i drömmen om att bli frälsningsofficer.

Innan FA-äventyret tog sin början, arbetade Ingvor som telefonist. Men hon hade känt kallelsen att tjäna Gud på heltid, och 1962 gick färden till Stockholm och dåvarande Krigsskolan. Efter utbildningen hade hon som ung löjtnant tjänst vid Stockholm 7, i Kalmar och Norrköping och så vid Sjunde kåren igen. Hon gifte sig 1965 med löjtnant Lennart Johansson och båda kände kallelsen att tjäna Gud i Sydamerika. Så när Ingvor var endast 23 år gammal äntrade de lastfartyget ”Elisabet Backe” för resa till den kontinent som under närmare 20 år skulle bli deras arbetsfält. På den tre månader långa resan hade de möjligheter att lära sig spanska, och Ingvor berättade senare, att hon efter en längre tid i tjänsten inte förstod allt, men att hon alltid i mötet med människorna kunde svara ”si claro”, vilket betyder ”självklart”. Med det kom hon långt.

Under åren i Sydamerika föddes deras fyra barn. Carina och Annette föddes i La Paz, Chile, Hendrik föddes i Santiago, Chile, och Michael föddes i Cochabamba, Bolivia. Alla barnen blev tvåspråkiga. De har senare beskrivit mamma Ingvor som ett ljus i familjen, som en trygghet, som en omtyckt ledare. ”Hon var en änglalik människa med så mycket kärlek, hon var alltid positiv och lösningsinriktad, hon var klistret som höll ihop familjen.”

Ingvor satte alltid familjen i första rummet. Makarnas arbete var intensivt. I Stridsropet nr 40 1983 berättade de om att det byggdes barnhem på mer än ett ställe, studentbostäder, kårlokaler och mycket mer. Ingvor berättade också att hon hade fem hemförbundsmöten i veckan på olika platser, och det beskrev hon med orden ”det var Gud i allt”. Idag vittnar dessa insatser på många platser i Sydamerika om det utgivna arbete som makarna bedrev.

Efter många års tjänst i Sydamerika kom familjen hem till Sverige och upptog tjänster som divisionschefer i Jönköping och Göteborg. Ingvor var även under en kort tid ledare på Templet i Göteborg. Men livet tar sina olika vändningar, och efter några år beslutade sig Ingvor och Lennart att gå skilda vägar. De lämnade då också gemenskapen i Frälsningsarmén. Ingvor började jobba på Stadsmissionen, ett arbete som slutade med att hon blev enhetschef i flera år och kände sig mycket uppskattad. Nu träffade hon också Erik Larsen och de båda gifte sig. Men 2007 dog Erik och Ingvor flyttade till Alingsås, där hon hade kusiner och där hennes gammelmormor bott. Här knöt hon också kontakt med Frälsningsarmén igen och blev senare upptagen som officer på nytt. När hon så småningom flyttade tillbaka till Göteborg bodde hon nära den kår som fick välkomna henne den 12 oktober 2012. Här blev hon en av kårens två fanjunkare och deltog så mycket hon orkade. Ingvor var inte bara officeren och mamman utan också mormor och farmor. Tolv barnbarn rik blev hon.

Begravningsgudstjänsten hölls på Östra kåren i Göteborg. Officiant var kårens ledare, kapten Lillvor Stenberg.

En Herrens tjänarinna, en stark kvinna och ledare har gått att mottaga sin belöning. Hon är hemma hos Jesus. Återseendet väntar.

Lillvor Stenberg, Alf-Gunnar Brodd

Rune Rylander, Tranås

Publicerad 2024-02-22

Måndagen 8 januari 2024 blev frälsningssoldaten Rune Rylander befordrad till härligheten, hem till sin Far i himlen.

Rune föddes den 23 juli 1928 i Nässjö och flyttade till Tranås 1930.  Efter skolan fick Rune jobb på Wigéns mössfabrik där han arbetade i 48 år fram till pensionen.

Han gifte sig men blev efter bara några år hastigt änkeman och ensamstående förälder med dottern Mirjam. Men snart mötte Rune Ann Marie som kom för att vittna på ett ungdomsmöte på Frälsningsarmén. Kärlek uppstod och de gifte sig 1958. Med Ann Marie fick Rune ett rikt liv med mycket kärlek och värme. De delade ett gemensamt intresse för resor och åkte på många äventyr. Tillsammans fick de två barn till, Helen och Markus. Med åren växte familjen till Runes stora glädje och han fick både barnbarn och barnbarnsbarn.

Som liten följde han med granndottern till Frälsningsarmén i Tranås där han började gå på kårens söndagsskola, tre år gammal. Han blev först juniorsoldat och sedan frälsningssoldat och hornmusikant 1944, när han var 16 år gammal. Rune betraktade genom hela livet Frälsningsarmén som sitt andliga hem.

En stor och betydelsefull roll hade han i musikkåren där han både spelade olika instrument och även var sekreterare i 53 år.  Rune hade goda språkkunskaper och bra organisationsförmåga vilket han hade stor nytta av då han arrangerade Musikkårens många resor till bland annat Schweiz, England och USA .

Rune hade en unik drivkraft, ingenting var omöjligt för honom. Hans källa till drivkraften fann Han hos sin himmelske Far och så här uttryckte han det själv i en bön på en andakt:
”Gud –vår far- tack för att vi får tro på Dig och får förtrösta på Din hjälp och ledning. Tack för att Du kom till vår jord för att vi skall få ha liv i Dig och att vi får förvänta oss ett evigt liv tillsammans med Dig. Gud välsigne oss alla –vi ber att Ditt rike skall tillkomma inom oss- och vi ber om Din välsignelse i vår verksamhet i vår kår och att Du skall verka genom oss i vår musikkår ”.

Vi minns Rune som en varm person med stort hjärta för Frälsningsarmén som han var trogen hela livet.

Jenny Carlsson

Lennart Johansson, Nässjö

Publicerad 2024-01-22

Major Lennart Johansson befordrades till Härligheten den 28 december 2023 efter en lång tjänst som frälsningsofficer. Lennart föddes 1938 i Gustavsberg på Värmdö. Där gick han i skolan och där fick han arbete när han var 16 år som kontorist på Gustavsbergs porslinsfabrik.

Under hans uppväxtår bodde Lennarts farmor och farfar på Söder i Stockholm och tanterna i kvarteret gick på Frälsningsarmén. Så även Lennarts farmor, och det hände då att han fick följa med till Tredje kåren. Han har själv berättat att han särskilt tyckte om soldaternas möten innan gudstjänsten. Det var något alldeles särskilt att sitta där och höra bönesångerna och bönerna.

Sedan skulle det dröja ganska många år, innan Lennart kom i kontakt med Frälsningsarmén igen. Han jobbade i Gustavsberg men flyttade så småningom in i en lägenhet på Kungsholmen och där, när han var ute och promenerade, gick han ibland förbi det som kallades Sjätte kåren, och han kände en längtan tillbaka till det som han som liten hade fått höra och uppleva. En dag vågade han sig in på kåren och en av salvationisterna frågade Lennart om han ville bli frälst, om han ville lära känna Jesus och ta emot honom i sitt liv. Det ville Lennart, och han upplevde senare kallelsen att tjäna Gud som frälsningsofficer.

Han började på Officersskolan 1971 och det var också där han träffade sin livskamrat, Ingrid. De gifte sig 1974 och deras första gemensamma kår var Ronneby. Sedan gick flytten till Dala-Järna, där sonen Mattias föddes, och så bodde de i Skillingaryd, Kalmar och sedan i Nässjö. De tjänstgjorde på olika kårer i Småland, men Nässjö blev basen för deras tjänst, vilket gjorde att sonen Mattias fick gå nästan alla sina skolår på ett ställe utan att flytta, som officerare ofta fick göra.

Lennart var en glädjens man, och som frälsningsofficer hade Lennart en egenskap som underlättar för den som är kårledare och officer, han var ”folklig”. Dessutom var han oftast glad, naturlig i umgänget med människor, och när han var verksam i olika städer, lärde han känna inte bara dem på Frälsningsarmén. I mindre samhällen, där han var stationerad, hade han till slut varit inne i nästan vartenda hem. Till saken hör att han alltid gick i uniform, vilket förstås gjorde honom ”synlig”. Man visste vem han var.

Lennart tyckte om att marschera och gick flera år främst i ledet som fanbärare, när det var kongress. Uniformen var viktig för honom, den var ett vittnesbörd, och Lennart ville vara synlig med sin tro. Han hade funnit det som han visste kunde rädda människor och rädda världen, nämligen tron på Jesus Kristus. Det var därför Lennart blev officer. Inte av eget intresse, inte för sin egen skull - utan för den här världens skull. En angelägen livsuppgift.

Begravningsgudstjänst hölls på kåren i Nässjö den 17 januari 2024. Officiant var major Sara Beijer, och i gudstjänsten medverkade en av kårens ledare, kapten Maria Olausson, med bibelläsning, Tomas Larsson sjöng, ackompanjerad av Sven Ekstedt, och Claes Kihlagård spelade kornettsolo. Även musikkåren medverkade. Bland de tillresande deltagarna fanns bland andra representanter för kåren i Skillingaryd.

I den efterföljande minnesstunden talade Lennarts maka, Ingrid, varmt om Lennart och tackade alla som slutit upp för att hedra hans minne. Sara Beijer framförde Frälsningsarméns tack för Lennarts tjänst under många år, kårledare Maria Olausson talade för kåren i Nässjö och Elisabeth Mattila som kollega och vän till familjen Johansson.

Vi tackar Gud för Lennarts iver att vinna människor för Gud, för hans vittnesbörd om att Gud kallar alla till den glädje, frid och ro som bara Han kan ge, kallelsen till det goda och eviga livet.

Vi lyser frid över Lennart Johanssons minne. Återseendet väntar. Vilken dag det skall bli!

Sara Beijer och Alf-Gunnar Brodd

Kommendör Rolf Roos, Stockholm

Publicerad 2024-01-08

Den 7 december 2023 befordrades Rolf Roos till Härligheten efter en livslång tjänst för Gud i Frälsningsarmén.

Rolf föddes i Uppsala, där familjen var engagerad i Frälsningsarmén och där Rolf från tidiga år hittade sin plats bland kårens ungdomar. Det var här han blev övertygad om att ”han skulle ha möten”, när han tillfrågades om vad han ville bli. Och så blev det. När han hade åldern inne började han sin utbildning till frälsningsofficer, och han var en av ”Guds tjänare”, som ordinerades till löjtnanter den 3 juli 1963.

Den första ordern som ”Guds tjänare” gällde Eskilstuna, där han var assisterande officer. Samma uppgift hade han sedan i Jönköping, innan han som kapten blev kåransvarig i Edsbyn. Och det var här han gifte sig med Majvor Ljunggreni september 1965. Deras livslånga tjänst tillsammans tog sin början, och de tjänstgjorde bland annat i Edsbyn, Kramfors, Örebro, Göteborg och vid Stockholm 3. I december 1975 blev Rolf ungdomssekreterare i Göteborgs division och en elva år lång tjänstgöring inom arbetet bland unga, bland annat som nationell ungdomssekreterare och kandidatsekreterare, tog sin början.

1986 utnämndes Rolf Roos till litteratursekreterare och redaktör för Stridsropet, innan han 1990 blev rektor vid Officersskolan, en tjänst som han innehade i två år, innan han blev fält- och programsekreterare.

1996 blev Rolf och Majvor Roos territoriella ledare i Finland/Estland, innan de efter tre år återvände till hemlandet, där Rolf blev territoriell ledare för svensk/lettiska territoriet. 2004 utnämndes han till territoriell evangelist och fick arbetsuppgifter vid Högkvarteret, innan han pensionerades 2007.

Begravningsceremonin hölls i Templet, Stockholm, den 5 januari 2024, i närvaro av hustrun Majvor, barnen Mikael och Jenny med familjer, övrig släkt och vänner i Frälsningsarmén. Officiant var major Christel Lindgren. Överstelöjtnant Ing-Britt Hansson läste Bibeln, Malin Ståhlberg och Markus Landgren medverkade med sång och musik och musikkåren spelade under ledning av Fredrik Råström.

Vid den efterföljande minnesstunden framförde överste Bo Jeppsson Frälsningsarméns tack, överstelöjtnant Ing-Britt Hansson, kadettkamrat till Rolf Roos, talade varmt om Rolf som kamrat och evangelist  och dottern Jenny Roos Ståhlberg framförde familjens tack.

Vi tackar Gud för vad Rolf Roos fått betyda genom sin tjänst i Frälsningsarmén, inte minst för alla unga han under många år ansvarade för, men också för hans tydliga, evangeliska budskap, som han alltid var beredd att dela med sig av. Och vi innesluter Majvor Roos och barnen Mikael och Jenny med familjer i våra förböner.

Återseendet väntar! Vilken dag det skall bli!

Alf-Gunnar Brodd

Edda Svedman, Nässjö

Publicerad 2023-10-23

Överstelöjtnant Edda Svedman befordrades till Härligheten efter ett långt liv som frälsningsofficer. 

Edda föddes i Nynäshamn den 17 augusti 1930. Hon växte upp med sin mamma, eftersom pappan dog när Edda var liten. Kåren i Nynäshamn var deras andliga hem, där de var aktiva i tjänst för Gud och medmänniskorna. Edda hade olika uppgifter i kåren, bland annat som ungdomsfanjunkare. Hon har själv berättat, att hon hade allt som kunde ge henne trygghet och en bra framtid. Hon älskade Frälsningsarmén, hade ett bra arbete och många vänner. Men kallelsen till officer fanns där. 24 år gammal kom hon till Officersskolan, blev officer 1955 och stannade kvar som brigadledare vid skolan efter utbildningen.

Hennes första order på fältet var som assistent i Finspång, där det var väckelsetider. Sedan följde tjänst vid många kårer. I Lidköping som assistent, sedan som chef i Hallstavik, Väddö, Heby, Falun, Sandviken, Nässjö, vid Malmö 1 och Templet i Stockholm. Under en period tjänstgjorde hon också vid Officersskolan som assisterande undervisningssekreterare och fälttjänstofficer samt som divisionsungdomssekreterare i övre Norrland och divisionschef i Uppsala division. Under nio år var hon nationell hemförbundssekreterare och hjälptruppssekreterare.

Sista ordern gällde som ansvarig för det äldreboende som skulle starta i Frälsningsarméns nybyggda lokal i Nässjö. Och som pensionär flyttade hon själv in i huset och deltog i kårens arbete. De sista åren bodde hon på Ingsbergsgården i Nässjö.

Edda hade inga släktingar men sa ofta: ”Jag har aldrig behövt känna mig ensam, jag har så många vänner.” Som person var Edda viljestark, hon visste hur hon ville ha saker och ting och såg till att det blev utfört. Hon hade ett vänligt sätt men kunde också sätta ner foten om det behövdes. Hon var noggrann i sina förberedelser och var en mycket god förkunnare. Ett gott föredöme i sin tjänst.

Edda Svedman befordrades till Härligheten 22 september 2023.

Begravningsgudstjänsten hölls på Frälsningsarmén i Nässjö fredagen den 20 oktober. Musikkåren spelade flera helgelsesånger medan vänner och soldatkamrater samlades. Officiant var major Ingrid Johansson. I bibeltalet påmindes vi om det som Edda alltid betonade: NÅD. Allt vad vi är och har är nåd. "Av nåden är vi frälsta, en Guds gåva är det” (Efesierbrevet 2:8). Löjtnant Maria Olausson medverkade med bibelläsning och solosånger sjöngs av Tomas Larsson, ”Namnet Jesus” och” Det enda jag vet”.

Hela programmet hade Edda noggrant skrivet ner.

 Vid det efterföljande samkvämet hölls ett tiotal minnestal. Gemensamt för dem var: Vänskap, Fast ledarskap, Målinriktning och God predikant. Högkvarterets tack och hälsning frambars av chefsekreterare Robert Tuftström. Samlingen avslutades med sången "Gyllne morgon".

En trogen Guds medarbetare har gått att mottaga sin belöning. Vi lyser frid över Edda Svedmans minne. Återseendet väntar.

Ingrid Johansson